Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat. Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.
När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.
I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.
Här är bilden Jan Lenander tipsade om:
Välkommen till Stockholm!
SvaraRaderaKjöllers artikel var verkligen ett ord i rättan tid. Tyvärr är det väl så att tendensen IBLAND har varit att skolan har ansett att föräldrarna inte tar sitt ansvar och föräldrarna har tyckt att skolan inte tar sitt. Det är lite besvärligt att helt kritisera föräldrarna för detta, dock. I vårt expertiserade samhälle lärs man nogsamt in att det finns specialister för allt, t.o.m. livscoacher för att leva!
Psykologer etablerar kliniker för vanligt sorgearbete så det kanske inte är att undra på att föräldrar (tacksamt) tar upp handsken och ser läraren som expert på barn och därtill hörande besvärligheter. Och det är ju inte läraren-
Bertil, vill föräldrar engagera sig är det en bonus, men min uppfattning är att skolan måste vara upplagd för fullt ansvar för eleverna. Annars ökar vi bara snedrekryteringen då de elever som har det bäst förspänt också har de engagerade föräldrarna. Det leder också till att vi lägger mest tid på de elever som behöver det minst då det är de engagerade föräldrarna som kommer på varje möte och mejlar och ringer mest.
SvaraRaderaEtt problem är väl att lärarna har förlorat sin status i vårt samhälle varav särskilda föräldrar har förlorat förtroendet för respektive lärare vilket bidrar till att de inte tar vår uppgift på allvar.
SvaraRaderaOm miljön: "Biggest jump ever seen in global warming gases"
SvaraRaderahttp://news.yahoo.com/biggest-jump-ever-seen-global-warming-gases-183955211.html
Utsläppen har aldrig ökat så mycket som de gjorde 2010, tror inte det är en vågad gissning och säga att de kommer att ha ökat än mer 2011.
Deprimerande!!
Jag skulle vilja tillföra ett annat perspektiv på frågan.
SvaraRaderaSkolan idag vilar i mångt och mycket på äldre lärare samt enstaka eldsjälar som i trots mot läraryrkets usla villkor ändå valt att arbeta med detta ytterst viktiga yrke. De nya lärare som idag rekryteras är huvudsakligen hämtade ur gruppen ”vi som inte hade meriter nog att välja ett annat yrke”. Lärarutbildningar som inte fylls och tredje- till fjärdehandsval som genomsnitt i intagningen talar sitt tydliga språk.
Jag anser själv läraryrket vara ett av samhällets absolut viktigaste, ett riktigt högstatusyrke som man en gång såg upp till med stor respekt. Jag ville själv bli lärare en gång, men efter att jag hade satt mig in i yrkes. och lönevillkor var det aldrig på allvar intressant.
Problemet är nu när jag själv med mitt starka bildningsideal som förälder möter en del yngre (under 45) lärare till mina barn som överhuvudtaget inte delar detta bildningsideal och än mindre förmedlar ett sådant till eleverna. Jag kan själv som allmänbildad person ligga långt förbi läraren i hennes egna ämnen. Om jag sitter ett par timmar med min dotter i exempelvis historie- eller geografiämnet och avrundar med ett lämpligt museibesök har jag tagit henne långt förbi vad de åstadkommer i klassrummet på ett par månader i ämnet. En mattetimme hemma motsvarar flera veckors matteundervisning i skolan.
Jag vet hur en bra lärare är. Jag har själv haft åtskilliga sådana under min egen skolgång och flertalet av mina barns lärare har jag också full respekt för.
När en lärare inte är bra reagerar jag starkt och ifrågasätter skolans auktoritet. När läraren belönar barnen genom att bjuda på godis och titta på underhållningsfilm, när de bowlar och äter pommes frites med Cola på friluftsdagen istället för att vara ute i skogen och grilla korv och när läraren uppmuntrar barnen till utseendefixering och att följa mobbningsteve, ja ursäkta men då förlorar jag faktiskt all tilltro till både läraren och den skola som har anställt henne.
Den här länken är ytterst aktuell i sammanhanget: http://www.kushari.org/wp-content/uploads/2010/07/Grades_Cartoon.jpg
SvaraRaderaJesper, där finns det säkert ett samband. Men det finns flera faktorer som samverkar. Curlingsyndromet är en, konkurrensen som gör kunder av föräldrarna en annan, bildningsförakt en tredje.
SvaraRaderaPer, det är alltsammans en enda stor bekräftelse på att Albert Schweitzer hade rätt: "Man has lost the capacity to foresee and to forestall, he will end by destroying the world."
SvaraRadera@Anonym - 16:55
SvaraRaderaAtt döma en hel lärarkår efter enstaka individer är både naivt och förkastligt. Du inleder din tankebane därefter men sen halkar du tyvärr snett.
En lärare har kanske kring 25 elever. Det är stor skillnad att hantera en sån klass i en pedagogisk situation än att sitta ensam med sitt barn och sedan gå på ett museum. I skolan finns inte möjlighet att göra motsvarande insats varken tidsmässigt, resursmässigt eller ekonomiskt.
Tanken runt pedagogiken är idag en helt annan än den du och andra föräldrar upplevde genom sin skolgång. I Lgr 11 står inget om pluggskolan där samtliga landskap och liknande ska nötas in. Skolans uppdrag är först och främst att hjälpa eleverna att utveckla ett antal förmågor/kunskaps- kvaliteter. Inte att pressa in "google-kunskap".
Läs gärna om skolans uppdrag och de olika ämnenas syfte och centrala innehåll i Lgr 11. Notera att det ingenstans står att rabbelkunskaper i sig är det primära målet.
Att hantera pedagogik, metodik och didaktik är mer än bara vara ämneskunnig. Att man är ämneskunnig innebär inte att man klarar av att lära ut innehållet och det är här som du (och många med dig) verkar missuppfatta skolans uppdrag. Att du kan mer om ett ämne än en lärare kan möjligen hända och betraktar du läraren som ett levande uppslagsverk så förstår jag att du inte ser lärarens egentliga kompetens.
Många föräldrar känner inte igen sig i dagens skola eftersom vi arbetar på ett helt annat sätt och utifrån helt andra styrdokument. För att förstå skolan kanske man ska börja med att läsa och diskutera dessa styrdokument.
Mina elever i 3:e klass kan föra långt mer intressanta och relevanta diskussioner än sina föräldrar utan att besitta tonvis med rabbelkunskaper.
Jag utbildar eleverna till självständigt tänkande, ifrågasättande och analyserande individer. Elever som inte tar fakta kunskaper som absolut givna variabler och som vet vad källkritik är. Elever som sätter sig in i faktiska förhållande med hjälp av kunskapsprocesser snarare än att dra förenklade slutsatser utifrån enbart ett egenperspektiv.
Anonym, är det så illa tycker jag att du borde flytta på ditt barn. Handlar det om olämplighet eller inkompetens hos enstaka lärare är det läge att kontakta rektor.
SvaraRaderaDäremot vinner du inget på att jäklas med lärarna eller prata illa om dem vid köksbordet, men ditt barn förlorar garanterat på det.
Mycket bra, Jan! :)
SvaraRaderaAnonym 2, du har rätt i att det är poänglöst att döma en hel yrkeskår, men samtidigt förstår jag frustrationen om man känner att ens barn slösar bort sin tid i skolan. Det finns väldigt stor variation på kvaliteten i svensk skola - men man försämrar den bara genom att som förälder uppta lärartid med onödigheter eller genom att ifrågsätta detaljer.
SvaraRaderaJa, som sagt, föräldrar som anmäler lärare och skolan på otroligt vaga grunder och därmed gör sina barn en björntjänst. Andra föräldrar lyser med sin frånvaro alternativt är fulla när deras barn kommer hem. I de sistnämnda fallen behöver ofta eleven betydligt mer stöd och hjälp. Det är hjälp h*n kanske paradoxalt nog inte får i tillräcklig utsträckning eftersom den dyrbara tiden går åt till möten och telefonsamtal med stridbara curlande föräldrar. Helena jag högaktar dig för att du alltid och villkorslöst strider för de som inte har det lika förspänt.
SvaraRaderaHelena, faktum är att vi är rörande överens om vad dagens pedagogik relativt gårdagens innebär och i övrigt allt det du skriver om den moderna skolan. Jag stöder allt detta helhjärtat!
SvaraRaderaProblemet är ju precis det motsatta. När vissa lärare (med rektors stöd) motarbetar skolans pedgogik, läroplan och värdegrund alltmedan jag som förälder (genom min sidofamilj mycket väl förankrad i den moderna svenska skolan) försvarar densamma har jag ett problem. Jag antar att vi är överens där?
Det som framkommer här och där och alltmer på nätet är att det finns både dåliga lärare och bra lärare.
SvaraRaderaSådana skillnader finns i alla yrken. Det jag har velat lyfta fram är att det är svårt att få lärarkåren att diskutera lärarkårens kompetens utifrån dessa enkla förutsättningar. Anonym överdriver en aning men nog har en del yngre lärare en svag kunskapsbädd att vila på och didaktiken kan inte ersättas med tomt prat fast det ibland faktiskt görs försök i den vägen.
Länkkärlek:
SvaraRaderahttp://curiousheathen.wordpress.com/2011/11/27/behover-skolan-battre-foraldrar/
/Morrica
Gertie, vilken strålande sammanfattning av ett bekymmersamt läge. Det borde vara självklart att alla elever är lika viktiga i klassrummet. Det borde vara lika självklart att den tid man ägnar dem och deras föräldrar utanför klassrummet styrs av elevens behov, inte av kundens önskan eller grad av besvärlighet. Men hur kommer man dit?
SvaraRaderaAnonym, det du beskriver är inte bara ett problem utan ett allvarligt problem. I det läget skulle jag flytta på mitt barn.
SvaraRaderaBertil, hur det är är ointressant utan varför. Det är systemfelen som måste åtgärdas först. Därefter kan vi ta itu med individ- eller yrkesutövningsproblemen.
SvaraRaderaTack kära Morrica, jag tittar över. :)
SvaraRaderaIntressant debatt.
SvaraRaderaBakom en del av inläggen finns antagande om att: a) lärare som kollektiv eller som enskilda individer har sämre kunskaper nu än för 30-40 år sedan b)att elever som kollektiv har sämre kunskaper nu än för 30-40 år sedan och c) att föräldrar kan ha mer kunskaper än läraren i lärarens undervisningsämne.
Dessa tre antaganden är svåra att testa men indikerar ett antal samhällsförändringar som har skett under de senaste 30-40 åren, t.ex. att antalet högskoleutbildade har mångdubblats i Sverige. Detta kunde i sin tur förklara antaganden c) att en del akademiskt utbildade föräldrar har mer kunskap än läraren i ett ämne, men den kan inte förklara antaganden a och b.
Om antagande a och b är sanna får vi i sin tur svårigheter att förklara utbyggnaden av skol- och unviersitetsväsende och att vi idag har akademiserat betydligt fler människor än för 30-40 år sedan. Då skulle till och med denna utbyggnad och akademisering kunna ses som en orsak till antagande a) och b).
Kort sagt; något lurt finns det i antagande a och b som ännu inte har kommit fram i debatten och i forskningen.
Jag började hos Morrica, men vill även dig visa på två länkar där man tar upp det här problemet när ungarna gått ut skolan och ska ha ett jobb. Fler tar med mamma på intervjun (Chef.se och DN.se). Det är både stor humor och stor tragik.
SvaraRaderaHur skulle en flytt av mitt barn lösa problemet med den undermåliga undervisningen? Det enda som händer är att just mitt barn räddas undan alltmedan snittet på elevunderlaget sjunker ýtterligare.
SvaraRaderaPär, jag gillar verkligen att du lägger ett vetenskapligt perspektiv på det här. Du har nog identifierat tyckande som presenteras som sakernas tillstånd och enskilda upplevelser som beskrivs som generella problem. Men det jag skriver om är föräldrar som curlar sina barn och ingår oheliga allianser med dem mot lärare och skolan. Är saker på tok i skolan ska man självklart slå larm, men det gör man inte till sitt barn utan till skolan.
SvaraRaderaMaths, stort tack för länkarna. Saken blir ju inte bättre av att det också finns en hel del curlinglärare.
SvaraRaderaAnonym, I stand corrected. Du har rätt och jag beundrar din principfasthet. Precis den invändningen har jag mot valfrihetsreformerna. Om det inte är bra på en skola och de starkaste föräldrarna flyttar sina barn därifrån, vem ska kämpa för att den dåliga skolan blir bra? Vem ska slåss för de barn som har föräldrar som mest slåss med dem eller med varandra? Men vårt system är inte uppbyggt på det sättet vilket innebär att man blir ensam råtta på däck. När jag själv var i en liknande sits (två barn som haft det uruselt på lågstadiet) valde vi en annan skola för den yngsta. Det betyder att "I don't practise what I preach".
SvaraRaderaTack Helena, de orden värmde! Men visst är det svårt och faktiskt också ibland etiskt tveksamt att använda barnen som murbräcka för det man tror på.
