Kvotering mot diskriminering?

Det är antidiskrimineringsdag i Norrköping idag. Byrån mot diskriminering har arrangemang hela dagen. Program här: ”Stoppa kvoteringen! – Bryt enfalden och öka mångfalden på arbetsplatsen!” Den sista programpunkten är ett panelsamtal om kvotering som recept mot diskriminering på Arbetets Museum.  Vi är fyra som deltar, Louise Malmström (S), Nazem Tahvilzadeh (forskare), Javiera Cifuentes (integrationsansvarig på SEKO Mellansverige).

Det är utmärkt timing för en sådan diskussion. Igår släpptes en AllBright-rapport som visar på kräftgången när det gäller kvinnor i bolagsstyrelser. Siffran har stannat på pinsamma 23%. Den förklaring som presenteras är att kvinnor blir tillfrågade, men ofta tackar nej. Det skulle alltså vara kvinnornas eget fel att det ser ut så här. Vet inte vad jag tror om den förklaringen.  Siffrorna är nämligen inte ett skvatt bättre när det gäller politiskt tillsatta styrelser. Ändå har vi ett i stort sett könsneutralt underlag efter varje val. Lika många kvinnor att tillgå som män med andra ord, lika meriterade - eller omeriterade - och när det gäller styrelseuppdrag brukar ingen politiker vara nödbedd.

Det är också svårt att förstå varför kvinnor skulle vara mer svårövertalade i Sverige än annorstädes. Vi jämför oss nämligen högst negativt med andra länder just på den här punkten.  Samma sak gäller utrikesfödda - en grupp det talas alldeles för litet om i sådana här sammanhang. Chanserna för invandrare och kvinnor att slå sig fram i styrelserummen och företagshierarkierna är alltså större övriga västländer än i Sverige.

Vad beror det på att Sverige som slår sig för bröstet för sin jämställdhet och brist på rasism är sådana mästare på att hålla kvinnor och invandrare från makt och karriär? Det är en av de frågor vi ska diskutera ikväll.

Min tro är att det beror på att vi i Sverige går mer på kontakter och relationer och mindre på formella meriter än vad man gör i andra länder. En naturlig konsekvens av en sådan relationsrekrytering är att makten konserveras hos dem som redan har den. De  som är högst i hierarkin känner varandra och klättrar högre och högre på varandras ryggar. Jag har både inom politiken och i yrkeslivet sett hur ”nyttiga” relationer värderas över allt annat. Över heder, moral, resultat - över allt. Omvänt håller folk tyst med vad de verkligen tycker för att inte riskera  en relation som kan betala sig längre fram. 

Somliga vill komma åt den här informella kvoteringen av vita medelklass män genom en lagstadgad kvotering av kvinnor, utrikesfödda och andra som diskrimineras. Jag tillhör inte dem. Jag tror inte att ändamålen helgar medlen. Någonsin. Alldeles särskilt litet helgar ändamålen medlen när det handlar om diskriminering. Diskriminerande handlingar är ju bara utslag för diskriminerande tankar och värderingar, och det är det sistnämnda vi behöver komma åt om det ska bli någon varaktig förbättring. Ur det perspektivet  har metoderna extra stor betydelse.  En typ av negativ särbehandling för att motverka en annan typ av negativ särbehandling lär inte få ett bättre och mer tolerant samhälle som slutprodukt.

Så vad ska vi göra istället?  Kom till Arbetets Museum i kväll klockan 19, så diskuterar vi den saken.

Mer frihet till folket - och mindre frihet till politikerna!

Idag försvarar jag Nyamko Sabunis kvoteringsförslag på Newsmill. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har med stort ogillande sett hur mer kompetenta kandidater fått stå tillbaka för kvoterade kvinnor på olika universitetsfakultet och jag tycker att det är odemokratiskt och diskriminerande att män kvoterats in på veterinärsutbildningen i Uppsala och att kvinnor som bäst kvoteras in till polis- och brandmansutbildningar. Åtgärdar man orättvisor med orättvisor kallas åtgärden hämnd - och det vet vi alla att hämnd inte leder till något gott.

Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.

Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.

Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.

Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!



Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.

Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).

Fula, skitiga och elaka?

Så lever vi vidare i denna otrevliga eftervalsstämning. I DN läste jag om den Sverigedemokrat som lämnade sin plats efter att ha läst partiprogrammet. Som i förbifarten nämner journalisten att mannen berättar att livet som representant för Sverigedemokraterna är hårt och obehagligt. ”Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer”.

Den här lilla texten väcker flera funderingar hos mig. Beror de många avhoppade Sverigedemokraterna på att de kommer på andra tankar eller beror de på att de blir utfrysta, trakasserade och hotade? Beror ens den här mannens avhopp på att han kommit på andra tankar eller på att det är för ansträngande att vara en paria?

