Att välja med hjärtat eller rösta med fötterna?

”Om jag hade lyssnat på mitt hjärta skulle jag ha gått på Rytmus”, det var min dotters replik efter att hon hade hört min analys av debattartikeln i tisdagens NT: ”Välj gymnasieprogram med hjärtat” författad av rektorn för Rytmus i Norrköping. Medan jag fördjupade min analys förtydligade hon att de har sådana härliga rum och sköna soffor att softa i på Rytmus. "Vet du hur många timmar jag har pluggat kemi bara idag? Och matteprovet sabbade hela förra helgen.”

Från sådana lidanden vill Rytmus rektor Johan Lundberg helt befria våra barn: ”Min uppfattning är att det i princip är omöjligt att göra strategiskt riktiga val när man är så ung och jag anser också att det är orimligt att förvänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt på det sättet. Gymnasievalet är stor (rektorns stavfel) och svårt som det är och man behöver inte lägga last på bördan genom att även väga in strategi och långsiktighet. Jag förespråkar i stället att eleverna tillåts gå på känsla och att välja med hjärtat. Frågor som ”Vad gillar du?” ”Vad är du bra på?” ”Vad vill du hålla på med nu – inte om fem eller tio år?” anser jag bör få ta större plats och vara vägledande i valet av gymnasieprogram.”

Undrar hur rektorn får artikeln att gå ihop med gymnasieskolans styrdokument – styrdokument som tydligt gör klart att uppdraget är att förbereda eleverna för framtida studier och arbete? Personlig tillväxt ska också få utrymme, men inte precis genom att eleverna dansar, sjunger eller sminkar varandra. Så här står det i Gymnasieboken 2011: ”De ämnen som huvudsakligen bidrar till att ge en god grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i samhällslivet är de gymnasiegemensamma ämnena, tidigare kallade kärnämnen eller allmänna ämnen, medan karaktärsämnenas huvudsakliga syfte är specialisering mot ett yrke eller mot högskoleförberedelse.”

Jag gissar att det ser mörkt ut till hösten för Rytmus då skolledningen letar efter gratiskanaler för sin marknadsföring. Drar budgeten ned mot minus? Drar elever och föräldrar öronen åt sig? Har de registrerat att det är rörmokare, läkare, serveringspersonal, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare marknaden skriker efter – inte singer-songwriters?

Skulle inte tro att den här artikeln leder till många nya ansökningar till Rytmus. Den som läser debattsidor och morgontidningar lär vara bekant med arbetsmarknadens behov och även med hur det går för de elever som struntar i att väga in strategi och långsiktighet i sina val. Men just här håller jag med rektor Johan Lundberg. Det är orimligt att vänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt. Därför ska det inte vara möjligt att leka sig fram i tre år på skattebetalarnas bekostnad. Därför behöver yrkesutbildningarna på gymnasiet dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Därför ska man inte  - för att använda rektor Johan Lundbergs ord: ”liksom på köpet bli behörig till vidare studier”. Det är ju ingen som ”liksom på köpet” skaffar sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Tyvärr skaffar man sig vid vissa skolor betygen ”liksom på köpet” och det är ett otyg vi snabbt måste göra upp med. Betyg utan innehåll är ett fruktansvärt svek mot eleverna och dessutom stöld av skattemedel. 
 

Visst är det bra om lärares arbetsbörda minskar, men det är inte det viktigaste skälet till att vallöftet centralrättning av nationella prov är så välkommet. Det viktigaste skälet är att vi som samhälle är skyldiga att kontrollera att varje unge har fått möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att försörja sig och forma sin egen framtid. Den kontrollen fullgör vi helt uppenbart inte idag. I så fall skulle inte betygen gå rakt uppåt samtidigt som kunskaper och färdigheter barkar rakt neråt. Så länge det ser ut så finns det ingen reform jag längtar så mycket efter som studentexamen och centralrättade nationella prov. Allt vare sig behöver eller ska kontrolleras, men ingen elev ska kunna gå genom vårt skolsystem utan att få de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta sig fram i tillvaron. Ingen elev ska luras på sin framtid.

… Den här artikeln publicerades samma dag som Kalla Fakta sågade svensk matematikundervisning i: Den stora felräkningen, en sågning som avslutades med en genomgång av tre åttonde-klassares framtidsdrömmar. Gossen i Hong-Kong planerade att bli läkare, flickan i Finland ekonom eller flygvärdinna. Den svenska flickan? … Gissa tre gånger…. Precis. Hon ska gå på musik och dans-gymnasium. 

"Tiden för undervisning i skolan måste få bli helig"

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och ett ämne jag verkligen kan gå igång på. Inte bara för att undervisningstid som försvinner är inlärning som försvinner utan för att skolans och föräldrarnas brist på respekt för undervisningstiden sänder en tydlig signal till eleverna – skolan är inte viktigare än så här.

Så vilka är det som behöver skärpa sig om den idag så styvmoderligt behandlade undervisningstiden ska bli helig? Om budskapet från vuxenvärlden ska bli: Utbildning är viktigt. Inte som nu - Utbildning kvittar.?

