Läxduellen - Director’s cut 2 Forskningen

Det hänvisas stup i kvarten till forskning i diskussioner om läxor.  Ett vanligt påstående är att vi lärare inte ska tycka en massa utan istället rätta oss efter forskningen.

På mig reser sig nackhåren när någon uppmanar mig att rätta mig efter forskning. Jag intresserar mig för forskning och jag är villig att testa det mesta, men det jag rättar mig efter är det facit jag får varje lektion, varje dag i mitt klassrum. Lär sig och utvecklas eleverna, ökar motivationen, är de delaktiga, tar de mer och mer ansvar?

Jag är inte heller i övrigt säker på att referenserna till forskning leder rätt. Dels för att det är ett svårbeforskat och glesbeforskat område, dels för att läxor handlar om mer än kunskapsresultat. Men som sagt, även för att jag inte ser poängen med att väga ett redskap lärare redan kan välja eller förkasta mot forskning. Varför slåss för begränsat handlingsutrymme, för ett verktyg mindre i verktygslådan? 

Helt oberoende av poängen med forskningsreferenser blev jag rätt ställd när jag googlade de fem forskare Pernilla Alm hänvisar till som stöd för sitt läxmotstånd. Den enda av dem som inte lyfter värdet av och nyttan med läxor är Lucas Gottzén. Det är inte så konstigt. Hans forskning handlar inte om skola utan om socialt arbete. Lucas Gottzén har beforskat våld i nära relationer, genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Läxor har han kommit in på i en studie vid namn ”Föräldraskap som norm och praktik”. Läser man artikeln handlar det även här mycket om könsroller och faderskap. I de 8 familjer han studerar är läxor en vanlig källa till bråk, men som sagt – inte ämnet för studien. 

Så till de övriga fyra. Låt oss granska ett av Pernilla Alms påståenden: ”Vi vet att läxor har låg eller ingen effekt på inlärningen upp till årskurs fem.” Ingen av de forskare Pernilla Alm anger har påstått att läxor inte har någon effekt upp till årskurs fem. Samtliga konstaterar att den positiva effekten av läxor är minst för de yngsta eleverna och ökar med stigande ålder.

En första undran – vad är det som är konstigt med det? Det är naturligt att effekten är lägre hos små barn. Läxmängden och svårigheten ökar med elevernas ålder. På lågstadiet kan 10 minuter av lättsam karaktär vara lagom. På gymnasiet kan det röra sig om 2 - 3 timmar intensiva studier.  Det säger sig självt att 10 minuter om dagen inte har någon jätteeffekt på kunskapsresultaten. Men eleverna får mer än kunskapsträning. De tränar förmågan att lära på egen hand, ansvarstagande, förmågan att skjuta upp belöningar och de får se att arbete ger utdelning, att den som tränar mer kan mer. Det är heller ingen vinnande strategi att gå från inga läxor till två timmar läxor utan något däremellan. Läxvana och studievana måste byggas upp gradvis.

Först ut bland Pernilla Alms fyra utländska forskare är Harris Cooper, forskaren bakom en stor metastudie på läxforskning. Jag citerar från hemsidan:”Duke University researchers have reviewed more than 60 research studies on homework between 1987 and 2003 and concluded that homework does have a positive effect on student achievement.”

Här är något av vad Harris Cooper har att säga om läxor för yngre barn: ”Cooper said the research is consistent with the "10-minute rule" suggesting the optimum amount of homework that teachers ought to assign. The "10-minute rule," Cooper said, is a commonly accepted practice in which teachers add 10 minutes of homework as students progress one grade. In other words, a fourth-grader would be assigned 40 minutes of homework a night, while a high school senior would be assigned about two hours. For upper high school students, after about two hours' worth, more homework was not associated with higher achievement.

The authors suggest a number of reasons why older students benefit more from homework than younger students. First, the authors note, younger children are less able than older children to tune out distractions in their environment. Younger children also have less effective study habits.

But the reason also could have to do with why elementary teachers assign homework. Perhaps it is used more often to help young students develop better time management and study skills, not to immediately affect their achievement in particular subject areas.

"Kids burn out," Cooper said. "The bottom line really is all kids should be doing homework, but the amount and type should vary according to their developmental level and home circumstances. Homework for young students should be short, lead to success without much struggle, occasionally involve parents and, when possible, use out-of-school activities that kids enjoy, such as their sports teams or high-interest reading."

