SNS och konkurrensens kostnader

Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?

Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt  på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.

Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.

Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.

Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?

För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.

 Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till  förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.

Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.

Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
 ”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.

”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det.  Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.

Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.

Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.

Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken