Peace, love and jämställdhet

Det är något konstigt med tidsandan. När man befinner sig i den känns den så konstant och svårföränderlig. Ändå är den helt uppenbart inte det. När jag var tonåring – sjuttiotal – var det omöjligt för kvinnor att bli piloter, byggarbetare och många andra visslade efter snygga tjejer, vi blötte våra jeans för att få på oss dem och ingen av oss ägde en bh. Man hade omöjligt kunnat bli anklagad för lössläppthet. Möjligen för frigiditet eller hämningar. Jag kände inte av någon konflikt kring jämställdhet. Alla jag träffade och kände tyckte att det var självklart att män och kvinnor skulle ha samma rättigheter. Trosvisst och litet naivt vandrade vi där med våra peacemärken och unisexkläder på väg mot vårt jämställdhetsnirvana.

… Hur mycket av det känns bekant idag? Om tidsandan fortfarande var den här härliga Woodstocks-sorglösa optimismen – skulle Sverige utmärka sig med mer våld mot kvinnor, mer könssegregerad arbetsmarknad och färre kvinnliga chefer än i många andra västländer? Jag tror inte det.

Jämställdhet är ett väldigt, väldigt viktigt mål. Men det målet kan vi inte kriga oss till. Vi måste gneta och vi måste samarbeta- pojkar och flickor, mammor och pappor, gummor och gubbar ända tills varenda kotte har samma friheter, rättigheter och möjligheter oberoende av kön.

Mer om Lego-reklamen från 1981 och om könade leksaker: The little girl from the Lego-ad is...

Självklart skat arbetet  starta med de kvinnor som har de sämsta möjligheterna till frihet, trygghet och självförverkligande. Därför är jag väldigt glad över de handlingskraftiga förslag för att stävjavåldet mot kvinnor som Jan Björklund presenterade idag. Han har så rätt när han säger: ”Det är inte den skräckslagna kvinnan som ska leva sitt vardagsliv i bojor, det är mannen som hotar henne som ska göra det!”

Jag motionerar om Skolinspektionen

I november har Folkpartiet landsmöte och det är inte vilket landsmöte som helst - i år ska vi anta ett nytt partiprogram. Inom mina två intresseområden - skola och jämställdhet - uppfattar jag att det är en hel del som behöver ställas till rätta. Därför ägnar jag varje stund jag kan frigöra åt att skriva motioner. I går kväll medan jag filade på en bunt motioner om Skolinspektionen insåg jag att det här ju faktiskt är ett arbete som vinner på dialog.  Samtidigt är det jag uppskattat mest med mitt eget skolbloggande just dialogen. Både med andra skolbloggare och med de som kommenterar i min och andras bloggar. Därför har jag bestämt mig för att lägga upp mina motioner i bloggen för synpunkter, förbättringar och invändningar.
Först ut är Skolinspektionen. Jag är nämligen allt annat än nöjd med uppföljningen av skolan. Är du nöjd? Är du det inte? Gillar du mina förslag? Har du andra? Skriv och berätta.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 1

att partistyrelsen verkar för att skolinspektionen får ansvar för en systematisk uppföljning av den svenska skolan. Uppföljningen ska bestå av centralrättade nationella prov, en centralrättad studentexamen och årsvisa centrala enkäter i utvalda årskurser.

En likvärdig skola är ett av de viktigaste fundamenten i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Varje barns rätt till de verktyg som krävs för ett fritt och produktivt liv. I Sverige har vi halkat långt från det målet. Variationen i våra skolor är hög såväl när det gäller kunskapsresultat som trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro. Det räcker inte med stickprov när det gäller något så viktigt som våra barns välmåga och framtid. Här måste uppföljningen ske elev för elev, år för år.

En sådan uppföljning behövs i alla skolsystem, men blir av särskild betydelse i ett konkurrensutsatt system som vårt. Konkurrensen mellan skolor har som konsekvens att det ligger i såväl huvudmännens som i  de anställdas intresse att dölja brister i verksamheten. Ett negativt tillsynsbeslut, en negativ enkät och dåliga kunskapsresultat kan ju skada skolans konkurrenskraft och därmed äventyra den egna verksamheten/ vinsten/ anställningen. Det fria skolvalet förutsätter därför en systematisk, oberoende granskning av varje skola, varje år.