Jag undrar också hur det kommer det sig att journalisten med gillande berättar om hur mannen kommit på bättre tankar, men väljer att glida över ett exempel på grov diskriminering och stigmatisering? Att vägra skaka hand med någon och kalla den personen smutsig, det är uppförande som man förknippar med apartheidtiden i USA och Sydafrika. Hur kan sådant uppförande från en folkvald i ett politiskt sammanhang accepteras? De här historierna om hur Sverigedemokrater förstår hur dåligt partiet är påminner också obehagligt om andra exempel på rättning i ledet - bögar som inser att de bara ägnat sig åt barnsligt experimenterande men egentligen är rättrogna heterosexuella.

Precis dagen innan jag läste det här tittade jag på ett fantastiskt klipp som David Tingsgård skickade mig på Facebook. Det handlar om en KKK ledare som blir bortgjord och besegrad av en färgad pastor som tillhörde Martin LuthersKings medhjälpare. Det klippet börjar just med att han av misstag skakar pastorns framsträckta hand och sedan förskräckt tittar på sin egen. Pastorn säger:” Don’t worry Johny, it don’t com off!” Är det där vi har hamnat, där förtroendevalda beter sig som KU KLUX KLAN ledare på sjuttiotalet utan att någon har något att erinra?

Jag läser också att Lars Ohly har vägrat ha Sverigedemokraterna på samma våningsplan och jag såg på TV när han vägrade vara i samma sminkloge som Åkesson. Tydligen uppfattar vissa dessa utslag av .... främlingsfientlighet och diskriminering som bevis på att Ohly är en hedersknyffel som tar avstånd från ... främlingsfientlighet och diskriminering.

Som om inte det här räcker kan man i Aftonbladet läsa om en brutal och uppenbarligen välplanerad och regisserad attack mot en Sverigedemokrat. Man kastade in stenar i lägenheten, skrek hot och okvädningsord, krävde att han skulle komma när och när han gjorde det möttes han av en lynchmobb på 40 personer och blev svårt knivskuren. Alltsammans låter som rakt ur amerikanska södern på sextiotalet. En scen ur "Mississippi brinner" eller "I nattens hetta".

Inga sådana paralleller görs dock i den tidning som kör med en hotfull stopphand som symbol för kampanjen: "Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika".

Är det bara jag som får en isande känsla i magen av allt det här? Innan ett enda förslag är lagt all denna fientlighet, hotfullhet och våldsamhet? Är det Jimmie Åkesson och hans anhang som är våra nya hackkycklingar och mobboffer? Håll er borta från kvinnor, bögar och invandrare, men vare sig de är klädda i kostym eller bombarjacka, vare sig de är gamla eller nya svenskar är Sverigedemokrater fritt villebråd. Ju mer du jävlas med dem desto mer är du en av oss - en av oss riktiga svenskar.

Schwedendemokraten Raus!

Den här filmen är ett måste:



Tack än en gång David!

Media: DN, DN, SVD, SVD, Aftonbladet, Expressen, Aftonbladet, Expressen, Expressen.

Bloggar: Extra rekommendation för Hannastasias inlägg, Helle Klein, Svensson, Åsa Carlsson, Helena Palena, Annarkia, Sami Korpela,

Argumentation i solglasögon och lösmustasch

Om det är något som retar mig ... nej så kan jag inte börja för det är mycket som retar mig. Jag börjar om.
En sak som retar mig är forskare som ska vrida till sin forskning så att den ska stämma överens med deras politiska agenda. En sådan herre misstänker jag att vi har i jämställdhetskonsult Ingemar Gens som i dagens DN påstår att svenska pappor inte tar någon aktiv roll. Det är kvinnorna bestämmer om det ska vara socker på filen och elefanter på tapeten. Som exempel nämner han ett par han observerade där mannen knuffade barnvagnen och kvinnan bad honom stanna så hon kunde titta till barnet. Felet mannen gjorde här var att han lät kvinnan bestämma. Han borde tydligen ha fortsatt att köra och sagt; "Jag lyder inte dig, jag stannar när JAG vill!" Vilket slag för jämställdheten det skulle ha varit.

Min lärarerfarenhet är att det har skett en ordentlig samhällsförändring. Pappor går på utvecklingssamtal och föräldramöten i ungefär lika stor utsträckning som mammorna. De talar något oftare om betyg och resultat, mammorna något oftare om trivsel, skolmat och kamrater. Kanhända kvinnor är mer omhändertagande, bryr sig mer om trivsel och mat, män mer om andra saker. So what? Måste vi kolla sockret på filen varannan gång för att det skall räknas som jämlikt?
Den här mannens agenda är kvotering i föräldraförsäkringen och hela artikeln är illa underbyggd argumentation för det i solglasögon och lösmustasch.

Anders Westin funderar över sockret på filen i sin familj, Alltid Rött alltid Rätt skriver klokt och liberalt om det viktiga i att värna flickpojkarna - en hårt diskriminerad och hunsad grupp i samhället.