Här är länken till en sammanfattning av Duke-studien: och här till hela rapporten: https://larrycuban.files.wordpress.com/2011/06/review-of-educational-research-2006-cooper-1-62.pdf

Rapporten är mycket läsvärd. Det här är forskning av bästa slag. Nykter, saklig forskning med massor av referenser, där många frågor förblir obesvarade.  Jag har tidigare lyft Jonas Vlachos och Anders Jönsson som exempel på svenska forskare av detta slag. Anna-Karin Wyndhamn förtjänar också sådant omnämnande.

De två följande forskarna, Marzano och Pickering, är starka försvarare av läxan. De ger många handfasta råd kring hur läxor fungerar bäst. Det här säger de två om läxfritt: ”If a district or school discards homework all together it will be throwing away a powerful instituional tool” Här är länken till deras artikel: ”The case for and against homework”. 

John Hattie då, sist ut bland Pernilla Alms forskare men i Sverige verkligen inte minst. Här har jag sådan tur att Nicklas Myhrbjörk skrev om just Hattie och läxor i en kommentar i Johan Kants blogg. Jag citerar:

”Jag tar mig oblygt friheten att sticka in huvudet här,eftersom jag precis sitter med Hattie uppslagen framför mig, så kan jag passa på att expandera argumentationen en aning, och lägga till lite exakta siffror, (som de presenteras av Hattie):

Effektstorleken av “Homework”, Läxor är d=0,29, vilket tex kan jämföras med motsvarande värde för “Klassens storlek” som är d=0,20

Vidare noterar Hattie, att effektstorleken verkar variera kraftigt mellan årskurser och mellan ämnen.

Effektstorleken var högst inom matematik, och lägst inom vetenskap och samhällskunskap.

I vissa studier så ser man att effektstorleken fördubblas mellan (motsvarande) lågstadiet (elementary) och mellanstadiet/högstadiet (junior high), och fördubblas igen mellan högstadiet och gymnasiet (high schhol).

Effektstorlek av läxor “Elementary” är t.ex d=0,15, och för “High School” d=0,64

Och att effektstorleken är större för högpresterande “higher ability” än för lågpresterande “lower ability” elever…

En egen notering och reflektion är bland annat att en effektstorlek på d=0,64 (i sammanhanget), är massiv, och väger rakt numeriskt därmed för högstadiet/gymnasiet i storleksordningen ~10ggr tyngre än minskade klasser(!)”

Tack för att du hade gjort den läxan, Nicklas. En läxa mindre för lilla mig. :)

Nu när de fem forskare Pernilla Alm namngav är hanterade kan vi ta oss en titt på några fler. Den främsta internationella läxkritikern är en amerikansk författare – inte forskare – vid namn Alfie Kohn. Han är motståndare inte bara till läxor utan även till betyg och prov. Här är länken till hans hemsida: http://www.alfiekohn.org/

Det är många forskare som har ifrågasatt Alfie Kohn, bland annat just Harris Cooper. Den britiska kognitionsforskaren Dan Willingham har skrivit den i mitt tycke bästa uppgörelsen: Alfie Kohn is bad for you and dangerous for yourchildren. 

I min artikel tog jag upp en stor brittisk studie som dels är betydligt färskare än de övriga jag har behandlat här, dels har fokus på vad elever uppger att de verkligen gör i läxväg, till skillnad från vad lärare delar ut. Här är länken till den artikeln:  http://www.theguardian.com/education/2012/mar/29/homework-linked-better-school-results.

Och till  information om studien på Oxfords Universitets hemsida: http://www.education.ox.ac.uk/about-us/study-emphasises-value-of-doing-homework/

I min artikel nämner jag också Finlands utvärderingssystem. Eftersom Finland har två nationalspråk finns en hel del information även på svenska. Här är en stor och färsk rapport om matematik, en rapport som illustrerar varför PISA-resultaten aldrig kommer som samma överraskning i Finland som i Sverige: http://www.kommunerna.net/sv/databanker/evenemang/material/2013/rektorsdagar/Documents/24.10.80.Kristian%20Smedlund_UBSutv%C3%A4rderingar_matematik.pdf

De finska ämnesvisa utvärderingarna visar stark effekt av läxläsning – med ett undantag – engelska. Här är andelen språkbad på fritiden en betydligt större framgångsfaktor än läxläsning. Varför det inte innebär att man ska strunta i läxor i engelska tar jag upp i nästa blogginlägg.

Efter denna långa översyn av läxforskningsläget vill jag lyfta det problematiska med den här typen av forskning. Jag tog redan upp det här med överdrivna slutsatser av att läxor har mindre effekt på studieresultaten hos yngre elever än hos äldre. Vanan att lära sig på egen hand måste tränas upp och befästas genom god återkoppling. Den är inget vi föds med. De barn som växer upp i en intellektuellt berikad miljö har emellertid påbörjat träningen långt före skolan och har därför ett försprång både när det gäller kunskap och metodik. Det försprånget behöver vi använda som en hävstång för att lyfta alla elever. Vi får inte tillåta det att skapa känslor av överlägsenhet och underlägsenhet.

