Kommunen och yttrandefriheten

Idag tar NT upp det samtal jag blev kallad till på kommunkontoret i september.  Ett samtal som handlade om ett blogginlägg där jag kritiserade specifika aspekter av en fortbildningsföreläsning hållen av Christian Lundahl och även kommunen för att de bjöd in en föreläsare som spred betygskritik och skolverkskritik från podiet inför en terminsstart där vi ska göra verkstad av nya styrdokument och ett nytt betygssystem.  Det bör tilläggas att jag kom med min kritik i ett mejl till ansvarig på förvaltningen först. Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan dess. Utbildningsnämndens ordförande Olof Johansson (S) tog avstånd från kallelsen så fort han hörde talas om det - innan jag hade bloggat om samtalet. Jag blev också kallad till ett nytt samtal på kommunkontoret där jag blev försäkrad om att jag hade min fulla yttrandefrihet och att man på kommunen har en helt annan syn på vad det är att vara en god ambassadör för kommunen än vad jag fick mig förespeglat under samtalet.

Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel,  utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet.  Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?

Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var  heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker?  Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?

Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger.  Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.

Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka.  Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.

Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet? 
Här är de andra i ämnet:  I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.