Först och främst måste staten, huvudmännen och rektorerna prioritera annorlunda. Idag går elevvård, konferenser och dokumentation före undervisning på de flesta skolor. Inget konstigt med det. När har föräldrar ringt till lokaltidningen eller anmält en skola till Skolinspektionen för brister i undervisningen eller otillräcklig sådan? Någon central kunskapskontroll finns inte heller, däremot kontrolleras dokumentation och elevvård både av myndigheter och av huvudmän. … Som man ropar får man svar. Betygsstatistik för vi ju, kanske någon kontrar, betygsstatistik och statistik över NP-resultat. Så länge vi inte har någon central rättning av NP och skolor och lärare sätter betyg enligt egna huvuden (och enligt vad som lönar sig bäst) säger sådan statistik väldigt litet. Precis lika litet som ett korrekt åtgärdsprogram betyder att åtgärderna haft effekt. Precis lika litet som en utmärkt likabehandlingsplan betyder att alla på skolan behandlas lika. Vill vi ha resultat måste det vara resultat vi följer upp. Inte kulisserna och utanverket. 

Kalendarier pepprade med schemabrytande aktiviteter är ett annat otyg. Hela dagar på orientering, spökboll, badhus-besök, elevuppvisningar, etc.. Elevråd, körtid, jourklass-system är annat som tar elever från undervisningen.

Det står i skollagen att elever som ägnar sig åt elevdemokrati ska kompenseras för den undervisning de förlorar. Undrar om det finns någon skola där det sker? Belöningen för engagemang är just att man ”slipper” lektioner. Samma gäller kören. Vad ger det eleverna för signaler? Och hur blir det i resten av klassen när en fjärdedel – ibland hälften – av eleverna är borta?

Det där med orientering är också något som retar mig. Eleverna skulle behöva röra sig mycket mer under veckorna. Men en hel dag som sätts på att irra runt i skogen har ingen stor effekt på folkhälsan. Och varför denna extrema fokusering vid just den sporten? Vore det inte bättre att prova på något där det finns bättre förutsättningar för att försöket ska leda till eget intresse och engagemang för eleverna? Eller också sådant som har goda effekter på sammanhållning och kamratskap. Kunskapskravet att eleven ska kunna orientera sig i okända miljöer med användande av kartor och andra hjälpmedel uppfattar jag som högst rimligt. Sådan kompetens behöver vi alla. Men de utmaningar vi alla ställs inför är att hitta till nya arbetsplatsen, tågstationen, tandläkaren, till hotellet på semesterorten. Orientering i skogen med karta och kompass är däremot en ganska smal sport. Att orientera och att orientera sig är faktiskt inte samma sak.

… Om undervisningstiden vore helig skulle också tiden för förarbete behöva prioriteras. Undervisning bedrivs nämligen inte med nödvändighet för att lärare och elever befinner sig i samma rum.

Värst är det i åk 9. Där får man till allt annat otyg lägga gymnasiebesök och hela två veckor PRAO och flitiga besök hos SYV – helst på lektionstid. PRAO gärna, men en vecka räcker och gymnasiebesöken borde bort helt och hållet. Öppet hus på kvällstid och lördagar ger lika gott urvalsunderlag utan att hota elevernas grundskoletid.

Föräldrarna då? Resor under skoltid, elever som får stanna hemma så fort de klagar på litet ont i magen eller huvudet, tandläkartid på skoltid är några av de främsta föräldrasignalerna om skolans betydelselöshet. Min ekonomi är viktigare än din skola, det räcker om du går till skolan när du känner för det och det man kan göra för att slippa undervisningstid gör man (tandläkartid på skoltid). Ett intressant fenomen är hur god hälsan bland eleverna är när vi har något uppskattat schemabrytande i kalendariet. Vips är också de mest sjukliga eleverna på plats.

 Men vi lärare är långt ifrån oskyldiga. Lektioner som börjar för sent och slutar för tidigt är ett vanligt sätt att signalera vilket värde man ger undervisningen. Samma signal ger den som frågar eleverna vad som hände förra lektionen, sätter en kvart på att läxa upp dem för bristande ordning och annat ovidkommande, sådana som låter hela klassen lyssna på sådant som är en elevs ärende. Sådana som kommer oförberedda i ytterkläder till lektionssalen. … Listan kan tyvärr göras lång.

Samhället, föräldrarna, skolan och huvudmännen – alla ägnar sig åt samma sak. Med munnen säger vi att skolan är viktig, men allt vårt handlande sänder eleverna rakt motsatt budskap.  … Är det någon som tror att ”Words speak louder than action”?

Bloggar: Henrik Birkebo: It takes a village to reclaim undervisningstiden, Missa inte heller it takes a village to reclaim undervisningstiden 2 där Henrik har skrivit in en strålande insändare som publicerades i DN härom veckan: "Är vi förvånade?"

Media: Om ni inte redan har läst Jan Jönssons artikel på SVD Brännpunkt - gör det: Tiden i skolan måste respekteras bättre. 

Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 

 I förrgår publicerades artikeln: ”Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.

Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.

Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?

Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.

Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.

Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.

Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.

Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.

En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.

Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.

Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …

Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.

Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 

Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.

Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.

Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

Sveriges kluvna skola

Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.

I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.

Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 

Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.

Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.