Ett annat problem med läxforskning är det osäkra underlaget. Vi kan inte jämföra mellan länder, eller orter med läxor och andra utan för det finns inga utan.  Studierna handlar om mycket eller litet tid på läxor – inte om läxor eller inga läxor.

I Sverige har vi det omvända problemet. Här har eleverna få läxor och skillnaderna är stora mellan skolor. Av mina tre barn var det ett barn som hade läxor på lågstadiet, de två andra hade inga. På mellanstadiet var det igen ett barn som hade läxor och två som inte hade några – men det handlade inte om samma barn. Ser jag på mina elever (Sollentuna, Upplands-Väsby, Märsta, Hallstavik, Gimo, Uppsala, Norrköping, Valdemarsvik) uppfattar jag att eleverna har fått mindre och mindre läxor och att läxor framför allt ges på gymnasiet. 

Vad händer då med den elev som inte har tränat upp någon läxvana under sin skolgång och så får två timmar om dagen på gymnasiet? En läxbörda som för övrigt bara ger cirka 30 timmars arbetsvecka. Vad händer på högskolan?

Om en skola går från enstaka läxor utan förankring, syfte och mål till inga läxor – vad finns det då att utvärdera och beforska? 

I Skolverkets material Läxor i Praktiken tar de upp ytterligare ett forskningsdilemma: ”Pedagogikprofessorn Jan­ Eric Gustafssons studie från 2013 innebar därför ett trendbrott i svensk läxforskning. I en effektstudie visar han att det finns ett positivt samband mellan hur mycket tid klasser i årskurs 8 lägger ner på matematikläxor och deras resultat på matematikprov. Gustafsson kritiserar också internationell forskning om läxors effekter på lärandet och menar att sådana studier måste se till klassens resultat som helhet istället för att utgå från elevernas individuella resultat. Om det på individnivå inte går att se ett positivt samband mellan hur mycket tid eleverna ägnar åt läxor och hur väl de presterar på prov är det lätt att dra den förhastade slutsatsen att läxor inte leder till kunskapsutveckling. I själva verket kan det svaga sambandet istället vara en effekt av att elever med större kunskaper inte får lika många läxor och att de gör läxorna snabbare än elever med sämre ämneskunskaper”.

Jag avslutar del två av läxduellen – Director’s Cut med en fråga. När mina elever misslyckas med att klara kunskapskraven, eller med att nå sina egna mål relaterar jag alltid det till deras arbetsinsats. Har de skött läxorna, använt lektionstiden, ökat svårighetsgraden på sin läsning, ägnat mer av sin fritid åt engelska, tittat på franska filmer, använt de språkappar jag rekommenderar.  Vad säger man till en elev som inte når målen i en läxfri skola?`Tyvärr min undervisning håller inte/ tyvärr, du måste ha sovit bort lektionerna / tyvärr du är inte tillräckligt begåvad?

I mina ögon är det viktigaste skälet till att läxor behövs att det så tydligt etablerar elevens makt över sin egen inlärning. Vill jag så kan jag. Vill jag så vet jag hur man gör. För sanningen är ju faktiskt den att har vi fått redskapen och träningen kan vi lära oss nästan vad som helst på egen hand. Jag lärde mig att navigera och sköta en amatörradio på egen hand, min son har lärt sig spela piano på egen hand och mina föräldrar lärde sig turkiska på egen hand. Men så har vi också alla både haft och gjort en och annan läxa…

Öppet brev till konstruktörerna av NP i svenska

 Lovisa och Birgitta, tack för er innehållsrika och sakliga kommentar (under Vem vinner på det nationella provlotteriet). Det här är inte första gången ni tagit del av mina synpunkter och precis som tidigare tar ni dem i konstruktiv anda. Jag kan sålunda skriva under på era slutord. Kritik som ni uppfattar som berättigad leder till förbättringar, men hittills har förbättringarna inte - enligt min uppfattning - varit tillräckligt genomgripande.

