Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,

Kommunen och yttrandefriheten

Idag tar NT upp det samtal jag blev kallad till på kommunkontoret i september.  Ett samtal som handlade om ett blogginlägg där jag kritiserade specifika aspekter av en fortbildningsföreläsning hållen av Christian Lundahl och även kommunen för att de bjöd in en föreläsare som spred betygskritik och skolverkskritik från podiet inför en terminsstart där vi ska göra verkstad av nya styrdokument och ett nytt betygssystem.  Det bör tilläggas att jag kom med min kritik i ett mejl till ansvarig på förvaltningen först. Mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan dess. Utbildningsnämndens ordförande Olof Johansson (S) tog avstånd från kallelsen så fort han hörde talas om det - innan jag hade bloggat om samtalet. Jag blev också kallad till ett nytt samtal på kommunkontoret där jag blev försäkrad om att jag hade min fulla yttrandefrihet och att man på kommunen har en helt annan syn på vad det är att vara en god ambassadör för kommunen än vad jag fick mig förespeglat under samtalet.

Då kan man undra varför jag ställer upp på intervju, när jag redan har fått upprättelse? För det första är det hela redan offentligt i och med att jag har bloggat om det. Det vore fånigt att först basunera ut det och sedan försöka lägga locket på. Men betydligt viktigare är att själva tillvägagångssättet luktade rutin. Det borde aldrig under några omständigheter få förekomma att en anställd blir kallad till kommunen för ett fientligt möte på ett sådant sätt. Muntligt genom sin chef, på ytterst kort varsel,  utan att - ens efter en uttrycklig fråga - få veta syftet med mötet.  Allt det här måste ha varit ägnat att sätta mig i en svag position inför mötet och det var knappast en teknik som man uppfann enkom för mig. Det jag undrade efteråt var hur många andra har blivit utsatta för liknande saker? Hur har det gått för dem?

Nu hade jag förstånd att kontakta facket och turen att få med mig vårt duktiga LR-kommunombud. Det jag var anklagad för var  heller inget värre än kritik mot valda aspekter av en fortbildningsföreläsning jag även berömde. Det är ingen som tycker att jag har brustit i mitt uppdrag. Det är knappast någon som tycker att det var rätt av Christian Lundahl att kontakta kommunen om blogginlägget eller av kommunen att kalla mig till samtal. Men hur blir det om man sitter där ensam på de anklagades bänk oförberedd inför främmande chefer och tjänstemän? Vad händer om det handlar om allvarligare saker?  Vad händer om man kritiserar en chef, en verksamhet eller något annat mer känsligt? Vad händer om man verkligen har gjort fel? Får man göra fel?

Jag är personligen övertygad om att högt i tak, öppenhet för kritik och rätten att göra misstag och därpå lära av dem är oumbärliga kvalitetsfaktorer. Ingen trivs och gör ett bra jobb i en repressiv miljö där ledningen pekar med hela handen och det är uttalat vad man ska tycka och säga i olika lägen. Minst lika viktigt är det att välkomna kritik. Beröm är visserligen trevligt, men det är i kritiken förbättringspotentialen ligger.  Sist men inte minst måste vi få göra fel. Av misstagen lär vi oss lika mycket som av kritiken. Därför är jag glad att personalchefen betonar den rätten.

Men jag skulle önska mig att man gör en sak till. Jag tycker att man borde skriva ner en policy för hur man behandlar personal i Norrköpings Kommun i dylika lägen. Varför inte i alla kommuner? Förslag på innehåll är: Personlig och skriftlig kallelse varje gång man kallar en anställd till "samtal", att alltid tala om vad ett möte har för syfte och bakgrund och vilka som kommer att medverka.  Kommunanställda ska inte behandlas som fiender som behöver oskadliggöras. Det gäller vare sig de kommer med ris eller ros, vare sig de har gjort rätt eller ... ett misstag.

Här är länken till den ledare i Corren som fick NT att vakna: Lojal = Okritisk?
Länk till blogginlägget som ledde till samtal: Raketbränsle eller grus i maskineriet? 
Här är de andra i ämnet:  I Kläm mellan Yttrandefriheten och Personalkontoret, Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret.

Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret

Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen.  Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.

Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig.  Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill.  Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.

Vilken roll spelar språklig korrekthet?  I min favoritbok i engelska för gymnasiet,  Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder.  Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?

Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen.  Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel.  En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk.  Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?

Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation:  ”utan att symptom på att”  ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”.  Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester

När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter.  Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?

Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter.  Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).

Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer.  I maj  skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”



Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.

I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?

För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.

Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.

Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?

Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
  Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
   Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ...  Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten?  Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.

Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.

Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”.  Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här:  ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”

Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter.  Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
 
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.

Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak.  Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?

Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.

Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre.  I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020,  ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.

Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
    Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.



Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,

Sakine Madon och yttrandefriheten

Härom veckan skrev Sakine Madon en ledarartikel i Expressen där hon hävdade att många liberala debattörer kör med dubbla måttstockar och bara värnar yttrandefriheten när det passar dem. Hon lyfte fram två exempel: Mathias Sundin, oppositionsråd för FP i Norrköping och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. Jag tycker att det där är en tveksam diskussion helt och hållet. Yttrandefrihetens gränser skall regleras i lag och gränserna ska stakas ut där den resulterande skadan för enskilda människor är så stor att en inskränkning är rimlig. Att känna sig kränkt och påhoppad, eller uppfatta något som stötande eller hädiskt ska inte räcka. Däremot är det inte rimligt att vi använder yttrandefriheten för att blåsa på fördomar och förtryck - dvs för att hetsa mot en ras eller en folkgrupp. De här gränserna måste vi kunna diskutera på ett icke-inflammerat sätt. Då är artiklar av det här slaget inte till hjälp. Vi har redan beröringsångest inför för många frågor, det skulle vara högst olyckligt om yttrandefriheten blir ytterligare en sådan.

