Bakläxa för läxdebatten

Ha, jag är sjuk, och det är väl vad som ska till för att jag ska hinna blogga. Annars brukar jag på gott lärarmaner spara sjukdagarna till loven. Men att jag prickade in niornas PRAO-vecka visar att en del av takterna i alla fall sitter i. J  Ett annat tecken är att jag inte stannade i sängen i går morse, utan släpade mig till skolan, ringde in en lämplig vikarie och lämnade efter mig detaljerade instruktioner för dagen. Den viktigaste delen av instruktionerna är två läxförhör med detaljerade instruktioner kring hanteringen. I min undervisning är läxor en helt nödvändig ingrediens.

Ändå är läxor just nu det mest omdebatterade och mest ifrågasatta i svensk skola.  Debatten pågår i alla medier. Föräldrar beklagar sig, forskare tvistar, politiker tar ställning.

Finns det något annat land där man diskuterar att slopa eller förbjuda läxor? Tillåt mig att betvivla. Det finns tre skolfrågor som är unikt svenska. För det första ifrågasättandet av betygen, för det andra ifrågasättandet av läxorna, för det tredje diskussionen om vilken kunskap man kan tänkas ha nytta av i framtiden. Tre svenska och tre för skolan skadliga frågor. Nyttofokuseringen är en av de främsta orsakerna till att vi tappat så mycket av skolans bildningsuppdrag. Där har vi också en orsak till att skolan blivit allt torftigare, mer ensidig och mindre framgångsrik.  För viktigare än de konkreta redskap vi praktiskt kan sätta i bruk är allmänbildning, en flexibel och vass hjärna, vidgade vyer och nya perspektiv och infallsvinklar. Dessutom vet vi aldrig vilken kunskap som kommer att vara till nytta i framtiden. Vi kan gissa, men vi kan gissa fel.  

Läxor och betyg är idag redskap som missbrukas i Sverige. Läxorna görs till ett gissel, föräldrarna ges en pedagogroll, och en hel del av syftet förfelas genom läxhjälp och förlängda skoldagar. Betygen är orättvisa och godtyckliga, de ges för stor betydelse och möjligheterna att göra om och göra rätt är alldeles för svaga. Men det här betyder inte att det är fel med läxor och betyg. Det betyder bara att vi gör fel med våra läxor och med våra betyg. 

Så länge vi diskuterar om vi ska ha läxor och betyg kommer vi att sitta fast i den diskussionen. En diskussion som med jämna mellanrum kommer att mattas av igen och väckas till liv igen. Läxorna och betygen kommer antagligen att finnas kvar. Men det ständiga ifrågasättandet påverkar både elevers, föräldrar och lärares inställning och påverkar därmed effekten i stadigt negativ riktning. Se där hur man debatterar sig till en sämre skola. Är det någon vits med läxor? Är det någon vits med kinesiska? Är det någon vits med betyg? Är det någon vits med matematik? ... Är det någon vits att gå i skolan överhuvudtaget?

I kvällens #skolchatt vill vi inte diskutera vitsen med läxor. Den fråga vi ställer är: Hur kan läxor användas för att öka elevernas motivation, egenmakt och måluppfyllelse? Det kan hända att diskussionen igen glider över i argument för eller emot läxor. Det gjorde den senast det här ämnet var uppe. Men vi kommer att göra vårt bästa för att se till att så mycket som möjligt av timmen ägnas åt hur snarare än åt om.

Läxorna ja… Jag har skrivit om det här tidigare. Närmare bestämt för ett och ett halvt år sedan i inlägget: Pratar läxor hos Nordegren i P1. Så här skrev jag då och det här skriver jag nu under igen: ”För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.  

... Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.”