Men det låter som om det är något större förändringar på väg den här gången. Det gläder mig till exempel mycket att det blir en omläggning så att proven ges utan förberedelse. Det är ett viktigt steg mot ökad likvärdighet och rättssäkerhet. Därigenom åtgärdas dock inte problemen med själva provet.
Ni skriver att lärarna är nöjda med bedömningsanvisningarna. Det stämmer inte överens med mina erfarenheter, och då undrar jag dels hur stor procentuell andel av de rättande lärarna som skickar in enkäten och dels hur frågan är formulerad? Själv har jag inte skickat in någon utvärdering på många år. Jag gjorde det troget de första åren - så utförligt att jag ofta fick ta baksidan till hjälp - men då man aldrig fick någon återkoppling eller såg några förändringar och då tiden ändå aldrig räcker till för alla arbetsuppgifter lade jag av med den sysslan. Om det hade funnits möjlighet att utvärdera digitalt och om det hade funnits en systematisk återkoppling skulle saken ha kommit i ett annat läge.

Bedömningsanvisningarna har blivit bättre än de var när jag först bytte arbetsplats från gymnasiet till högstadiet, men även i våras hade vi långa diskussioner om tolkningar på min skola. Även i våras hade vi också olika tolkningar av instruktionerna. En orsak till det är otydliga och otillräckliga bedömningsanvisningar. Ytterligare en orsak är att svårigheterna i NP i svenska finns i frågorna, snarare än i texten. En tredje är att man prövar många andra färdigheter än läsförståelse i provet. De övergripande frågorna där eleven uppmanas tolka en bild eller en dikt, tolka rubriken på provet och därpå knyta samman de två tolkningarna i en analys har föga att skaffa med just läsförståelse. Ändå måste sådana frågor besvaras med full poäng för det högsta betyget. 

När det gäller hur själva provet är upplagt och hur många kunskapskrav man vill bedöma är en för mig okänd faktor hur instruktionerna ni får ser ut. Personligen tycker jag att det är ett misstag att försöka klämma in så mycket i ett prov. Just läsförståelse är en så oerhört viktig färdighet för framtida studier, för yrkesliv, för demokratin och för individens makt över sitt liv och sin framtid att den borde sättas i främsta rummet. Visst ska eleverna lära sig att analysera bilder och dikter i skolan, men den förmågan behöver inte kontrolleras i ett nationellt prov. Att varje skola, lärare och huvudman förser sina elever med de grundläggande kunskaper som förutsätts för delaktighet i samhället och ett fruktbart och gott liv, det är det däremot statsmaktens skyldighet att kontrollera.

En annan viktig förmåga är den att kommunicera i skrift. Därför avslutar jag diskussionen om proven med att ta upp det även ni har som avslutningsfråga. Uppsatsrubrikernas art. Ni skriver om för- och nackdelar med rubriker som uppmuntrar till självutlämnande och jag håller med er i era slutsatser.  Det är bara det att det finns många fler faktorer att beakta här. För det första menar jag att just det ni anför som en fördel - att vissa elever skriver bäst när de skriver självutlämnande - även är en nackdel. Åtminstone för likvärdigheten.  Ett nationellt prov bör ge alla samma möjlighet att visa sin förmåga att kommunicera i skrift.  Pojkar, som flickor, nyanlända som härfödda, praktiskt lagda som teoretiker, extroverta som introverta, skrivglada som skrivobenägna. Då duger det inte att ha rubriker som ger elever med vissa egenskaper eller preferenser ett försprång.

Men ska uppsatsrubrikerna ge alla utrymme att skriva som de skriver bäst krävs det  en lång rad alternativ. Något argumenterande för den första eleven, något torrt och sakligt för nästa, något litterärt för den tredje, något självutlämnande för den fjärde, något humoristiskt för den femte, något fantasifyllt för den sjätte, etc., etc.. Om ni går från fyra ämnen till tre är det knappast i den riktningen  utvecklingen går. Den andra vägen är att ha bredare ämnen, med större frihet att sätta egen prägel på texten. Så stor frihet att man får driva med ämnet eller lägga in litet magi eller en och annan drake i en i övrigt saklig text.  Humor och fantasy är nämligen vad de flesta tonårspojkar helst läser. Humor och fantasy är också vad många tonårspojkar helst skriver.

Jag hade en elev som skrev en högst respektlös krönika om varför det borde vara förbjudet att tvinga elever att skriva krönikor i skolan. En annan gosse skrev ett ansökningsbrev till ett sommarläger för ungdomar som innehöll handgranater och kastandet av kamrater över stup. Två högst underhållande och välskrivna texter som gav klasskamraterna och mig skrattparoxysmer, men hade de lämnats in vid det nationella provet i svenska skulle betyget knappast ha blivit godkänt. Det finns nämligen inte utrymme för vare sig fantasi, absurditet eller humor i provet. Dessutom hade de inte till punkt och pricka följt instruktionerna - man gör ju sällan det när man släpper fantasin fri, eller ämnar att roa.