Jag motionerar om Skolinspektionen

I november har Folkpartiet landsmöte och det är inte vilket landsmöte som helst - i år ska vi anta ett nytt partiprogram. Inom mina två intresseområden - skola och jämställdhet - uppfattar jag att det är en hel del som behöver ställas till rätta. Därför ägnar jag varje stund jag kan frigöra åt att skriva motioner. I går kväll medan jag filade på en bunt motioner om Skolinspektionen insåg jag att det här ju faktiskt är ett arbete som vinner på dialog.  Samtidigt är det jag uppskattat mest med mitt eget skolbloggande just dialogen. Både med andra skolbloggare och med de som kommenterar i min och andras bloggar. Därför har jag bestämt mig för att lägga upp mina motioner i bloggen för synpunkter, förbättringar och invändningar.
Först ut är Skolinspektionen. Jag är nämligen allt annat än nöjd med uppföljningen av skolan. Är du nöjd? Är du det inte? Gillar du mina förslag? Har du andra? Skriv och berätta.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 1

att partistyrelsen verkar för att skolinspektionen får ansvar för en systematisk uppföljning av den svenska skolan. Uppföljningen ska bestå av centralrättade nationella prov, en centralrättad studentexamen och årsvisa centrala enkäter i utvalda årskurser.

En likvärdig skola är ett av de viktigaste fundamenten i ett demokratiskt och liberalt samhälle. Varje barns rätt till de verktyg som krävs för ett fritt och produktivt liv. I Sverige har vi halkat långt från det målet. Variationen i våra skolor är hög såväl när det gäller kunskapsresultat som trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro. Det räcker inte med stickprov när det gäller något så viktigt som våra barns välmåga och framtid. Här måste uppföljningen ske elev för elev, år för år.

En sådan uppföljning behövs i alla skolsystem, men blir av särskild betydelse i ett konkurrensutsatt system som vårt. Konkurrensen mellan skolor har som konsekvens att det ligger i såväl huvudmännens som i  de anställdas intresse att dölja brister i verksamheten. Ett negativt tillsynsbeslut, en negativ enkät och dåliga kunskapsresultat kan ju skada skolans konkurrenskraft och därmed äventyra den egna verksamheten/ vinsten/ anställningen. Det fria skolvalet förutsätter därför en systematisk, oberoende granskning av varje skola, varje år.

Kunskapsresultaten bör följas upp genom centralrättade nationella prov i det obligatoriska skolväsendet och genom ett centralrättat slutprov i gymnasieskolan. Elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro bör följas upp genom årsvisa, statliga enkäter.
Enkäterna och kunskapsuppföljningen tjänar som underlag för skolutveckling, resursfördelning och för utvärdering av utförda insatser både nationellt och lokalt. Den systematiska uppföljningen tjänar dessutom som ett likvärdigt och objektivt underlag för det fria skolvalet.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 2

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen idkar regelbunden tillsyn per kvalitetsområde istället för skolvis och kommunvis och att arbetet både består av att goda exempel lyfts och att krav på åtgärder ställs.

Fokus för vår Skolinspektion är att identifiera och lyfta lagbrott. Men ska en verksamhet förbättras är det minst lika viktigt att förtjänsterna lyfts som att bristerna uppmärksammas. För skolsystemet som helhet är goda exempel en betydligt större framgångsfaktor än uppmärksammade tillkortakommanden.

Som ett medel för att nå en generell kvalitetshöjning inom den svenska skolan bör Skolinspektionen och Skolverket  därför ges i uppdrag att i samverkan utveckla skolan område för område. Kunskapsresultaten och enkäterna tjänar som underlag för vilka utvecklingsområden som ska prioriteras.

En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 3

att partistyrelsen verkar för att Skolinspektionen genomför tillsyn av enskilda skolor dels i form av slumpvisa stickprov, dels som en åtgärd efter anmälan eller uppdagad underprestation.

Med en systematisk uppföljning av kunskapsresultat och elevernas trygghet, trivsel, delaktighet och arbetsro behövs inte regelbunden tillsyn i dess nuvarande form. Istället kan tillsynen begränsas till stickprov, uppföljning av misstänkta missförhållanden eller bristande resultat.


En systematisk och kvalitetssäker uppföljning av skolan 4

att partistyrelsen verkar för en kontinuerlig utvärdering av skolinspektionens arbete och effekt.

Skolinspektionen har givits stora resurser och omfattande befogenheter. Men med makt måste alltid följa uppföljning och kontroll. Den som varit föremål för tillsyn eller övriga åtgärder bör systematiskt inbjudas att utvärdera kontakten med Skolinspektionen och effekten av tillsynen. Skolmyndigheten bör även systematiskt utvärdera effekten av Skolinspektionens insatser för att utreda om arbetet är rättssäkert, systematiskt, kostnadseffektivt, och om det har önskad effekt.


... Nu har jag skrivit om motion nummer 2 och lagt in alla i motionsverktyget. Så här blev den nya formuleringen:  Att partistyrelsen verkar för att Skolverket och Skolinspektionen i samverkan följer upp den systematiska resultatkontrollen ett prioriterat kvalitetsområde i taget, samt att arbetet både består av att goda exempel lyfts och av att krav på åtgärder ställs.

Vem vinner på det nationella provlotteriet?

Härom veckan kom det en ny rapport om bristen på likvärdighet i rättningen av de nationella proven. Hur länge har det här pågått? När jag tittar i mina egna arkiv har den här frågan varit på tapeten minst en gång, ibland två gånger årligen sedan 2005. Ändå blir utropstecknen bara större. Ingen åtgärd har hittills haft någon märkbar effekt. Kanske är det därför Skolinspektionen slår ut med händerna och ger upp, men jag blir ändå både förvånad och besviken när jag läser om förslaget att man tar bort de mer svårbedömda delarna av de nationella proven. Vad är det här med att allt ska vara lätt? Det mesta som är värt något kräver ansträngning, insats. Och vad kunde väl vara viktigare än att ta reda på att våra barn - varje barn - har fått tillgång till en bra och likvärdig skola och lämnar den med tillräckliga färdigheter och kunskaper för ett produktivt och lyckligt liv?

Jag blir också provocerad när man lyfter att Finland inte har nationella prov (länk till artikeln i DN). Finland har för det första en studentexamen - ett prov som både rättas av den egna läraren och centralt, där alltså både elevens lärares och den centrala rättarens bedömning kan bli ifrågasatt och ett prov där men verkligen inte fokuserar på de mest lättmätta färdigheterna utan där uppgifterna framför allt prövar sådant som kommunikativa färdigheter, problemlösning, analys, förmåga att tillämpa kunskaper. Finland har också regelbundna nationella kunskapsutvärderingar. Då får eleverna i grundskolan skriva ett centralrättat större prov och dessutom besvara en rad frågor om undervisningen, elevinflytande, motivation med mera. Samtidigt får lärarna redogöra för sin arbetssituation, material, resurser, möjlighet till samarbete, lokaler - allt som påverkar kvaliteten. Detta i ett skolsystem där det varken finns konkurrens om elever eller vinstintressen. Som lärare i Finland vet man att måluppfyllelsen och undervisningens och bedömningens kvalitet kommer att granskas vid något tillfälle. I Sverige vet vi att vår dokumentation kommer att granskas omsorgsfullt vid varje upptänkligt tillfälle. Hur duktiga vi är på undervisning och bedömning är snarast en bisak. Det är också betydligt troligare att vi får kritik för att vi missat någon elevvårds- eller mentorsuppgift än för brister i undervisning och bedömning.

Så nej, Skolinspektionen, lösningen är inte att sluta ta reda på vad våra barn lär sig i skolan utöver lättkontrollerade faktakunskaper. Det vi måste göra är att utreda orsakerna till bedömningsbristerna och det kan vi inte göra generellt utan det måste göras kommun för kommun, skola för skola, lärare för lärare. Det finns nämligen inte en orsak utan en hel rad sådana.

Först vill jag lyfta konkurrensen. Valfrihetsreformerna och den individuella lönesättningen har gjort konkurrenter av både skolor och lärare. Ju bättre resultat en skola har desto mer attraktiv är den. Ju bättre resultat en lärare har desto högre blir lönen och desto vänligare nickar rektor, elever och föräldrar. Man kan inte låta skolor och lärare bedöma sig själva i ett konkurrensutsatt system. Just den slutsatsen bekräftas av Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich förträffliga och tänkvärda artikel på DN-debatt: ”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven”.  Jag citerar: ”För högstadiet är avvikelsen i bedömning så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor.”

Intressant är också att flickor, barn till högutbildade, elever födda i Sverige och elever födda tidigt på året får högre provbetyg av de egna lärarna än av de externa i år nio och på gymnasiet, medan det är tvärtom i år 3 och fem. Där får elever från svaga grupper relativt sett högre betyg av de egna lärarna än av de externa bedömarna. Antagligen är det så att man tycker synd om elever med dåliga förutsättningar i de låga åldrarna och ger dem snällbetyg - snällbetyg som innebär att de inte får den hjälp de behöver och har rätt till. På högstadiet och gymnasiet belönar man uppenbarligen istället ordning, reda, skötsamhet, uppförande även i de nationella provbetygen.

Något Vlachos och Hinnerich lyfter som en framgångsfaktor är sambedömning, medan de inte hittar någon indikation på att behörighet har betydelse. Men sambedömning ökar förstås behörigheten. Om man bedömer i grupp ingår det förhoppningsvis alltid någon behörig.  Deltagarna vet i allmänhet vem i gruppen som har det största ämnesdjupet och den största erfarenheten och den personens bedömning blir då tyngre vägande. Jag är skeptisk till den typen av sambedömning därför att konsensus kan bli viktigare än rätt bedömning och det är inte alltid den mest kompetenta är den som är tongivande. Med sambedömning blir bedömningen rättvis, men inte nödvändigtvis rättvisande.

Personligen är jag övertygad om att behörighet har stor betydelse - eller snarare det behörighet ska stå för - ämnesdjup och bedömarkompetens. Det finns nämligen en stor spridning i bedömningskompetens. Grunda ämneskunskaper är det vanligaste problemet. Vissa lärare vet att de inte kan tillräckligt och ber om hjälp av mer kunniga kollegor, men det är inte alla som inser när de tagit sig vatten över huvudet och då kan bedömningen bli rent felaktig och orättvis. Det är inte troligt att en lärare med för klena ämneskunskaper för att rätta ett nationellt prov kan bedriva god undervisning och sätta rättvisande betyg. Sådana lärare behöver därför identifieras och ges ämnesfortbildning. Ja, det skulle inte skada att ta den anställande rektorn i nacken samtidigt, för det är ju rektors ansvar att se till att alla lärare är mogna sina uppgifter. Dessutom finns det lärare som inte vill eller kan sätta den tid som krävs eller som helt enkelt inte är intellektuellt eller erfarenhetsmässigt mäktiga uppgiften. Vi ges också olika förutsättningar att lyckas. På vissa skolor avsätts rundligt med tid för rättningen, på andra får man kompensationsledigt, men det finns skolor där man förväntas klara rättningen inom ramen för sin vanliga undervisning. Att dubbelrätta, diskutera bedömning, rätta andra lärares prov - sådant som ökar kvaliteten i bedömningen - allt sådant tar extra tid, tid som sällan avsätts för arbetet. Lägger man till det att det finns stora skillnader i vilken träning i bedömning lärare har fått i sin utbildning eller fortbildning är det inte förvånande att bedömningen blir orättvis.

Det tredje problemet är själva proven. I engelska har vi välutformade prov med utförliga bedömningsanvisningar och färdigheter som är relativt lättbedömda för en erfaren och kompetent lärare.  Skillnader i bedömning i det ämnet beror därför antagligen på någon av de tidigare nämnda faktorerna. Men så ser det inte ut i alla ämnen. De nationella proven i svenska är mycket svårrättade. Komplicerade frågor med flera led i läsförståelsen där vi ofta har långa diskussioner i kollegiet om hur man ska bedöma olika svar, otillräckliga bedömningsanvisningar och bristande likvärdighet redan i genomförandet då eleverna får läsa och behandla texterna i förväg. Lika illa ställt är det med uppsatsdelen. Rubrikerna är i allmänhet antingen argumenterande eller självutlämnande, något som gynnar flickor över pojkar, infödda över invandrare och som dessutom ökar slumpfaktorn då vissa inspireras och andra får skrivkramp och ångest av samma ämne. Dessutom skall vi bedöma ett otal svårbedömda färdigheter enligt ett komplicerat schema. Det är någorlunda lätt att bedöma språknivå och kommunikativ skicklighet - ja även sådant som röd tråd, disposition, argumentation kan bedömas sakligt. Men i det nationella provet i svenska har man gjort misstaget att försöka få med så många kunskapskrav som möjligt istället för att plocka ut de viktigaste och konsekvensen av det är att provet är mycket svårbedömt.
 Självklart medför en mångfacetterad och komplicerad bedömning bristande likvärdighet. Eftersom eleverna så ofta presterar sämre i det nationella provet i svenska än vid andra bedömningstillfällen är arbetet även av tveksamt värde för betygssättningen.

Förmågan att kommunicera i skrift är en viktig sådan både för studier, yrkesliv och för samhällsmedborgaren. Självklart måste den prövas. Men vi måste inte samtidigt ta reda på om våra elever är spirande poeter, författare och om de gillar att berätta för främlingar eller sin lärare om känsloliv, barndomsupplevelser eller om livsförändrande händelser. Man kan också ha en god kommunikativ förmåga utan att vara beredd att argumentera inom förutbestämda områden.

Fick jag bestämma skulle mer krut läggas på att göra de nationella proven neutrala. De ska fungera lika bra om man är invandrad eller infödd, flicka eller pojke, nörd eller fjortis, extrovert eller introvert. Det finns heller ingen anledning att försöka täcka in alla kunskapskrav. Betydligt vettigare vore att välja ut de allra viktigaste och nöja sig med att pröva dem. Observera - inte de mest lättbedömda, utan de viktigaste.

 Nästa steg skulle bli att antingen lyfta bedömningen av de nationella proven från lärarna eller också att dubbelrätta proven. Fördelen med dubbelrättning är att man får en kontroll både av undervisningen och bedömningen, men det är förstås ett dyrt system. En variant kunde vara att proven enbart centralrättas vissa år i vissa delar av landet, och dubbelrättas i andra. Med ett sådant system kan man identifiera var problemen finns och börja utreda vad de beror på. 

Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich landar i samma slutsats: extern bedömning, men lyfter två invändningar. Dels påpekar de att den hjälp och vägledning eleverna får under eller innan provet också skiljer sig åt - något som är alldeles särskilt sant när det gäller svenska - dels lyfter de invändningen att extern rättning skulle ta ifrån lärarna bedömningskompetens.
Det första problemet löses rimligtvis genom en tydligare reglering av hur proven förbereds och genomförs. Det andra problemet är inget problem. Vi lärare ägnar oss åt bedömning varje lektion, varje dag. Vi bedömer vad eleverna kan, vi bedömer vad de behöver, vi bedömer hur vi ska lägga upp undervisningen och vi bedömer hur vi och de lyckas. Man kan inte vara en skicklig och framgångsrik lärare utan att vara skicklig på bedömning. De nationella proven är dessutom bara ett bland många prov för oss. Upplevs det som viktigt att pröva lärarnas bedömningskompetens är lösningen dubbelrättning.

