Jämställdheten i toppen?

Vad beror det på att det är mest män i toppen av näringslivspyramiden?
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?

På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni  de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?

Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?

Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.

Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa.  Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer  lönsamt samhälle.

Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken

Kvotering mot diskriminering?

Det är antidiskrimineringsdag i Norrköping idag. Byrån mot diskriminering har arrangemang hela dagen. Program här: ”Stoppa kvoteringen! – Bryt enfalden och öka mångfalden på arbetsplatsen!” Den sista programpunkten är ett panelsamtal om kvotering som recept mot diskriminering på Arbetets Museum.  Vi är fyra som deltar, Louise Malmström (S), Nazem Tahvilzadeh (forskare), Javiera Cifuentes (integrationsansvarig på SEKO Mellansverige).

Det är utmärkt timing för en sådan diskussion. Igår släpptes en AllBright-rapport som visar på kräftgången när det gäller kvinnor i bolagsstyrelser. Siffran har stannat på pinsamma 23%. Den förklaring som presenteras är att kvinnor blir tillfrågade, men ofta tackar nej. Det skulle alltså vara kvinnornas eget fel att det ser ut så här. Vet inte vad jag tror om den förklaringen.  Siffrorna är nämligen inte ett skvatt bättre när det gäller politiskt tillsatta styrelser. Ändå har vi ett i stort sett könsneutralt underlag efter varje val. Lika många kvinnor att tillgå som män med andra ord, lika meriterade - eller omeriterade - och när det gäller styrelseuppdrag brukar ingen politiker vara nödbedd.

Det är också svårt att förstå varför kvinnor skulle vara mer svårövertalade i Sverige än annorstädes. Vi jämför oss nämligen högst negativt med andra länder just på den här punkten.  Samma sak gäller utrikesfödda - en grupp det talas alldeles för litet om i sådana här sammanhang. Chanserna för invandrare och kvinnor att slå sig fram i styrelserummen och företagshierarkierna är alltså större övriga västländer än i Sverige.

Vad beror det på att Sverige som slår sig för bröstet för sin jämställdhet och brist på rasism är sådana mästare på att hålla kvinnor och invandrare från makt och karriär? Det är en av de frågor vi ska diskutera ikväll.

Min tro är att det beror på att vi i Sverige går mer på kontakter och relationer och mindre på formella meriter än vad man gör i andra länder. En naturlig konsekvens av en sådan relationsrekrytering är att makten konserveras hos dem som redan har den. De  som är högst i hierarkin känner varandra och klättrar högre och högre på varandras ryggar. Jag har både inom politiken och i yrkeslivet sett hur ”nyttiga” relationer värderas över allt annat. Över heder, moral, resultat - över allt. Omvänt håller folk tyst med vad de verkligen tycker för att inte riskera  en relation som kan betala sig längre fram. 

Somliga vill komma åt den här informella kvoteringen av vita medelklass män genom en lagstadgad kvotering av kvinnor, utrikesfödda och andra som diskrimineras. Jag tillhör inte dem. Jag tror inte att ändamålen helgar medlen. Någonsin. Alldeles särskilt litet helgar ändamålen medlen när det handlar om diskriminering. Diskriminerande handlingar är ju bara utslag för diskriminerande tankar och värderingar, och det är det sistnämnda vi behöver komma åt om det ska bli någon varaktig förbättring. Ur det perspektivet  har metoderna extra stor betydelse.  En typ av negativ särbehandling för att motverka en annan typ av negativ särbehandling lär inte få ett bättre och mer tolerant samhälle som slutprodukt.

Så vad ska vi göra istället?  Kom till Arbetets Museum i kväll klockan 19, så diskuterar vi den saken.

Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.

Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.

Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.

Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?

Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.

Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.



Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,

Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.

Blir vi mer jämställda av kvotering?

Det tror väldigt många feminister. Har vi inte förstånd att välja jämställt och förnuftigt är det enda som behövs att klokare människor väljer åt oss, så är vi vips på väg mot den förlovade jämställdheten. Att vi har kommit dit vet vi när män och kvinnor tjänar lika mycket, diskar lika mycket, byter lika många blöjor och sitter i lika många bolagsstyrelser. Så ser inte min jämställdhetsutopi ut. Om det skriver jag idag på Newsmill.

Jag tänker på Nyamko Sabuni ...

och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.

Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.

Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.

Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.

Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.

"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.

Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.



Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.

JK ÄR INTE SERIÖS

Det var rubriken på en artikel på DN debatt signerad Anna Skarhed för fyra år sedan. Snacka om ”the pot calling the kettle black”.

Jag tycker att Lambert var en uppfriskande justitiekansler. Han såg uppdraget som statens advokat som ett uppdrag i allmänhetens tjänst. Hederlig och orädd hade han inga problem med att reta upp forna kollegor eller ministrar om han trodde det kunde gagna rättssäkerheten och lagen. Anna Skarhed lägger helt uppenbart in en annan tolkning i ”statens advokat”. Vill regeringen styra vad en utredning ska finna är hon rätt person. Justitieministeriets lydiga piga, ständigt politiskt korrekt, ständigt slickande uppåt och sparkande neråt (med de hårdaste träffarna mot hororna).

Men det räcker inte med en riggad och propagandamässig utvärdering som bättre skulle passa i en diktatur. Dessutom sitter Skarhed i ett kvinnligt nätverk där många av de hon är satt att granska ingår. Själv ser hon inte det här som ett problem. Men vad kan man vänta sig av en justitiekansler som i en statlig utvärdering baserar sina slutsatser på sådant som ”det framstår som logiskt”, ”mycket tyder på” och ”det finns inga uppgifter”. Undrar just hur hon skötte sig som domare? Utgick hon då också från vad som ”framstod som logiskt”?

Som feminist tycker jag att det är jobbigt och skämmigt med Anna Skarhed. Jag vill så gärna se flera högt uppsatta kvinnor. Jag vill så gärna att det ska finnas kvinnliga förebilder. Dessutom vet jag så väl hur många otroligt skarpa och kompetenta kvinnor det finns. Men att någon som Anna Skarhed kan bli Justitiekansler ser jag som ett mycket starkt argument mot kvotering. Det räcker inte med kvinnliga chefer. Det måste vara kompetenta, kvalificerade och hederliga sådana. Annars får det hellre vara.

Tidningar:SVD, DN. Obligatorisk läsning: Nathan Shachars artikel på Newsmill:Sexköpslagen korrumperar nyhetsrapporteringen.
Bloggar: Maria Abrahamsson, Mina moderata karameller, Elisabeth Svantesson, Niklas Dougherty, Den hälsosamma ekonimisten, Per Hagwall, Rabiatfeminism, opassande och Pophöger. Henrik Alexandersson skriver inte om JK specifikt, men om maktmissbruk och urholkningen av rättsstaten i allmänhet. Högst rekommenderad läsning.



Ledningsfrågor

Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Ja g vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk ni tycker jag är bra

Att härska här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? En sån som jag?

(utslag av min poetiska ådra)