En sak jag vill tillägga till det jag anförde i fjol är att man kan motivera elever genom skickliga läxor. En listigt utformad läsläxa kan föra eleverna ett steg närmare lustläsning. … Kanske är det rent av det bästa sättet, för det är inte lätt att få någon att gå från att avsky läsning till lustläsning i klassrumsmiljö. I går tittade min dotter på en dokumentär om farorna med lydnad och underordning som psykologiläxa. Den läxan inte bara motiverade henne för ämnet. Den påverkade även hennes världsbild och tänkande allmänt. Läraren kunde förstås ha visat dokumentären i undervisningen, men dels ryms inte allt man vill i undervisningen, dels har det inte samma effekt när man tvångsmatas som när man väljer att göra något. Läxor finns ju där i gränslandet mellan tvång och frivillighet. Ett viktigt gränsland just när det gäller att komma åt motivationen. I franska får jag många omotiverade elever på kroken genom enkla glosläxor. Det är ju nämligen så att det är motiverande att kunna, att behärska en färdighet. Får man in träningen, kommer färdigheten, kommer motivationen.

Men det viktigaste skälet till att läxor behövs och måste utformas klokt är likvärdigheten. Skolan kan inte ge alla samma livsförutsättningar. Men skolan kan och ska ge alla samma förutsättningar att genom arbetsinsatser och prioriteringar forma sina egna liv, att ta kommando över dem. Hjärna, uppväxt, hemmiljö och förkunskaper är alla faktorer som påverkar orättvist, men finns viljan och orken kan de flesta brister kompenseras och de flesta mål nås. Det är en fördel att växa upp i ett hem klätt med bokhyllor, med högläsning i sängen varje kväll. Men även den som inte har haft den fördelen kan lära sig att älska läsning, att bli en bokmal. Det är en fördel att ha föräldrar som värdesätter skolan och kunskap, men även den som inte har den fördelen kan själv välja att satsa på skolan. En faktor är förstås hur man som elev hanterar själva skoldagen, men det är en faktor eleverna inte helt makten över.  Struntar man i att koncentrera sig eller tappar man koncentrationen? Finns det arbetsro eller inte? Kan läraren sina saker eller inte? Är lektionen välplanerad eller inte? Är materialet på rätt nivå eller inte? Känner man sig trygg eller inte? Gillar man sin lärare eller inte?

Enligt forskning är den viktigaste faktorn för skolframgång en förmåga som inte alls nämns i våra styrdokument – nämligen förmågan att skjuta upp belöningar.  Som till exempel när man pluggar på franskglosorna istället för att spela Dhota eller förbereder biologiprovet istället för att hänga på Instagram eller Facebook. Det har visat sig att den förmågan är den viktigaste för all mänsklig framgång. För karriären, för äktenskapet, för föräldraskapet, för hälsan, ja för ett lyckligt liv.  Att det är så undrar jag om någon har svårt att ta till sig, för det här brottas vi alla med hela livet igenom. Tar vi det där sista glaset vin? Det vi så gärna vill ha, men som vi vet ger huvudvärk dagen därpå? Följer vi med flirten in på hotellrummet? Stannar vi kvar på jobbet tills allt är klart trots att alla andra har gått hem för länge sedan?  Den ständiga striden mellan vad vi vill ha precis nu och vad vi vill ha – eller vet att vi tvingas betala – i morgon. Som alla förmågor är det här en förmåga vi kan och bör träna. I skolan gör vi det framför allt genom läxor. Men för att läxor ska fungera som träning i uppskjutna belöningar, som träning i makt över det egna livet, den egna måluppfyllelsen måste läxor vara något man som elev kan välja och välja bort,  något man kan högprioritera eller lågprioritera. 

Delvis är det här med uppskjutna belöningar en klassfråga. Vilka är det som röker, som handlar chips, falukorv och frysta pommes frites? Som inte lägger undan pengar för en insats, som inte vidareutbildar sig?  Vissa barn får knappt lära sig ett smack om uppskjutna belöningar hemma. Det är de här barnen som behöver läxorna allra mest och det är de här barnen det är svårast att få på läxtåget.

Därför kräks jag åt alla medelklassföräldrar som ägnar sig åt ”whining and moaning” om sina barn och om sina upplevelser.  Är det inte bra absurt att vi diskuterar att slopa läxorna så att medelklassföräldrar inte ska behöva vara obekväma och ställa krav på sina barn, utan … hur var det hon formulerade sig i krönikan, Malin Wollin? Ha trevligt med sina barn istället för att tjata och gnata? Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss.