DN-ledare-artikel i ämnet: Ingen säker kunskap,

DN:s ledarskribenter ska inte kvacka som lärarfortbildare

Det har sällan - om någonsin - hänt att jag har läst Johannes Åmans skolledare med belåtenhet, men tidigare handlade de åtminstone om det skolledare brukar handla om - nämligen om skolpolitik och skoldebatt. Så inte längre. Nu har Åman tydligen utsett sig själv till någon slags allmän skolauktoritet slash profet. Med myndigt och välvilligt anslag upplyser han landets lärare om vilken undervisningsmetodik de bör använda och om hur de lämpligen ska se på läxor. Jag har läst artiklarna med förbluffad indignation och förhöjt blodtryck, men inte haft tid att ta till pennan i denna lärarnas brådaste månad. Men i går morse när han specifikt gav sig på oss engelsklärare var måttet rågat. Betygen får vänta och dammråttorna må samlas, här måste någon rita ett stort, fett streck i sanden.

Vad handlade artikeln om? Jo om betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor. Närmare bestämt om det faktum att flickor får högre betyg än vad resultaten i de nationella proven ger vid handen, medan pojkar tvärtom sänks mellan prov och betyg. Johannes Åman hade sett på Rapport och läst statistik på SVT:s hemsida och ansett sig ha korrigeringar att utföra. När det gäller svenska och matematik avfärdar Åman skillnaderna som bagatellartade - ett avfärdande som den som utsatts för den här typen av betygsdiskriminering knappast vare sig instämmer i eller uppskattar. Därefter förklarar han att det knappast beror på att pojkar straffas för att ”de är eller förväntas vara stökiga”. Istället tror han att skillnaden beror på att flickorna arbetar bättre under lektionerna (en färdighet som åtminstone jag inte har hittat bland kunskapskraven). Några belägg för teorin besvärar sig inte Åman med att ge. Istället riktar han strålkastaren mot engelskämnet. Här avviker nämligen pojkarnas slutbetyg mest från NP-resultatet. Även här vet den trosvisse och allvetande Åman vad orsaken är: ”många pojkar har tillägnat sig mycket engelska genom datorspel och andra fritidsintressen.” Det skulle få som följd att de klarar läxförhör och dylikt sämre än flickorna.

Efter denna sjukdomsbeskrivning och diagnos följer givetvis receptutskrivning. Vad är det då Åman rekommenderar? Jo, vi engelsklärare ska ”ge eleverna bättre möjligheter att använda färdigheter som de tillägnat sig utanför skolan”. Därefter blir han rent profetisk: ”Om pojkarna får fler chanser att på lektionerna visa upp bredden i sina engelskkunskaper så kommer också deras slutbetyg att höjas.”

Amen? ... Nej, skamvrån och bakläxa.

Om Åman hade besvärat sig med att ta en titt i skolans styrdokument skulle han ha sett att engelska är ett rent färdighetsämne. Det vi engelsklärare ska bedöma är elevernas förmåga att kommunicera och förstå engelska i tal och skrift. Vidare instrueras vi att bedöma alla kunskaps- och färdighetsyttringar lika - vare sig de inhämtas framför datorn eller framför katedern.

Alla fyra färdigheter- dvs allt som ska bedömas - kontrolleras i de nationella proven. Har man fått MVG som sammanräknat provbetyg borde man sålunda ha MVG även som slutbetyg, och jag skulle vilja höra den lärarmotivering för lägre betyg som har stöd i våra styrdokument. Däremot är det fullt möjligt, om än inte särskilt vanligt,  att en elev underpresterar på grund av nerver, sjukdom eller dålig form den dag man gör de nationella proven och därför får ett högre slutbetyg än provbetyget. Enstaka högre och mestadels samma betyg som på NP är således vad man väntar sig just i engelskämnet. De läxförhör Åman tror flickorna klarar bättre får inte användas som betygsunderlag. Vidare vill jag gärna upplysa Åman om att även flickorna lär sig den mesta engelskan utanför skolan. Den elev som enbart lär sig engelska genom att gå på lektioner och göra läxor når inte betyget godkänt i engelska. Ribban i ämnet är högt ställd och lektionstiden mycket njuggt tilltagen: 480 timmar under  hela grundskolan, att jämföra med 900 i matematik, 1490 i svenska och 500 i idrott. Så kan vi ha det enbart så länge svenska tonåringar lär sig den mesta engelskan på fritiden. Flickor som pojkar.

Journalisterna på Rapport hade helt rätt i att de orättvisa betygen är ett problem, och ett problem vi måste komma till rätta med. Det handlar inte bara om konkurrensnackdelar respektive fördelar när eleverna söker sig vidare, utan även om värdegrund. Eleverna kan styrdokumenten, de vet vad de kan i förhållande till varandra. Orättvisa betyg sänker deras förtroende för både skolan och för samhället. Lärare måste fås att upphöra med att använda betygen som ett medel för att hålla ordning,  för att få rättning i ledet, inlämningsuppgifter inlämnade, oförskämdheter bestraffade - som ett maktmedel. Den elev som har visat måluppfyllelse i ett ämne ska ha betyg därefter - oberoende av ordning, uppförande, närvarostatistik och  allmän trevlighet.

Johannes Åman avslöjar både sin egen okunnighet och sin egen självgodhet i de här tre artiklarna. Men artiklarna har inte uppstått i ett vakuum utan de är ett av symptomen på ett större problem.
Detta oförskämda och nedlåtande mästrande av lärarkåren når oss idag från alla möjliga håll. Vi utsätts för detaljreglering och pekande med hela handen från Skolverket, Skolinspektionen, rektorer, huvudmän och skolforskare. Det här har sin grund i ett utbrett lärarförakt och i ett skolpolitiskt missgrepp - istället för att avkräva lärarna ansvar och resultat sätts samhällets resurser på att hitta recept på skolframgång och på att tvinga eller tubba lärarna att använda recepten. På så vis omyndigförklarar och passiviserar man lärarkåren - och det är en riktigt farlig väg att gå.  Läraryrket är både komplicerat och ansvarsfullt. Det kan inte skötas framgångsrikt vare sig av lydiga kontorister eller av trevliga prickar som kör Lan-träffar och highfivar eleverna i korridoren.

När det gäller skolmyndigheter, huvudmän och rektorer ingår det åtminstone i deras uppdrag att intressera sig för hur lärare utövar sitt yrke och hur det borde utövas. Någon sådan ursäkt har inte Johannes Åman. Johannes Åmans jobb är att väcka och bilda opinion, att syna och problematisera den skolpolitik som regeringen för och att syna och problematisera den skolpolitik som oppositionen skulle föra om man kom åt rorskulten. Hans uppgift är baske mig inte att med farbroderlig överlägsenhet och pinsam okunnighet tala om för landets lärare hur de borde göra sitt jobb.

...  Är det inte snarare dags att någon synar hur Johannes Åman sköter sitt?

Inne på liknande spår är Maria Zettergren i Newsmill-artikeln: "Politiker och "experter" styr och ställer med lärarkåren". Varmt lästips.

Lojalitet + Egennytta = Sant

I gårdagens Corren skriver Marika Formgren om den knäpp på fingrarna jag fick av företrädare för Norrköpings Kommun efter att jag uttryckt mig kritiskt om en fortbildningsföreläsning med Christian Lundahl i ledaren: Lojal = Okritisk? Hon skriver om tystnadskulturen i skolans värld och tar upp egna erfarenheter från sin tid som redaktör på personaltidningen i Norrköping.  Kvällen innan ringde hon upp mig och berättade om artikeln. Hon berättade också att de hade förvånat sig över att ingen nyhetsjournalist i Norrköping tagit upp det här. Det var inget jag tänkte på då, men hon har en klar poäng i det. Frågan om hur högt det är i tak i en kommun har stort allmänintresse. Vad är lojalitet mot arbetsgivaren? Vem skall vi som jobbar för kommunen vara lojala mot? Tjänstemännen? Politikerna? Kommuninnevånarna? Vad är det att vara en god ambassadör? Är det att arbeta för att förbättra en verksamhet eller att hålla upp Potemkinkulisser? Det är en fråga som väljare, politiker, tjänstemän, anställda alla måste ta ställning till.

Nämndordförande Olof Johansson har gjort klart att han menar att lojaliteten är till kommuninnevånarna och att yttrandefriheten skall hållas högt i kommunen. Även skolchefen och chefen för personalkontoret har tagit avstånd från ”samtalet” och förklarat att anställda är fria att uttrycka sig kritiskt så länge det inte handlar om personangrepp. Om det betyder att yttrandefriheten hålls högre idag än då Marika Formgren jobbade på personaltidningen kan jag däremot inte veta.  Tack vare mitt skrivande har jag fått mycket stöd både från facket, kollegor och andra skolbloggare. Den typen av uppbackning är inget  som varje kommunanställd kan räkna med. Men något jag noterat med lättnad är att de anonyma och bittra lärarinsändare som var vanliga när jag var ny i kommunen verkar ha försvunnit. Idag skriver lärare kritik i NT under egna namn.

Marika Formgren kom in på min blogg för att hon letade texter om Skolinspektionens avslöjanden om glädjerättningen av nationella prov. Det här är en av mina käpphästar och jag har skrivit många blogginlägg i frågan, men just den här gången skriver jag och skriver och börjar först nu bli klar. Orsaken är en ledarartikel i DN som verkligen retade upp mig: ”Nationella prov: Ingen genväg till rättvisa”. Även här är temat lojalitet och egennytta. 
   När Johannes Åman skriver om skolan verkar huvudmålet vara att tillbakavisa all kritik mot friskolereformen. I den här artikeln frikänner han i vanlig ordning friskolorna från all skuld till betygsinflationen. Om vi nu ska gå så långt som till att kalla det inflation förstås. Åman talar hellre om ”en tendens till välvillig bedömning”. Det som Correns ledarredaktion kallar ”Betygens hyperinflation” blir i Åmans mun ”misstankar om orättvis bedömning”.