Om vi återgår till de självutlämnande rubrikerna har vi även beklagligt nog många elever med olika typer av trauman. Nyanlända med krigsupplevelser och annat outrett i bagaget, givetvis, men även många andra. I varje klass finns det elever som varit med om svår sorg, svåra upplevelser, föräldrars försumlighet eller sjukdom. Vissa klarar av och mår (förhoppningsvis) bra av att dela med sig av sina upplevelser. Andra får låsningar vid blotta tanken. Ytterligare några kan inte hantera sina egna reaktioner. Vissa kanske avslöjar mer än vad de tänkt och får ångest efteråt.

Och så har vi det där med läraren. Har man förtroende för sin lärare? Gillar man sin lärare? Jag betvivlar att någon kan skriva en bra självutlämnande uppsats till en lärare man ogillar eller misstror. Med självutlämnande uppsatsrubriker gynnas därför även de elever som har en lärare de gillar och har förtroende för, medan den elev som fått en ny lärare på vårterminen i nian, eller som har en dålig relation till sin lärare får betydligt sämre förutsättningar.

En sista undran är om eleverna själva klarar av att värna sin integritet i den här provsituationen? På de skolor där jag undervisat har det alltid förekommit dubbelbedömning av uppsatser. Jag har många gånger uppfattat det som olustigt med de självutlämnande texterna från elever jag inte undervisar och undrat om eleverna hade skrivit så om de vetat om att fler än den lärare de känt och litat på i tre år skulle läsa. Hur skulle de se på det i mognare ålder? På de saker de som 15-  och 16-åringar avslöjade för en grupp svensklärare?

Nej ska den skriftliga delen av det NP i svenska ge alla elever samma chans att visa sin förmåga måste rubrikerna konstrueras med det uttalade målet att göra just det - inte med målet att ge vissa av eleverna en möjlighet att skriva en bra uppsats. Större generositet och variation i rubrikerna, mer tillåtande instruktioner och färre kriterier för bedömning är mitt recept.

Det är också viktigt att  ni provkonstruktörer hanterar att de flesta svensklärare i Sverige är kvinnor. Precis som provkonstruktörerna för ämnen som matematik och teknik behöver hantera att de flesta lärare i de ämnena är män. Forskning visar att vi lärare tenderar att undervisa enligt egen läggning och egna preferenser. Dessutom finns det en förebildsaspekt. Lägger man på det NP som styr i samma enkönade riktning blir konsekvenserna allvarliga.  Anders Jönsson beskriver i boken Lärande bedömning hur flickor presterar bättre på en matematikuppgift om den handlar om hästar, medan pojkar får fler rätt om uppgiften handlar om parkeringsplatser. Vilken effekt på pojkars skrivutveckling, skrivlust och förmåga att demonstrera sin skrivförmåga har då de normerande NP i svenska?

 Vi lärare  behöver nå alla våra elever och vi måste inse att det är de elever som skiljer sig mest från oss själva som behöver vår främsta uppmärksamhet.  För en pedantisk lärare är det kanske slarvern, för en global lärare den analytiska eleven och för en kvinnlig lärare den manliga eleven. Ibland kanske det är precis tvärtom. Det viktiga är att vi ger alla våra elever samma förutsättningar att hitta lust och mening i lärandet. Att vi inser att vi har det ansvaret och tar det.

Och det viktiga vid konstruktionen av nationella prov är att alla elever får samma förutsättningar att visa vad de kan och lyckas. Stor lycka till i det viktiga och svåra arbetet, Lovisa och Birgitta, och fortsätt att inhämta synpunkter. Mycket hänger på att ni lyckas.

Helena

Länk till artikeln Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven på DN-debatt.
och till Hans Bergströms replik: Skolinspektionens bedömare lika oense mellan sig själva.

När det gäller Bergströms replik vill jag gärna se belägg på att Skolinspektionens bedömare är lika oense. Det han ger belägg för är att även de är oense. Någon absolut rättvisa i bedömning finns inte, men det är stor skillnad på att vara oense om ett betygssteg mot att vara oense från IG till MVG. Jag undrar också om även Skolinspektionens bedömare favoriserar högutbildade, flickor och friskoleelever...

Vem vinner på det nationella provlotteriet?

Härom veckan kom det en ny rapport om bristen på likvärdighet i rättningen av de nationella proven. Hur länge har det här pågått? När jag tittar i mina egna arkiv har den här frågan varit på tapeten minst en gång, ibland två gånger årligen sedan 2005. Ändå blir utropstecknen bara större. Ingen åtgärd har hittills haft någon märkbar effekt. Kanske är det därför Skolinspektionen slår ut med händerna och ger upp, men jag blir ändå både förvånad och besviken när jag läser om förslaget att man tar bort de mer svårbedömda delarna av de nationella proven. Vad är det här med att allt ska vara lätt? Det mesta som är värt något kräver ansträngning, insats. Och vad kunde väl vara viktigare än att ta reda på att våra barn - varje barn - har fått tillgång till en bra och likvärdig skola och lämnar den med tillräckliga färdigheter och kunskaper för ett produktivt och lyckligt liv?

Jag blir också provocerad när man lyfter att Finland inte har nationella prov (länk till artikeln i DN). Finland har för det första en studentexamen - ett prov som både rättas av den egna läraren och centralt, där alltså både elevens lärares och den centrala rättarens bedömning kan bli ifrågasatt och ett prov där men verkligen inte fokuserar på de mest lättmätta färdigheterna utan där uppgifterna framför allt prövar sådant som kommunikativa färdigheter, problemlösning, analys, förmåga att tillämpa kunskaper. Finland har också regelbundna nationella kunskapsutvärderingar. Då får eleverna i grundskolan skriva ett centralrättat större prov och dessutom besvara en rad frågor om undervisningen, elevinflytande, motivation med mera. Samtidigt får lärarna redogöra för sin arbetssituation, material, resurser, möjlighet till samarbete, lokaler - allt som påverkar kvaliteten. Detta i ett skolsystem där det varken finns konkurrens om elever eller vinstintressen. Som lärare i Finland vet man att måluppfyllelsen och undervisningens och bedömningens kvalitet kommer att granskas vid något tillfälle. I Sverige vet vi att vår dokumentation kommer att granskas omsorgsfullt vid varje upptänkligt tillfälle. Hur duktiga vi är på undervisning och bedömning är snarast en bisak. Det är också betydligt troligare att vi får kritik för att vi missat någon elevvårds- eller mentorsuppgift än för brister i undervisning och bedömning.

Så nej, Skolinspektionen, lösningen är inte att sluta ta reda på vad våra barn lär sig i skolan utöver lättkontrollerade faktakunskaper. Det vi måste göra är att utreda orsakerna till bedömningsbristerna och det kan vi inte göra generellt utan det måste göras kommun för kommun, skola för skola, lärare för lärare. Det finns nämligen inte en orsak utan en hel rad sådana.

Först vill jag lyfta konkurrensen. Valfrihetsreformerna och den individuella lönesättningen har gjort konkurrenter av både skolor och lärare. Ju bättre resultat en skola har desto mer attraktiv är den. Ju bättre resultat en lärare har desto högre blir lönen och desto vänligare nickar rektor, elever och föräldrar. Man kan inte låta skolor och lärare bedöma sig själva i ett konkurrensutsatt system. Just den slutsatsen bekräftas av Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich förträffliga och tänkvärda artikel på DN-debatt: ”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven”.  Jag citerar: ”För högstadiet är avvikelsen i bedömning så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor.”

Intressant är också att flickor, barn till högutbildade, elever födda i Sverige och elever födda tidigt på året får högre provbetyg av de egna lärarna än av de externa i år nio och på gymnasiet, medan det är tvärtom i år 3 och fem. Där får elever från svaga grupper relativt sett högre betyg av de egna lärarna än av de externa bedömarna. Antagligen är det så att man tycker synd om elever med dåliga förutsättningar i de låga åldrarna och ger dem snällbetyg - snällbetyg som innebär att de inte får den hjälp de behöver och har rätt till. På högstadiet och gymnasiet belönar man uppenbarligen istället ordning, reda, skötsamhet, uppförande även i de nationella provbetygen.

Något Vlachos och Hinnerich lyfter som en framgångsfaktor är sambedömning, medan de inte hittar någon indikation på att behörighet har betydelse. Men sambedömning ökar förstås behörigheten. Om man bedömer i grupp ingår det förhoppningsvis alltid någon behörig.  Deltagarna vet i allmänhet vem i gruppen som har det största ämnesdjupet och den största erfarenheten och den personens bedömning blir då tyngre vägande. Jag är skeptisk till den typen av sambedömning därför att konsensus kan bli viktigare än rätt bedömning och det är inte alltid den mest kompetenta är den som är tongivande. Med sambedömning blir bedömningen rättvis, men inte nödvändigtvis rättvisande.