Av samma skäl kräks jag åt förståsigpåare som ska förklara hur föräldrar ska se till att just deras barn blir vinnare i läxkarusellen. ”Om ditt barn håller på med Karl den tolfte, låtsas att du är intresserad eller googla och kom med litet intressanta fakta som ditt barn kan glänsa med vid läxförhöret.”, ungefär så lät det på Godmorgon Sverige i går morse. Hur skulle det vara om man någon gång pratade om de barn som har föräldrar som ligger redlösa i soffan, sitter på kåken, som hånglar med flickvännen när läxorna ska göras, som sitter påtända på kvarterskrogen eller som skriker åt varandra varje kväll? Hur skulle det vara om några av alla de som sätter stämpeln privilegierad i den egna pannan skänkte en tanke till någon annans barn istället? Frågade ättelägget om det finns någon i skolan/klassen som verkar ha det kämpigt och inte få stöd hemifrån? Föreslog att bjuda hem den ungen för gemensam läxläsning, med mellanmål och läxhjälp?

Man kunde ju faktiskt göra precis det här av helt själviska skäl. För att ge det egna barnet högre tankar om sina föräldrar, bättre värdegrund och bättre skolresultat. Det skämmer väl ändå inte att man dessutom skulle göra världen litet bättre och skolan litet mer likvärdig?

Ett axplock av allt som just nu skrivs och sägs om läxor:  Malin Wollins krönika: Varför ska barnen ta med sig jobbet hem,  I SVD Sanna Raymans: Läxor är bra, läxor ska vi ha, i Skånskan: Vad är syftet med att ge läxor, I Expressen Jenny Madestams: Skippa läxan, UNT: Läxhjälp hjälpte inte, Jan Björklund i Aftonbladet: Läxförbud förödande för arbetarklassens barn. 

Bloggar: Magnus Blixt skriver #Rättläxa i Radio x2, Pernilla Alm är en lärare som vill slippa läxor: Läxornas to be or not to be. Igen. En till läxmotståndare hittar ni i Plåster för 110 miljoner?, Rasmus Liberal skriver Rätt läxor och rätt hjälp, Liberala Anna vill ha Annorlunda läxor, Pluraword efterlyser Återkoppling. 

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version

 Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)

Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.

Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.

När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.

Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?

Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.

Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.

Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP

Länk till kortversionen i Aftonbladet.

Maktgalna genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse

Jag har redan skrivit ett antal blogginlägg om ”forskare” som framställer sina egna subjektiva åsikter som forskning. De frodas framför allt inom disciplinerna genusvetenskap och pedagogik, men man hittar mindre kolonier även på andra fakultet. Den här avarten kan både underminera och korrumpera en forskargrupp och när de väl har fått fäste är de mycket svåra att bli av med. Alla de exempel jag lyft överträffas emellertid av artikeln ”Maktmän jagar ständig bekräftelse” som publicerades på SVD:s Brännpunkt i lördags. Undra på. Artikelförfattare Lars Jalmert är ju trots allt både genusforskare och pedagogikprofessor och sålunda dubbelt belastad.

Redan rubriken är ett sexistiskt och fördomsfullt tyckande som inte följs av någon som helst referens till forskning. Påståendet är för övrigt märkligt. Man kan väl snarare konstatera att människor söker bekräftelse, män som kvinnor, mäktiga som maktlösa. Bakgrunden till artikeln är ett fall där det föreligger en misstanke om sexuellt övergrepp. Den historien använder Jalmert för att dra långtgående och kränkande slutsatser om män. Dessutom anger han tvärsäkert ett motiv till det misstänkta övergreppet och avslutar med att hantera ärendet som om ett frikännande bara vore ytterligare ett exempel på patriarkalt maktmissbruk. ”... stor erfarenhet säger att om ord står mot ord och ingen teknisk bevisning finns så kommer han att bli frisläppt.”
Ja det är ju verkligen något att beskärma sig över att man fortfarande är oskyldig tills motsatsen bevisats på vissa håll i världen. I Sverige där man kan bli dömd för sexköp bara för att man har haft sex med en kvinna med brytning och sexiga kläder - utan att det finns något som indikerar att pengar har bytt händer - är det inte så säkert att ord mot ord skulle leda till ett frikännande. (... Undrar förresten om finlandsvenska räknas som brytning?)