I går skrev jag en artikel om det här. Den ligger nu på Newsmill. Det var exemplet Mathias Sundin som fick mig att fatta pennan. Han fick ett liknande påhopp redan tidigare och att en andra gång få sin enligt min mening okontroversiella invändning mot en biblioteksutställning framlagd som ett paradexempel på dubbelmoral i riksmedia - sådant kan få vem som helst att bli rädd att yttra sig. Jag vet också av egen bitter erfarenhet hur tungt det kan kännas att bli felciterad och misstolkad.

Men samtidigt tycker jag att Sakine Madon riktar en välbehövlig strålkastare mot något som vi borde diskutera mycket mer: Den absurda polarisering vi har i svensk utrikespolitik där vi gör ett inhemskt blockpolitiskt ställningskrig av internationella konflikter. Det har jag skrivit om tidigare och det gör jag gärna igen. Men yttrandefrihet tycker jag inte det handlar om.

Media: Paulina Neuding på Neo.

Bloggar: Sakine Madon, Mathias Sundin, Mathias Sundin, Erik Svansbo,

Fula, skitiga och elaka?

Så lever vi vidare i denna otrevliga eftervalsstämning. I DN läste jag om den Sverigedemokrat som lämnade sin plats efter att ha läst partiprogrammet. Som i förbifarten nämner journalisten att mannen berättar att livet som representant för Sverigedemokraterna är hårt och obehagligt. ”Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer”.

Den här lilla texten väcker flera funderingar hos mig. Beror de många avhoppade Sverigedemokraterna på att de kommer på andra tankar eller beror de på att de blir utfrysta, trakasserade och hotade? Beror ens den här mannens avhopp på att han kommit på andra tankar eller på att det är för ansträngande att vara en paria?

Jag undrar också hur det kommer det sig att journalisten med gillande berättar om hur mannen kommit på bättre tankar, men väljer att glida över ett exempel på grov diskriminering och stigmatisering? Att vägra skaka hand med någon och kalla den personen smutsig, det är uppförande som man förknippar med apartheidtiden i USA och Sydafrika. Hur kan sådant uppförande från en folkvald i ett politiskt sammanhang accepteras? De här historierna om hur Sverigedemokrater förstår hur dåligt partiet är påminner också obehagligt om andra exempel på rättning i ledet - bögar som inser att de bara ägnat sig åt barnsligt experimenterande men egentligen är rättrogna heterosexuella.

Precis dagen innan jag läste det här tittade jag på ett fantastiskt klipp som David Tingsgård skickade mig på Facebook. Det handlar om en KKK ledare som blir bortgjord och besegrad av en färgad pastor som tillhörde Martin LuthersKings medhjälpare. Det klippet börjar just med att han av misstag skakar pastorns framsträckta hand och sedan förskräckt tittar på sin egen. Pastorn säger:” Don’t worry Johny, it don’t com off!” Är det där vi har hamnat, där förtroendevalda beter sig som KU KLUX KLAN ledare på sjuttiotalet utan att någon har något att erinra?

Jag läser också att Lars Ohly har vägrat ha Sverigedemokraterna på samma våningsplan och jag såg på TV när han vägrade vara i samma sminkloge som Åkesson. Tydligen uppfattar vissa dessa utslag av .... främlingsfientlighet och diskriminering som bevis på att Ohly är en hedersknyffel som tar avstånd från ... främlingsfientlighet och diskriminering.

Som om inte det här räcker kan man i Aftonbladet läsa om en brutal och uppenbarligen välplanerad och regisserad attack mot en Sverigedemokrat. Man kastade in stenar i lägenheten, skrek hot och okvädningsord, krävde att han skulle komma när och när han gjorde det möttes han av en lynchmobb på 40 personer och blev svårt knivskuren. Alltsammans låter som rakt ur amerikanska södern på sextiotalet. En scen ur "Mississippi brinner" eller "I nattens hetta".

Inga sådana paralleller görs dock i den tidning som kör med en hotfull stopphand som symbol för kampanjen: "Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika".

Är det bara jag som får en isande känsla i magen av allt det här? Innan ett enda förslag är lagt all denna fientlighet, hotfullhet och våldsamhet? Är det Jimmie Åkesson och hans anhang som är våra nya hackkycklingar och mobboffer? Håll er borta från kvinnor, bögar och invandrare, men vare sig de är klädda i kostym eller bombarjacka, vare sig de är gamla eller nya svenskar är Sverigedemokrater fritt villebråd. Ju mer du jävlas med dem desto mer är du en av oss - en av oss riktiga svenskar.

Schwedendemokraten Raus!

Den här filmen är ett måste:



Tack än en gång David!

Media: DN, DN, SVD, SVD, Aftonbladet, Expressen, Aftonbladet, Expressen, Expressen.

Bloggar: Extra rekommendation för Hannastasias inlägg, Helle Klein, Svensson, Åsa Carlsson, Helena Palena, Annarkia, Sami Korpela,