Lojalitet + Egennytta = Sant

I gårdagens Corren skriver Marika Formgren om den knäpp på fingrarna jag fick av företrädare för Norrköpings Kommun efter att jag uttryckt mig kritiskt om en fortbildningsföreläsning med Christian Lundahl i ledaren: Lojal = Okritisk? Hon skriver om tystnadskulturen i skolans värld och tar upp egna erfarenheter från sin tid som redaktör på personaltidningen i Norrköping.  Kvällen innan ringde hon upp mig och berättade om artikeln. Hon berättade också att de hade förvånat sig över att ingen nyhetsjournalist i Norrköping tagit upp det här. Det var inget jag tänkte på då, men hon har en klar poäng i det. Frågan om hur högt det är i tak i en kommun har stort allmänintresse. Vad är lojalitet mot arbetsgivaren? Vem skall vi som jobbar för kommunen vara lojala mot? Tjänstemännen? Politikerna? Kommuninnevånarna? Vad är det att vara en god ambassadör? Är det att arbeta för att förbättra en verksamhet eller att hålla upp Potemkinkulisser? Det är en fråga som väljare, politiker, tjänstemän, anställda alla måste ta ställning till.

Nämndordförande Olof Johansson har gjort klart att han menar att lojaliteten är till kommuninnevånarna och att yttrandefriheten skall hållas högt i kommunen. Även skolchefen och chefen för personalkontoret har tagit avstånd från ”samtalet” och förklarat att anställda är fria att uttrycka sig kritiskt så länge det inte handlar om personangrepp. Om det betyder att yttrandefriheten hålls högre idag än då Marika Formgren jobbade på personaltidningen kan jag däremot inte veta.  Tack vare mitt skrivande har jag fått mycket stöd både från facket, kollegor och andra skolbloggare. Den typen av uppbackning är inget  som varje kommunanställd kan räkna med. Men något jag noterat med lättnad är att de anonyma och bittra lärarinsändare som var vanliga när jag var ny i kommunen verkar ha försvunnit. Idag skriver lärare kritik i NT under egna namn.

Marika Formgren kom in på min blogg för att hon letade texter om Skolinspektionens avslöjanden om glädjerättningen av nationella prov. Det här är en av mina käpphästar och jag har skrivit många blogginlägg i frågan, men just den här gången skriver jag och skriver och börjar först nu bli klar. Orsaken är en ledarartikel i DN som verkligen retade upp mig: ”Nationella prov: Ingen genväg till rättvisa”. Även här är temat lojalitet och egennytta. 
   När Johannes Åman skriver om skolan verkar huvudmålet vara att tillbakavisa all kritik mot friskolereformen. I den här artikeln frikänner han i vanlig ordning friskolorna från all skuld till betygsinflationen. Om vi nu ska gå så långt som till att kalla det inflation förstås. Åman talar hellre om ”en tendens till välvillig bedömning”. Det som Correns ledarredaktion kallar ”Betygens hyperinflation” blir i Åmans mun ”misstankar om orättvis bedömning”.

Efter att Åman nedtonat konkurrensens effekter kommer han med egna häpnadsväckande påståenden om vad ”tendensen” beror på.  Lärare vill vara snälla mot sina elever, förklarar han. De vill inte göra dem ledsna. Dessutom betyder den här ”tendensen” att  man måste inse att nationella prov inte alls ger några objektiva besked om elevernas förmåga”. Där kommer han med en helt ny förklaring till den orättvisa rättningen. Det är inte lärarna utan proven. Vad gör vi åt den saken? Jo tonar ner betydelsen av proven.

DN har en bra ledarsida, men skolan har länge varit sidans stora sorgebarn. Det är det inte bara jag som tycker. Åmans skolartiklar får sällan kommentarer och länkande blogginlägg. Istället är det DN Kultur som kommit att leda skoldebatten. Skillnaden är anmärkningsvärd mellan det man läser om skolan där och det som publiceras på ledarsidan.
Det är också anmärkningsvärt att privatiseringarna är en sådan helig ko. Vinsterna kan enbart ha goda effekter och dåliga skolor eller äldreboenden beskrivs genomgående som undantagen som bekräftar regeln. Samma tidning som hela landet är tack skyldiga för den grävande journalistiken kring äldreboendena tonar ner alltsammans på ledarsidan.

I gårdagens DN är det LR:s Metta Fjelkner som tar till ordet i betygsfrågan i "Rektorer utsätter lärare för otillbörlig påverkan". Hon refererar till en undersökning man gjort som visar att lärare utsätts för starka påtryckningar att sätta höga betyg. Det kan varje lärare skriva under på. Det är få lärare som inte har blivit utsatta för påtryckningar från rektorer, föräldrar och elever. Konkurrensen och de påtryckningar den leder till är huvudbovar i det här dramat.

Men det finns två ytterligare orsaker Fjelkner naturligt nog inte tar upp. Den ena är bristande kompetens. Vi har mängder av obehöriga lärare och även behöriga lärare med otillräcklig ämneskompetens. De är helt enkelt inte kapabla att bedöma alla provdelar korrekt. Men då är det viktigt att minnas att de då inte heller är kapabla att bedöma elevernas måluppfyllelse korrekt. Det här problemet borde rimligtvis avta i och med att de nya behörighetskraven börjar gälla fullt ut.
 Den andra orsaken är egennyttan. En lärare med underkända provresultat skapar sig själv en stor extra arbetsbörda. Dessutom drar man på sig missnöjda elever, föräldrar och minsta möjliga påslag i lönekuvertet. Vi har allt att vinna på att sätta höga betyg och mycket att förlora på att sätta korrekta sådana. Det skriver inte vår fackordförande, men det behöver icke desto mindre fram.

När det lönar sig att göra fel och straffar sig att göra rätt har vi ett allvarligt systemfel.  När egennyttan dessutom sammanfaller med det som uppfattas som lojalitet mot arbetsgivaren - hur kan det leda till något annat än den betygsinflation vi ser idag?

Missa inte Johannes Forsslunds utmärkta ledare i Expressen: Betygsfixeringen räddar inte skolan.

Här är länkarna till mina inlägg om Christian Lundahl och kommunkritiken: Raketbränsle eller grus i maskineriet? I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Media om provrättningen: SVD,  SVD Brännpunkt 1, 2. 


Bloggar om provrättningen: Morrica påpekar skillnaden mellan rättvis och rättvisande bedömning, efter hennes kloka ord rekommenderar jag ett gott skratt hos Max Entin. Gertie skriver balanserat och klokt om likvärdighet och rättssäkerhet i bloggen Man oroar sig inte för småsaker. Jan Lenander funderar över likvärdighet, studentexamen och antagningsprov i Rättvist, likvärdigt, etc.
Christermagister ger en god illustration av svårtolkade betygskriterier i inlägget Rättvisande betyg. Tankar om skolan i media,