Kunskapsresultaten bör följas upp genom centralrättade nationella prov i det obligatoriska skolväsendet och genom ett centralrättat slutprov i gymnasieskolan. Elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro bör följas upp genom årsvisa, statliga enkäter.
Enkäterna och kunskapsuppföljningen tjänar som underlag för skolutveckling, resursfördelning och för utvärdering av utförda insatser både nationellt och lokalt. Den systematiska uppföljningen tjänar dessutom som ett likvärdigt och objektivt underlag för det fria skolvalet.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 2

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen idkar regelbunden tillsyn per kvalitetsområde istället för skolvis och kommunvis och att arbetet både består av att goda exempel lyfts och att krav på åtgärder ställs.

Fokus för vår Skolinspektion är att identifiera och lyfta lagbrott. Men ska en verksamhet förbättras är det minst lika viktigt att förtjänsterna lyfts som att bristerna uppmärksammas. För skolsystemet som helhet är goda exempel en betydligt större framgångsfaktor än uppmärksammade tillkortakommanden.

Som ett medel för att nå en generell kvalitetshöjning inom den svenska skolan bör Skolinspektionen och Skolverket  därför ges i uppdrag att i samverkan utveckla skolan område för område. Kunskapsresultaten och enkäterna tjänar som underlag för vilka utvecklingsområden som ska prioriteras.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 3

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen genomför tillsyn av enskilda skolor dels i form av slumpvisa stickprov, dels som en åtgärd efter anmälan eller uppdagad underprestation.

Med en systematisk uppföljning av kunskapsresultat och elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro behövs inte regelbunden tillsyn i dess nuvarande form. Istället kan tillsynen begränsas till stickprov, uppföljning av misstänkta missförhållanden eller bristande resultat.


En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 4

att partistyrelsen verkar för en kontinuerlig utvärdering av skolinspektionens arbete och effekt.

Skolinspektionen har givits stora resurser och omfattande befogenheter. Men med makt måste alltid följa uppföljning och kontroll. Den som varit föremål för tillsyn eller övriga åtgärder bör systematiskt inbjudas att utvärdera kontakten med Skolinspektionen och effekten av tillsynen. Skolmyndigheten bör även systematiskt utvärdera effekten av Skolinspektionens insatser för att utreda om arbetet är rättssäkert, systematiskt, kostnadseffektivt, och om det har önskad effekt.


... Nu har jag skrivit om motion nummer 2 och lagt in alla i motionsverktyget. Så här blev den nya formuleringen:  Att partistyrelsen verkar för att Skolverket och Skolinspektionen i samverkan följer upp den systematiska resultatkontrollen ett prioriterat kvalitetsområde i taget, samt att arbetet både består av att goda exempel lyfts och av att krav på åtgärder ställs.

Jämställdheten i toppen?

Vad beror det på att det är mest män i toppen av näringslivspyramiden?
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?

På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni  de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?

Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?

Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.

Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa.  Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer  lönsamt samhälle.

Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version

 Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.

Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.

När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.

Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?

Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.

Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.

Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP

Länk till kortversionen i Aftonbladet.

Feminism eller jämställdhet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.  Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i papperstidningen.

Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.

Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.

Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.

För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.

För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar.  Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.

Mats Olsson och jag på genusbarrikaden

Mats Olsson i Tysta Tankar och jag står som många gånger tidigare på samma genusbarrikad. ... Eller kanske snarare på ett obekvämt ställe mitt emellan genusbarrikaderna... Men till skillnad från när vi skriver på Newsmill är det ingen som kastar dynga på oss från två olika håll den här gången.

I en intervju i Lärarnas Nyheter kritiserar Mats genuspedagogikens moralistiska kamp för könsneutralitet - en kamp som framför allt drabbar pojkarna, vars lekar och beteende oftare ses som icke önskvärda, men som även drabbar flickorna:

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.
I Skolvärlden intervjuas jag om pojkarna och läsningen och drar liknande slutsatser som Mats:
– En orsak till att bokutbudet på skolor ofta är mer flickanpassat och mindre slukarvänligt är paradoxalt nog skolans jämställdhetsuppdrag. Man vill inte förstärka invanda könsroller och därför premieras böcker som upplevs som könsneutrala eller som har ett sedelärande ”synd om flickorna”-perspektiv.
Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
... Vi behöver en ny barrikad. I mitten.



Och Morrica i You're no different to me, har redan börjat stapla stenarna. 

I GP skriver Bo Rothstein tänkvärt om genusforskningen. Tack för länken, Mats!

Mer frihet till folket - och mindre frihet till politikerna!

Idag försvarar jag Nyamko Sabunis kvoteringsförslag på Newsmill. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har med stort ogillande sett hur mer kompetenta kandidater fått stå tillbaka för kvoterade kvinnor på olika universitetsfakultet och jag tycker att det är odemokratiskt och diskriminerande att män kvoterats in på veterinärsutbildningen i Uppsala och att kvinnor som bäst kvoteras in till polis- och brandmansutbildningar. Åtgärdar man orättvisor med orättvisor kallas åtgärden hämnd - och det vet vi alla att hämnd inte leder till något gott.

Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.

Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.

Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.

Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!



Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.

Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).

Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni

Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.

Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.

Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.

Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana ten­denser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".

Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.

Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.

Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.

Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.



Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.

Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.

Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.

Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.

Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?

Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.

Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.



Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,

Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.

Jämställdhet inte längre en kvinnofråga i statens ögon?

”Jämställdhet brukar ses som en kvinnofråga”. Så skrev Anna Ekström i en debattartikel i SVD, där hon presenterade de viktigaste slutsatserna man drog i delegationen för jämställdhet i skolan. "Men i skolan har pojkar och flickor lika mycket att vinna på jämställdhet", konstaterar hon därpå.

Intressanta formuleringar när man ställer dem bredvid varandra. Är det något sensationellt att jämställdhet gör livet lättare för pojkar? Flickor har länge haft frihet att vara pojkflickor, men vem välkomnar flickpojken?

Jag kan se att både män och kvinnor kan förlora på jämställdhetspolitik - i varje fall när den är av det mästrande, moraliserande och styrande slaget - men det är något helt annat än att förlora på jämställdhet. Och den som uppfattar jämställdhet som en kvinnofråga behöver nog tänka om. Jämställdhet är en mänsklig rättighet.




Artikel 1 av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en andra av gemenskap.

Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?

”Könsroller begränsning i skolan", lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.

Blir vi mer jämställda av kvotering?

Det tror väldigt många feminister. Har vi inte förstånd att välja jämställt och förnuftigt är det enda som behövs att klokare människor väljer åt oss, så är vi vips på väg mot den förlovade jämställdheten. Att vi har kommit dit vet vi när män och kvinnor tjänar lika mycket, diskar lika mycket, byter lika många blöjor och sitter i lika många bolagsstyrelser. Så ser inte min jämställdhetsutopi ut. Om det skriver jag idag på Newsmill.

Mamma sliter och pappa super

Härom dagen hittade jag en notis från 2007 som jag har använt i svenskan. ”Jämställdhet farligt för hälsan?” löd rubriken. Orsaken till frågan var att man hade upptäckt att det var påtagligt lägre medellivslängd och högre sjukfrånvaro i mer jämställda kommuner.

Frågan är ju på sitt sätt absurd, för hur kan frånvaro av diskriminering och könsrelaterad ofrihet ha en negativ effekt på hälsa och livslängd?
De jämställdhetsfaktorer man hade mätt var pappaledighet, löneskillnad och andelen kvinnliga chefer. Det vill säga exakt de politiska områden där striden viner som hetast.

Så vad hade forskarna för teori om detta märkliga fenomen? ”Kvinnor har dubbla bördor i dag, dels ett vanligt arbete, dels ett tungt ansvar på hemmafronten.” Så var det förklarat. Kvinnorna är offer och männen förövare i den här som i alla andra berättelser. Men tydligen inte i samma utsträckning i ojämställda kommuner. Men varför är männen lika sjuka och kortlivade? Jo här ska ni få höra: Ökad alkoholkonsumtion säger forskarna. De stackars kvinnorna sliter ihjäl sig på dubbelarbeta medan männen tar en whisky på klubben, eller en öl på puben.

Det jag tycker är otrevligast med att läsa artikeln är att jag inser att jag inte reagerade över forskarnas så uppenbart ideologiskt färgade slutsatser första gången jag använde den. Så invand är bilden av den stackars kvinnan och den onde mannen. Så hjärntvättad blir man. Så vana är vi vid forskare som använder sin forskning för att stylta upp sina egna åsikter.

I dag har Sanna Rayman och Paula Neuding skrivit en mycket tänkvärd artikel just om kvinnans fastklistrade offerroll. Här handlar det om sexsäljning , självskadebeteende och våldtäkter, områden där många kvinnor är offer, men där synen på kvinnan som offer tar ifrån den drabbade tolkningsföreträdet. Vem bestämmer vem som är ett offer? Och vem vill bli behandlad som ett offer? Ett svag stackare som behöver ömkas och skyddas av starkare och mer lyckade människor. Testa det på mig så ska ni få se ett offer som blir förövare snabbare än Jekyll kan säga Hyde.



Media: Missa inte den här ljuvligt ironiska artikeln av Sanna Rayman på Newsmill: Jag har inte förlöjligat Sq2540sthlm. Än.
Bloggar: Gothbarbie, Niklas Dougherty, Liberati, Kungabloggen, Tysta Tankar.

Jag tänker på Nyamko Sabuni ...

och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.

Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.

Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.

Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.

Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.

"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.

Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.



Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.

Beatrice Ask och världsmästerskapet i jämställdhet

När det gäller jämställdhet lider Sverige både av arrogans och självgodhet. Vi ska gå före och andra ska följa, för i den här grenen är det vi som är först, bäst, störst och vackrast.

Ett föredöme och en pekpinne för resten av världen, rent av.

Här har vi förstås ett viktigt motiv till att det Beatrice Ask beställde och lydiga utredaren Anna Skarhed utförde bara var en skenutvärdering av lagen. Sexköpslagen har hängt i skyltfönstret ända sedan den infördes och det är inte bara Gunilla Ekberg som har åkt land och rike kring för att marknadsföra den. Om lagen inte fungerar eller ens har allvarliga skavanker reflekterar det på vårt jämställdhetsrykte.

Men där har man inte tänkt längre än näsan räcker. Det är inte bara vårt jämställdhetsrykte som står på spel när den här utvärderingen blir översatt och utsatt för internationell granskning. Vill vi verkligen riskera att buntas ihop med politiska och religiösa diktaturer som ett land med riggade och oseriösa statliga utvärderingar?

Rubriken på CNN löd: Report: "Sex crime decreasing in Sweden". Det samtidigt som vi har den högsta våldtäktsstatistiken i Europa. Min kommentar till det: The higher you climb, the further you fall.



Just nu finns det mycket bra att läsa i det här ämnet. På dagens Brännpunkt sågar Laura Agustín och Louise Persson sexköpslagsutredningen jäms med fotknölarna. Läs! Missa inte heller Alice Teodorescus utmärkta artikel om sexköpslagen. Dessutom har Lisa Magnusson skrivit en strålande krönika om moral, dubbelmoral och flocktyckande på SVT debatt. Läs!.

Bloggar: Niklas Dougherty har ett superinlägg om det här. Andra: Louise Persson, Laura Agustín, Alltid rött, alltid rätt, gothbarbie, på riktigt, min tanke är fri. Henrik Alexandersson skriver klokt och tänkvärt om sexköpslagen och EU, Pophöger. No Size fits all gör skillnad på saga och verklighet både när det gäller våldtäktsstatistiken och trafficking. Läs! I Trollans tankar om stor och smått finns flera riktigt bra inlägg om Littorin och sexköpslagen. Här och här är två av många bra inlägg.

Och tack snälla Erik för din puffning! Mod är verkligen ingen bristvara hos dig heller. Läs Erik Svansbo i Pophöger.

Ingen mer sliskig prinsesstårta, snälla!

Alltid rött alltid rätt pekade mig mot en strålande krönika i DN: ”Bröllopet visar på förfallet”.
Här kommer mitt favoritavsnitt: ”Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att de vill betala för spaltkilometrar om just kungligheter i sin egen tidning, och särskilt då inte förmedlad till dem på en nivå som kan verka som just en intellektuell förolämpning. I den egna tidningen gissar jag att de efterfrågar annan information än bröllopsmenyn och hur sjuglasvagnens paradtäcke med snörmakerier och tofsar (krepiner) ser ut.”

Damn straight att vi gör. Om det skrev jag med inlevelse här.

Vi som vill veta vad som händer i världen och som struntar i vad som händer i kungafamiljen har inte haft det lätt de senaste månaderna. Den enda nyhet som lyckats tränga sig förbi är bordandet av Ships to Gaza – allt annat har fått stå tillbaka. Inte ens VM mäter sig med en prinsessa i siden som ska få sin dräng.

I samma tidning manar Olof Ruin till en ”Seriös debatt om monarkin”. Där är han rätt ute, men hans artikel lär knappast bli startskottet. Det enda vettiga i den artikeln är första meningen: ”Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste en diskussion om monarkins vara eller inte vara.”

I artikeln lyfter han tre argument för monarkin. Vår monarki är annorlunda än andra monarkier. Vad ska vi ha istället om vi avskaffar den? Kungen är inte politiker och det ger honom en upphöjd ställning.
Vad i helskotta är det för argument? Vem har talat om någon annan monarki, och vem bryr sig om hur någon annan monarki fungerar? Det andra argumentet är lika ointressant. Vare sig vi skulle ersätta monarkin med en president eller om vi skulle låta statsministern kliva fram skulle landet klara sig alldeles utmärkt. Argument nummer tre, vad är det för något? Skulle Carl-G:s främsta företräde vara att han inte är politiskt aktiv? Lika gärna som nuvarande system kunde vi lotta ut jobbet.

Klart att det går att bara göra sig av med monarkin, men det finns faktiskt mycket som talar för en president. En politisk ledargestalt som står utanför partipolitiken har en enande och helande effekt på det politiska livet. På liknande sätt som Margot Wallström och Cecilia Malmström har blivit allas politiker som EU-kommissionärer. Litet mindre politikerförakt, litet mindre att halva folket kör över den andra halvan skulle väl inte skada?

Ironiskt nog blev det ett ramaskri när Victoria ville ledsagas av sin far i kyrkan, vad har det för betydelse för jämställdheten jämfört med att allt handlar om hur hon ser ut, vad hon ska ha på sig, hur det känns inför bröllopet, hur det känns under bröllopet, hur det känns efter bröllopet?

Inte sjutton är det någon som skriver om vad president Tarja Halonen har haft för klänning, hur hon känner sig eller om hur hennes svärfar formulerar sig. Man skriver om hennes egna tal och om vad hon uträttar.

En seriös debatt, ja tack. Ruins känslomässiga svamlande och mediefrosseriet i kungligheter, nej tack.

Althins och Broshammars artikel i Aftonbladet. Per Svenssons dito.

Bloggar; Mikael Wendt argumenterar övertygande för republik, Paul Lindqvist (M) har skrivit ett bra inlägg om monarkin, Jinge har skrivit många inlägg i frågan, det senaste handlar om Madeleines kyskhetsbälte, Jacobi klagar även han på Ruins argumentation, den som kan finska kan läsa Heikki Rönkkös inlägg, "Over the Top" tycker Synnerligen kunnigast, Morrica för in monarkin i en diskussion om kvinnlig statsminister, Alltid rött alltid rätt presenterar bra mycket mer övertygande argument mot monarkin än Ruin för den, republikanen Andreas Froby formerar sig här. Peter Andersson beskriver republikanska föreningens bröllopsfirande. Annarkia vill skrota kungahuset (konstigt vore det annars).

Sverige ett u-land i genusfrågor?

I Sverige vill vi gärna se oss som jämställdhetsföredömen. Visst, det finns några småsaker som fortfarande behöver rättas till, men vi är ju faktiskt bäst i klassen. Men hur vet vi att vi är det? När det gäller att få fram kvinnor i ledande positioner har vi inget strålande trackrecord precis. Faktum är att många länder slår oss på fingarna här. Lustigt nog är vi mycket noga med att skicka många kvinnor till Bryssel, trots att kvinnor sällan får sitta i förarsätet här hemma. Beror det på att vårt rykte som jämställda är viktigare än vår jämställdhet?

För någon vecka sedan blev jag intervjuad angående den låga andelen kvinnor i kommunpolitik. Orsaken till att just jag blev tillfrågad var att folkpartiet i Östergötland bara har 38 % kvinnor på sina listor. En intervju på 15 minuter klipptes ner till en minut och när jag lyssnar på resultatet ångrar jag att jag alls ställde upp. Det jag talade längst och mest innerligt om var just skillnaden mellan "talking the talk" och "walking the walk", och det skulle man verkligen inte tro när man hör intervjun.

Vill vi veta hur jämställt det är i det politiska livet räcker det inte med att titta på hur listorna är varvade. I folkpartiet är de varvade en bra bit längre ner än det finns någon chans att man blir invald och många kommuner, bland annat Linköping, har kvinnor i toppen. I riksdagen har vi ett mandat; Karin Granbom Ellison, som också toppar vår riksdagslista. Listan är varvad ner till femton och sedan är det en väldig massa män, men vad har det för betydelse för jämställdheten? Dubblar vi vårt resultat får vi två mandat, lyckas vi mot förmodan få tre skickar vi två kvinnor och en man till riksdagen – men ja, den procentuella andelen män på listan är mycket högre. Vill vi slippa den här typen av kritik är det bara att kapa listorna litet tidigare. Men på vilket sätt gör det oss mer jämställda? Själv toppar jag min kommuns folkpartilista trots att jag är ny och tämligen oprövad i politiken, och det var mina mer garvade och manliga partikamrater som bestämde att jag skulle hamna där.

I dagens DN skriver någon som heter Ingela Andersson en riktigt fånig debattartikel. ” För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.”

Den dagen vi väljer statsminister baserat på kön då blir vi verkligen ett u-land i genusfrågor. En kvinnlig statsminister – gärna, men det ska inte vara någon kvoterad showpiece utan the real deal.

Ett stort grattis till Finland, ett land där man producerar kompetenta kvinnor i klasar. Där har man precis fått sin andra kvinnliga statsminster. Mari Kiviniemi:



Vi ligger inte på latsidan i Folkpartiet heller. Jag säger bara Marit Paulsen, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson,Cecilia Wikström, Helene Odenljung, ... and it just goes on and on.

Här hittar ni radiointervjun där jag är nerklippt till oigenkännelighet.
Andra bloggar i ämnet: Ipse Cogita, Anybody's place, Liberala Nybroperspektiv, Medborgarperspektiv, Strötankar i samtidens liberala utmarker.
Nu har även Morrica hakat på.

Nu har hon ställt till med rabalder igen, Camilla Lindberg

Den här gången genom att kritisera sexköpslagen och föreslå statliga bordeller. Jag kan önska att min oförvägna partikamrat hade låtit bli att peta i just det här getingboet, men när hon nu har gjort det ska hon inte behöva stå ensam på barrikaden. Inte när jag tycker att hon har rätt.
Det finns en hel del förakt i vårt samhälle. Kvinnor som föraktar män, män som föraktar kvinnor, kvinnor som föraktar kvinnor, män som föraktar män som är som kvinnor – vare sig de bögar eller bara feminina till sin natur. Uppenbarligen är kvinnor litet mer föraktliga än män, även om det går att förakta vem som helst om man bara anstränger sig litet. Men ingen är så föraktlig som horan.
Den som vänder sitt förakt mot mannen vill helst att sexsäljaren inte finns. Finns det sådana personer måste de vara utnyttjade offer, annars går inte bilden ihop.
Den som vänder sitt förakt mot kvinnan hävdar antingen att alla kvinnor är horor, det handlar bara om pris och valuta, eller också ”tigger vi om det.”
Är målet att de föraktfulla kvinnorna ska komma åt de föraktfulla männen med sexhandlarna som gisslan är sexköpslagen kanske rätt väg att gå. Men kanske vinner de föraktfulla männen nästa strid? På det här sättet tror jag i alla fall inte på någon vapenvila.
Vill vi minska föraktet och öka förståelsen måste hitta bättre sätt att stoppa trafficking och förhindra utnyttjandet av minderåriga, missbrukare och andra svaga i samhället. Vill vi minska föraktet och öka förståelsen tror jag att vi måste börja med horan. Vi måste sluta hata och förtrycka horan.




Andra Bloggar: Benny Lindholm (FP) skriver balanserat om detta kniviga ämne, Här är Camillas (FP) eget blogginlägg, moralisk indignation hittar du hos Kent Persson (M), Jerker Nilsson (V) och Krassman (S),humor hos Tokmoderaten(M)och lyrisk entusiasm hos Alexander Bard och Liberati. De liberala maktkampsbloggarna Hanna och Johanna skriver om horskor och sexköpslagen. Jinge (V) har svårt att bestämma vem han föraktar mest; horor eller liberaler.

Dalarnas tidning, Aftonbladet, Expressen, DN,SVD, min artikel på Newsmill.