SvaraRaderaNär jag läser din blogg och mycket av det du skriver om skolan på Newsmill känner jag ett hopp om en annan ordning. Jag minns ett Folkparti som jag hade stor respekt för. Jag minns ett parti som kände en genuin omtanke om samhällets svaga och visade dem äkta hänsyn och full respekt. Jag minns ett Folkparti som stod rakryggat för principfasthet oavsett hur intressemotsättningarna såg ut. I dig ser jag detta, i värsta fall en kvarleva, men mycket hellre ett framtidshopp. Du slåss för det du tror på, och på professionella grunder också har god anledning att tro på, oavsett vem i politiken det är som delar dina värderingar i frågan. Det inger respekt!
I sakfrågan är den aktuella läraren en sidolärare, samtidigt som klassföreståndaren är mycket bra. Att ta upp frågan är dumt eftersom det har visat sig gå ut över vårt barn och hon har också, som sagt, rektorns stöd. Istället väljer vi att ta det som undervisning i livsvisdom – alla vuxna måste man inte se upp till och allt du hör måste du själv värdera och ifrågasätta, om än inte öppet och i stunden vill säga.
Anonym, visst är det så (murbräckan). Samtidigt som man vill vara ett moraliskt föredöme för sina barn och inte lära dem att det handlar om egna barn och andras ungar.
SvaraRaderaNär det gäller sakfrågan låter det som en klok strategi i en besvärlig situation.
Stort tack för dina uppskattande ord. Ett parti är inte bättre än summan av sina medlemmar. Tyvärr är det få som engagerar sig politiskt idag. Det förlorar vi alla på.
Jag tycker att lärare ska gaska upp sig rejält. Ta kommandot över rodret och be alla på galären hålla käften. Ombord på ett fartyg är kaptenen Gud. Inte fan skulle en resenär komma på den befängda tanken att komma upp på kommandobryggan och komma med synpunkter om kurs och hur styrmannnen sköter rodret.
SvaraRaderaMota ut föräldrarna ur klassrummet och be dem uppostra sina förbannat bortskämda skitungar! Ungar ska veta hut och hålla käft tills man har sagt något annat. Med andra ord kedja fast dem vid årorna och låt piskan vina. Myteri belönas med plankan./ Janne
Visst är det få som engagerar sig politiskt idag och visst förlorar vi alla på det.
SvaraRaderaSjälv skulle jag gärna engagera mig i politiken, men eftersom jag i huvudsak är socialdemokrat till mina värderingar är det inte värt priset. Jag driver företag byggt på personliga kontakter och måste därför som socialdemokrat vara anonym med mina värderingar av samma anledning som jag är anonym här. Ett engagemang inom Socialdemokraterna skulle rycka undan försörjningen.
Därutöver är det en säkerhetsfråga. Vi har i brödrafolkens länder haft flertalet fruktansvärda politiska mord bara under min vuxna tid och alla dessa har drabbat politiker på den vänstra halvan, främst socialdemokrater.
Som förälder måste jag också ta ett ansvar för min familj och främst mina barn. Det skall inte, som Juholts barn, behöva höra av sina klasskamrater att deras pappa är en lögnare, fifflare, inkompetent eller vad det nu kan röra sig om i nästa drev.
Så tyvärr, jag engagerar mig inte politiskt och förblir anonym. Demokratin är döende.
Ljuvligt Janne. Bästa på min dag. Tack. :)
SvaraRaderaAnonym, demokratin är vad vi gör den till. Den dör bara om vi låter den dö. Och då är det ju faktiskt vi som dödar den. Men det finns andra sätt att engagera sig och dra sitt strå till stacken än genom partipolitik. Men att enbart ligga på sofflocket och ondgöra sig över giriga och ohederliga politiker uppfattar jag inte som helt respektabelt.
SvaraRaderaTack Maths!
SvaraRaderaJag kan inte annat än le i mjugg när läste artikeln i Chef.se. I mitt stilla sinne tänkte jag att det blir inte lätt att handskas med denna generation av narcissistiska och lättstötta kravmaskiner. Lycka till chefer! :) / Janne
Har jag missat något här, Janne?
SvaraRaderaUndkommer någonting dina vaksamma sinnen? Nåja, jag ögnade igenom en nätartikel som Maths bifogade. Den handlade om hur vissa mammor och pappor kontaktar sina barns chefer. Känner du igen scenariot? Ha, ha. Väl bekommet chefer!/ Janne
SvaraRaderaDet borde jag ha fattat Janne, för jag ögnade också genom den. Uppenbarligen är mina sinnen inte så vaksamma.
SvaraRadera