Efter att Åman nedtonat konkurrensens effekter kommer han med egna häpnadsväckande påståenden om vad ”tendensen” beror på.  Lärare vill vara snälla mot sina elever, förklarar han. De vill inte göra dem ledsna. Dessutom betyder den här ”tendensen” att  man måste inse att nationella prov inte alls ger några objektiva besked om elevernas förmåga”. Där kommer han med en helt ny förklaring till den orättvisa rättningen. Det är inte lärarna utan proven. Vad gör vi åt den saken? Jo tonar ner betydelsen av proven.

DN har en bra ledarsida, men skolan har länge varit sidans stora sorgebarn. Det är det inte bara jag som tycker. Åmans skolartiklar får sällan kommentarer och länkande blogginlägg. Istället är det DN Kultur som kommit att leda skoldebatten. Skillnaden är anmärkningsvärd mellan det man läser om skolan där och det som publiceras på ledarsidan.
Det är också anmärkningsvärt att privatiseringarna är en sådan helig ko. Vinsterna kan enbart ha goda effekter och dåliga skolor eller äldreboenden beskrivs genomgående som undantagen som bekräftar regeln. Samma tidning som hela landet är tack skyldiga för den grävande journalistiken kring äldreboendena tonar ner alltsammans på ledarsidan.

I gårdagens DN är det LR:s Metta Fjelkner som tar till ordet i betygsfrågan i "Rektorer utsätter lärare för otillbörlig påverkan". Hon refererar till en undersökning man gjort som visar att lärare utsätts för starka påtryckningar att sätta höga betyg. Det kan varje lärare skriva under på. Det är få lärare som inte har blivit utsatta för påtryckningar från rektorer, föräldrar och elever. Konkurrensen och de påtryckningar den leder till är huvudbovar i det här dramat.

Men det finns två ytterligare orsaker Fjelkner naturligt nog inte tar upp. Den ena är bristande kompetens. Vi har mängder av obehöriga lärare och även behöriga lärare med otillräcklig ämneskompetens. De är helt enkelt inte kapabla att bedöma alla provdelar korrekt. Men då är det viktigt att minnas att de då inte heller är kapabla att bedöma elevernas måluppfyllelse korrekt. Det här problemet borde rimligtvis avta i och med att de nya behörighetskraven börjar gälla fullt ut.
 Den andra orsaken är egennyttan. En lärare med underkända provresultat skapar sig själv en stor extra arbetsbörda. Dessutom drar man på sig missnöjda elever, föräldrar och minsta möjliga påslag i lönekuvertet. Vi har allt att vinna på att sätta höga betyg och mycket att förlora på att sätta korrekta sådana. Det skriver inte vår fackordförande, men det behöver icke desto mindre fram.

När det lönar sig att göra fel och straffar sig att göra rätt har vi ett allvarligt systemfel.  När egennyttan dessutom sammanfaller med det som uppfattas som lojalitet mot arbetsgivaren - hur kan det leda till något annat än den betygsinflation vi ser idag?

Missa inte Johannes Forsslunds utmärkta ledare i Expressen: Betygsfixeringen räddar inte skolan.

Här är länkarna till mina inlägg om Christian Lundahl och kommunkritiken: Raketbränsle eller grus i maskineriet? I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Media om provrättningen: SVD,  SVD Brännpunkt 1, 2. 


Bloggar om provrättningen: Morrica påpekar skillnaden mellan rättvis och rättvisande bedömning, efter hennes kloka ord rekommenderar jag ett gott skratt hos Max Entin. Gertie skriver balanserat och klokt om likvärdighet och rättssäkerhet i bloggen Man oroar sig inte för småsaker. Jan Lenander funderar över likvärdighet, studentexamen och antagningsprov i Rättvist, likvärdigt, etc.
Christermagister ger en god illustration av svårtolkade betygskriterier i inlägget Rättvisande betyg. Tankar om skolan i media,

Det behövs inga ursäkter, Björklund

Glädjebetygen på väg bort, förklarar Björklund trosvisst i sitt nyhetsbrev. Det tycker jag att han kunde ha låtit bli. Jag kan förstå att han inte tycker att det är så kul med besked om sjunkande betyg just i valrörelsen, men vad varför behöver de förklaras? Nästan inga av de förändringar som har gjorts under den här mandatperioden har ännu fått effekt.

Inte sjutton tror jag att de sjunkande betygen beror på Skolinspektionens effektiva översyn, hur gärna Skolverket än klappar sig för bröstet. Ska vi få bukt med glädjebetygen behövs det bra mycket mer än föranmälda inspektioner och Skolverkets mesiga dubbelrättning där de inte ens är villiga att stå för sina egna resultat.

Björklund behöver varken ursäkter eller bortförklaringar. Han har fått mycket uträttat de här fyra åren. Men jobbet är inte klart. Skolan behöver återförstatligas, vi måste få en ordentlig resultatkontroll och evidensbaserad skolforskning och oseriösa friskolor behöver rensas bort. Fokus på det istället, för i backspegeln är det fritt.

Media: SVD,
Bloggar: Christermagister, Rasmus Jonlund, Pluraword, Mats Öhlin,