Personligen är jag övertygad om att behörighet har stor betydelse - eller snarare det behörighet ska stå för - ämnesdjup och bedömarkompetens. Det finns nämligen en stor spridning i bedömningskompetens. Grunda ämneskunskaper är det vanligaste problemet. Vissa lärare vet att de inte kan tillräckligt och ber om hjälp av mer kunniga kollegor, men det är inte alla som inser när de tagit sig vatten över huvudet och då kan bedömningen bli rent felaktig och orättvis. Det är inte troligt att en lärare med för klena ämneskunskaper för att rätta ett nationellt prov kan bedriva god undervisning och sätta rättvisande betyg. Sådana lärare behöver därför identifieras och ges ämnesfortbildning. Ja, det skulle inte skada att ta den anställande rektorn i nacken samtidigt, för det är ju rektors ansvar att se till att alla lärare är mogna sina uppgifter. Dessutom finns det lärare som inte vill eller kan sätta den tid som krävs eller som helt enkelt inte är intellektuellt eller erfarenhetsmässigt mäktiga uppgiften. Vi ges också olika förutsättningar att lyckas. På vissa skolor avsätts rundligt med tid för rättningen, på andra får man kompensationsledigt, men det finns skolor där man förväntas klara rättningen inom ramen för sin vanliga undervisning. Att dubbelrätta, diskutera bedömning, rätta andra lärares prov - sådant som ökar kvaliteten i bedömningen - allt sådant tar extra tid, tid som sällan avsätts för arbetet. Lägger man till det att det finns stora skillnader i vilken träning i bedömning lärare har fått i sin utbildning eller fortbildning är det inte förvånande att bedömningen blir orättvis.

Det tredje problemet är själva proven. I engelska har vi välutformade prov med utförliga bedömningsanvisningar och färdigheter som är relativt lättbedömda för en erfaren och kompetent lärare.  Skillnader i bedömning i det ämnet beror därför antagligen på någon av de tidigare nämnda faktorerna. Men så ser det inte ut i alla ämnen. De nationella proven i svenska är mycket svårrättade. Komplicerade frågor med flera led i läsförståelsen där vi ofta har långa diskussioner i kollegiet om hur man ska bedöma olika svar, otillräckliga bedömningsanvisningar och bristande likvärdighet redan i genomförandet då eleverna får läsa och behandla texterna i förväg. Lika illa ställt är det med uppsatsdelen. Rubrikerna är i allmänhet antingen argumenterande eller självutlämnande, något som gynnar flickor över pojkar, infödda över invandrare och som dessutom ökar slumpfaktorn då vissa inspireras och andra får skrivkramp och ångest av samma ämne. Dessutom skall vi bedöma ett otal svårbedömda färdigheter enligt ett komplicerat schema. Det är någorlunda lätt att bedöma språknivå och kommunikativ skicklighet - ja även sådant som röd tråd, disposition, argumentation kan bedömas sakligt. Men i det nationella provet i svenska har man gjort misstaget att försöka få med så många kunskapskrav som möjligt istället för att plocka ut de viktigaste och konsekvensen av det är att provet är mycket svårbedömt.
 Självklart medför en mångfacetterad och komplicerad bedömning bristande likvärdighet. Eftersom eleverna så ofta presterar sämre i det nationella provet i svenska än vid andra bedömningstillfällen är arbetet även av tveksamt värde för betygssättningen.

Förmågan att kommunicera i skrift är en viktig sådan både för studier, yrkesliv och för samhällsmedborgaren. Självklart måste den prövas. Men vi måste inte samtidigt ta reda på om våra elever är spirande poeter, författare och om de gillar att berätta för främlingar eller sin lärare om känsloliv, barndomsupplevelser eller om livsförändrande händelser. Man kan också ha en god kommunikativ förmåga utan att vara beredd att argumentera inom förutbestämda områden.

Fick jag bestämma skulle mer krut läggas på att göra de nationella proven neutrala. De ska fungera lika bra om man är invandrad eller infödd, flicka eller pojke, nörd eller fjortis, extrovert eller introvert. Det finns heller ingen anledning att försöka täcka in alla kunskapskrav. Betydligt vettigare vore att välja ut de allra viktigaste och nöja sig med att pröva dem. Observera - inte de mest lättbedömda, utan de viktigaste.

 Nästa steg skulle bli att antingen lyfta bedömningen av de nationella proven från lärarna eller också att dubbelrätta proven. Fördelen med dubbelrättning är att man får en kontroll både av undervisningen och bedömningen, men det är förstås ett dyrt system. En variant kunde vara att proven enbart centralrättas vissa år i vissa delar av landet, och dubbelrättas i andra. Med ett sådant system kan man identifiera var problemen finns och börja utreda vad de beror på. 

Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich landar i samma slutsats: extern bedömning, men lyfter två invändningar. Dels påpekar de att den hjälp och vägledning eleverna får under eller innan provet också skiljer sig åt - något som är alldeles särskilt sant när det gäller svenska - dels lyfter de invändningen att extern rättning skulle ta ifrån lärarna bedömningskompetens.
Det första problemet löses rimligtvis genom en tydligare reglering av hur proven förbereds och genomförs. Det andra problemet är inget problem. Vi lärare ägnar oss åt bedömning varje lektion, varje dag. Vi bedömer vad eleverna kan, vi bedömer vad de behöver, vi bedömer hur vi ska lägga upp undervisningen och vi bedömer hur vi och de lyckas. Man kan inte vara en skicklig och framgångsrik lärare utan att vara skicklig på bedömning. De nationella proven är dessutom bara ett bland många prov för oss. Upplevs det som viktigt att pröva lärarnas bedömningskompetens är lösningen dubbelrättning.

DN-ledare-artikel i ämnet: Ingen säker kunskap,

Vill vi ha en störst, starkast och först till kvarnen skola?

För några veckor sedan läste jag en artikel på DN-debatt som verkligen retade upp mig. ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet” av Gabriel H Sahlgren.  Idag bemöter jag den på Newsmill. Länk: ”Märklig attack mot finska skolan på DN Debatt”. Inte nog med att artikeln byggde på så gammalt och tveksamt material att det var pinsamt, författaren beskriver dessutom både den finska och den svenska skolan på sätt som saknar verklighetsförankring. Vad det än är för skola denna ”skolforskare” utforskat är det uppenbarligen inte någon nordisk sådan. Men värst av allt var nog ändå Sahlgrens framtidsrecept. Enligt honom borde vi öppna för många parallella läroplansvariationer och ytterligare öka valfriheten  och föräldrarnas, huvudmännens och elevernas makt i skolsystemet.

Jag uppfattar tvärtom valfriheten och det stora ansvar som läggs på föräldrar och elever i Sverige som stora problem. Högutbildade föräldrar är engagerade, pålästa, hjälper till med läxor eller betalar för läxhjälp,  håller koll på meritpoäng, väljer skola, ställer krav på rektor och lärare.  Att lägga ansvar på föräldrar är därför att öka snedrekryteringen och minska likvärdigheten i skolan.  Tanken är att vi lärare i viss mån ska motverka det här genom att ge extra hjälp till de elever som har minst stöd hemma. Men i praktiken motverkar skolkonkurrensen det här. Vi kan inte säga nej till föräldrar som begär vår tid och den paradoxala konsekvensen är att vi lärare ofta ägnar lejonparten av vår tid åt att diskutera och stödja de elever som har mest hjälp hemma. Ska föräldraengagemang leda rätt måste det vara ett engagemang för klassen, för skolan, inte ett skit-i-andra-hjälp-mitt barn-först-engagemang.

Likvärdighet måste göras till ett övergripande mål både för att skolan ska bli bra och för att vi ska få ett gott samhälle som inkluderar alla.  Enligt Pasi Sahlberg är det också just likvärdighetsmålet som är den främsta orsaken till den finska skolans framgångar. Länk till intervju i ABC:s Lateline.

Missa inte heller Jonas Vlachos valfrihetsinlägg i bloggen Ekonomistas: Vad man kan köpa för pengar och ledarartiklarna i Expressen. Förstatliga skolan, Skolans kris är till stor del en fråga om klyftor, Stäng usla skolor och Under tiden som högern sover. 

Inne på liknande tongångar är Skolportenbloggen, ett underhållande och elakt inlägg hittar man hos Sideriska siktet.

Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev  för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna  betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning.  Det är  i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,

SNS och konkurrensens kostnader

Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?

Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt  på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.

Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.

Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.

Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?

För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.

 Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till  förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.

Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.

Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
 ”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.

”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det.  Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.

Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.

Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.

Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken

Den svenska skolan – eller down shit creek without a paddle.

När vettigare människor har plaskat med fötterna i strandbrynet eller suttit under ett parasoll bakom en drink med ett parasoll har jag plöjt genom stora delar av IFAU:s 344 sidor långa rapport om betydelsen av den förda utbildningspolitiken på elevers skolresultat och framtida arbetssituation. Hur rapporten har kunnat bli så lång är en gåta för gång på gång tvingas man konstera att det inte finns mycket till underlag. Tidvis blir läsningen farsartad. Man får veta att den senaste stora kunskapskontrollen Skolverket gjorde 2003 inte kan ses som tillförlitligt underlag eftersom delar av provet fanns på Internet innan provtillfället. (Vilken amatörernas afton). Inte heller de internationella undersökningarna ger fullgott underlag för att de ”svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna varit vacklande”. (Se föregående kommentar). Och till slut dödsstöten för vår resultatkontroll: ”Vi måste därför dra slutsatsen att vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutveckling över tid”.

Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.



Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.

Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .