Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel

Bloggen har legat i dvala ett tag medan jag har ägnat mig åt styrelsearbete för LK och LMS,  återsett botten på tvättkorgen, meddelst machete tagit mig fram i något som eventuellt igen kan bli en trädgård, och allmänt lyft standarden i vårt långvarigt och varaktigt försummade hem. Nu är det dags att putsa och polera litet även här i bloggen. Skolan har nämligen börjat och Bertil Törestad har skrivit en provokativ artikel på Newsmill. Det sistnämnda märkte jag i och för sig inte själv, utan först när Skolvärlden hörde av sig för en intervju som nu finns i nättidningen: ”Törestads artikel är sexistisk” - snabbt försedd med en vitriolisk och bitter liten kommentar från Bertil.
 ... Egentligen hade jag tänkt skriva om mobbning och det viktiga förebyggande arbetet, men de flesta elever börjar först på måndag, så det kan vänta litet. Skolchatt-ämne kanske, Morrica och Anna_Kaya?

Så vad är det då Bertil har skrivit? Jo, att det finns för många kvinnor och för få män i skolan och att den könsmässiga snedfördelningen påverkar resultaten. Så långt är jag med på tåget. Likriktningen i lärarkåren är till skada för eleverna och där är kvinnodominansen en tydlig del.  Men inte som Bertil påstår för att kvinnor är ologiska,  överbetonar det verbala och saknar vetenskaplighet, utan för att elever behöver förebilder, bredd, många infallsvinklar och ingångar - variation - för att utvecklas optimalt.

Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.

Avakademiseringen är ett relaterat och minst lika allvarligt problem. Det finns idag en hel del ämneslärare med ett ljummet förhållande till sitt ämne, grunda ämneskunskaper och föga intresse för att fördjupa sig i sådant på egen tid och ingen arbetstid avsatt för ämnesfortbildning. Vi har svensklärare som inte frivilligt går på teatern och som enbart läser de klassiker som är obligatoriska på lärarutbildningen, vi har engelsklärare som inte skriver bättre engelska än sina elever, vi har mattelärare som börjar med att tala om för eleverna att de själva hatade matte i skolan och som därefter demonstrerar för sina elever att den sent uppflammade kärleken till ämnet varken är djup eller återgäldad. En inte överraskande konsekvens av det låga söktrycket på lärarutbildningarna och de länge rådande föraktet för ämneskunskaper hos skolpolitiker,  myndigheter och huvudmän, men en allvarlig sådan.  De elever som har akademiker vid frukostbordet reder sig hyfsat ändå, men den elev som inte kommer i kontakt med entusiastiska, motiverade akademiker vare sig hemma eller i skolan får ingenstans vare sig förebilder, incitament eller intresse för högre studier. En likriktad, handledarskola öppnar inte nya dörrar för eleverna. En sådan skola smörjer bara gångjärnen till de dörrar som redan är upplåsta.

Men nu var det alltså kön det handlar om. Och trots att vi i sak tycker relativt lika ger jag inget tummen upp för Törestads artikel. För det första är de logiska sambanden långt ifrån klara i artikeln. Verbal förmåga lyfts som den viktigaste framgångsfaktorn samtidigt som Törestad hävdar att den förmågan överbetonas på grund av kvinnodominansen och att just det är till nackdel för pojkarna.  Om den förmågan traditionellt är svagare hos pojkar borde det vara till fördel att den betonas. Vad som betonas i skolan styrs för övrigt mer av styrdokumenten än av enskilda lärare. Jag uppfattar tvärtom att alldeles för många elever lämnar den svenska skolan med en outvecklad och otillräcklig verbal förmåga. Litet om vad det beror på säger jag i Skolvärlden intervjun, men mycket mer finns att lyfta i det ämnet. För mycket för att det ska rymmas i det här blogginlägget.

Helt abrupt drar Törestad också upp logiskt tänkande. Från det okontroversiella pojkar har generellt sätt bättre spatial förmåga, flickor verbal sådan skuttar han till att kvinnodominansen leder till brister i logiskt tänkande. Farligt nära att påstå att kvinnor är babbliga, men litet korkade. Detta utan att presentera något som helst belägg, eller ens knyta påståendet till något annat i artikeln. 

I slutklämmen kommer fler halsbrytande tankehopp. Vi ska enligt Törestad satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen ”och på det sättet komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolan och utbildningen till lärare”:  Vetenskaplighet är något som överhuvudtaget inte diskuterats i artikeln. Vad Törestad har för belägg för att det finns sådana brister i skolan och i lärarutbildningen framgår sålunda inte. Inte heller varför han tror att brist på ”vetenskaplighet” skulle vara en orsak till att männen flytt lärarprofessionen. Vad som menas med den ”kvinnlighetens subkultur” Törestad plötsligt i sista meningen påstår råder i skolan och i lärarutbildningen förblir även det höljt i dunkel. Enligt SAOL betyder subkultur minoritetskultur - knappast applicerbart på halva jordens befolkning. På Wikipedia är definitionen ” en avvikande kulturell yttring, skild från de kulturella normer och värderingar som råder i det omkringliggande samhället. Många subkulturers uttryck är kriminaliserade eller vandrar på gränsen till det av samhället tillåtna.”  En kvinnlighetens subkultur som står i motsatsförhållande till vetenskaplighet i skolan? Jag trodde aldrig att jag skulle komma att kalla Törestad för flumforskare, men här finns det ingen stringens vare sig i det tänkta eller i det skrivna.

Bertil Törestads egen artikel är inte heller i övrigt något  exempel på vetenskaplighet. Här är ett längre citat: Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.”

Här argumenterar Törestad mot påstådda argument utan att ange några som helst källor. Vad är det för ”vanligtvis feministiska” debattörer som har sagt att lärarnas kön saknar betydelse? Var har de sagt det? Och när? Vem är det som framför synpunkten att ”det är mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan”? Vad är det som talar för det? Vad är det man ska satsa på? Resurser, medel eller rekryteringsinsatser?

Det här är en ofärdig artikel som borde ha stannat i byrålådan. Törestad kan skriva betydligt bättre än så här.  Men undertonen av lärarförakt och generaliseringarna om lärarkåren och lärarutbildningarna är tyvärr välbekanta. Bruket att argumentera mot sådant som påstås ha sagt utan att ange källor likaså.

Bristen på likvärdighet, de sjunkande skolresultaten, glappet mellan pojkars och flickors kunskapsresultat och det ännu större glappet mellan deras betyg ... Det handlar inte bara om allvarliga skolproblem utan om allvarliga samhällsproblem. De förtjänar betydligt mer vederhäftig och saklig behandling än så här.

 Det tycker även Mats i Tysta Tankar: Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk.

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version

 Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.

Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.

När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.

Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?

Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.

Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.

Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP

Länk till kortversionen i Aftonbladet.

Feminism eller jämställdhet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.  Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i papperstidningen.

Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.

Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.

Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.

För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.

För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar.  Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.

Like father like son

Breiviks manifest, ja. Dessa 1500 sidor. Allt det vi väntade oss att få läsa om i media under de närmaste veckorna: hans barndom, hans åsikter, varför, hur? Allt det har han själv skrivit ner och därigenom tagit kontroll över. Bland annat är han noga med att frikänna sin familj och sina vänner. Inga extrema åsikter där, inga lidanden, inga konstigheter. Jag läser, blir fundersam och illa till mods. Undrar vad som är sanning och lögn, manipulation och ärlig uppfattning.

Lika illa till mods blev jag när jag läste intervjun med pappan i Expressen: ”Jag kommer få leva med den här skammen i resten av mitt liv. Folk kommer alltid att koppla ihop mig med honom. Jag är ändå hans far. Men jag har inte haft något med honom att göra”. Pappan undrar också hur han ska kunna åka tillbaka till Norge, om någon vill skada honom. Moi, moi, moi, tills man börjar undra om narcissism går i arv.

Men litet hade Breivik att säga om sin son också: Han var väldigt svår, jag har inte haft någon kontakt med honom på sexton år och han borde ha skjutit sig själv också. På tv-journalistens fråga om han har några tankar på att kontakta sin son och erbjuda honom stöd svarar han ett indignerat nej.

Jens David Breivik hoppas att folk ska förstå att han inte hade något att göra med attentaten. ... Ja i så fall borde nog han inte ha gjort den här intervjun.

Maktgalna genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse

Jag har redan skrivit ett antal blogginlägg om ”forskare” som framställer sina egna subjektiva åsikter som forskning. De frodas framför allt inom disciplinerna genusvetenskap och pedagogik, men man hittar mindre kolonier även på andra fakultet. Den här avarten kan både underminera och korrumpera en forskargrupp och när de väl har fått fäste är de mycket svåra att bli av med. Alla de exempel jag lyft överträffas emellertid av artikeln ”Maktmän jagar ständig bekräftelse” som publicerades på SVD:s Brännpunkt i lördags. Undra på. Artikelförfattare Lars Jalmert är ju trots allt både genusforskare och pedagogikprofessor och sålunda dubbelt belastad.

Redan rubriken är ett sexistiskt och fördomsfullt tyckande som inte följs av någon som helst referens till forskning. Påståendet är för övrigt märkligt. Man kan väl snarare konstatera att människor söker bekräftelse, män som kvinnor, mäktiga som maktlösa. Bakgrunden till artikeln är ett fall där det föreligger en misstanke om sexuellt övergrepp. Den historien använder Jalmert för att dra långtgående och kränkande slutsatser om män. Dessutom anger han tvärsäkert ett motiv till det misstänkta övergreppet och avslutar med att hantera ärendet som om ett frikännande bara vore ytterligare ett exempel på patriarkalt maktmissbruk. ”... stor erfarenhet säger att om ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns så kommer han att bli frisläppt.”
Ja det är ju verkligen något att beskärma sig över att man fortfarande är oskyldig tills motsatsen bevisats på vissa håll i världen. I Sverige där man kan bli dömd för sexköp bara för att man har haft sex med en kvinna med brytning och sexiga kläder - utan att det finns något som indikerar att pengar har bytt händer - är det inte så säkert att ord mot ord skulle leda till ett frikännande. (... Undrar förresten om finlandsvenska räknas som brytning?)

Jalmert påstår också att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt - igen utan att besvära sig med att staga upp påståendet med minsta lilla pinne bevis. Så arrogant att tala om vad våldtäkt beror på. Så oseriöst att använda sina titlar som enda belägg. För allt vi vet kan det finnas lika många skäl och situationer som det finns våldtäkter. Men att det inte skulle handla om sex - det är bara dumt. Ska man förklara tidelag med makt också? 'Jag ville bara visa den här geten vem som är boss'.

Jag kliver förstås gärna upp på barrikaderna för att försvara det stackars, demoniserade andra könet - givetvis. Men det som gjorde mig allra mest förbannad djupt in i min feministiska själ och det som fick mig att ta till pennan är det Jalmert skrev om kvinnor: ”Vi vet inte i dag hur kvinnor skulle agera i en motsvarande situation. Ett skäl till detta är att det är ytterst få kvinnor som har denna makt. Ett annat skäl är, förstås, att det är osannolikt att hon skulle använda sin (obefintliga) överlägsna fysiska styrka för att markera sitt maktinnehav. Så, vi kan konstatera att detta är ett manligt maktmissbruk.” Om Lars Jalmert hade suttit vid mitt frukostbord i lördags skulle jag så gärna ha gett en liten demonstration av kvinnlig makt. Just vid det tillfället tror jag för övrigt att min fysiska styrka var mer befintlig än eljest. Vem fan är han att sno in kollektivet kvinnor i en offerkofta och klappa oss nedlåtande på huvudet? Undra på att jag inte kunde motstå driften att doppa min gåsfjäder i gift. Få se om det bjuds någon bekräftelse ...

Lars Jalmert har förstås en annan plattform än forskarens att tala om maktens män. Han är ju själv av dem. Han använder makten i sina akademiska titlar för att sprida sina fördomar och åsikter som sanningar. Dessa genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse... Men vad jag inte för mitt liv förstår är varför SVD krönte jakten med framgång. Varför blev den här artikeln publicerad?




Om våldtäkt, sex, makt och tyckande har Sanna Rayman skrivit ett läsvärt inlägg i ledarbloggen. Här kommer mina tidigare inlägg i forskardebatten: Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, argumentation i solglasögon och lösmustasch,

Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.

Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.

Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.

Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?

Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.

Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.



Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,

Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.

Blir vi mer jämställda av kvotering?

Det tror väldigt många feminister. Har vi inte förstånd att välja jämställt och förnuftigt är det enda som behövs att klokare människor väljer åt oss, så är vi vips på väg mot den förlovade jämställdheten. Att vi har kommit dit vet vi när män och kvinnor tjänar lika mycket, diskar lika mycket, byter lika många blöjor och sitter i lika många bolagsstyrelser. Så ser inte min jämställdhetsutopi ut. Om det skriver jag idag på Newsmill.

Jag tänker på Nyamko Sabuni ...

och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.

Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.

Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.

Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.

Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.

"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.

Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.



Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.