Jalmert påstår också att våldtäkt inte handlar om sex utan om makt - igen utan att besvära sig med att staga upp påståendet med minsta lilla pinne bevis. Så arrogant att tala om vad våldtäkt beror på. Så oseriöst att använda sina titlar som enda belägg. För allt vi vet kan det finnas lika många skäl och situationer som det finns våldtäkter. Men att det inte skulle handla om sex - det är bara dumt. Ska man förklara tidelag med makt också? 'Jag ville bara visa den här geten vem som är boss'.

Jag kliver förstås gärna upp på barrikaderna för att försvara det stackars, demoniserade andra könet - givetvis. Men det som gjorde mig allra mest förbannad djupt in i min feministiska själ och det som fick mig att ta till pennan är det Jalmert skrev om kvinnor: ”Vi vet inte i dag hur kvinnor skulle agera i en motsvarande situation. Ett skäl till detta är att det är ytterst få kvinnor som har denna makt. Ett annat skäl är, förstås, att det är osannolikt att hon skulle använda sin (obefintliga) överlägsna fysiska styrka för att markera sitt maktinnehav. Så, vi kan konstatera att detta är ett manligt maktmissbruk.” Om Lars Jalmert hade suttit vid mitt frukostbord i lördags skulle jag så gärna ha gett en liten demonstration av kvinnlig makt. Just vid det tillfället tror jag för övrigt att min fysiska styrka var mer befintlig än eljest. Vem fan är han att sno in kollektivet kvinnor i en offerkofta och klappa oss nedlåtande på huvudet? Undra på att jag inte kunde motstå driften att doppa min gåsfjäder i gift. Få se om det bjuds någon bekräftelse ...

Lars Jalmert har förstås en annan plattform än forskarens att tala om maktens män. Han är ju själv av dem. Han använder makten i sina akademiska titlar för att sprida sina fördomar och åsikter som sanningar. Dessa genusforskare och deras ständiga jakt på bekräftelse... Men vad jag inte för mitt liv förstår är varför SVD krönte jakten med framgång. Varför blev den här artikeln publicerad?




Om våldtäkt, sex, makt och tyckande har Sanna Rayman skrivit ett läsvärt inlägg i ledarbloggen. Här kommer mina tidigare inlägg i forskardebatten: Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan, argumentation i solglasögon och lösmustasch,

Inga morallagar i ett liberalt parti

Jag vill faktiskt helst skriva om skolan (hör du det, Jan) – ja gärna om Egypten också. Men vad ska man göra med en så lomhörd regering ? Det är faktiskt bara att hämta andan, samla ihop allt tålamod man kan uppamma och förklara en gång till.
Det handlar förstås om sexköpslagen. Alla argument är vädrade, folkopinionen är allt mer kritisk, ledarskribenterna skriver allt mer mer ifrågsättande, tidningsartiklarna är allt mer nyanserade och varierade – idag berättar både manliga och kvinnliga sexsäljare om sina liv och val i pressen. Ändå drar regeringen iväg och skärper straffen på grundval av en utvärdering som har sådana svåra brister när det gäller underlag och objektivitet att den är pinsam både inom landets gränser och internationellt. Vad kan man då göra annat än fortsätta att slänga iväg de droppar som man hoppas till slut ska urholka till och med en så hård sten som Beatrice Ask?

Till min sorg och bedrövelse har hon fått sällskap på barrikaden av partikamraterna Johan Pehrson och Bonnie Bernström. Här är länken till deras artikel på Newsmill. Till Carl Johan Rehbinders artikel som har vissa ekon av vår bloggvägg i somras kommer ni här. Och här är portalen till mitt senaste Newsmill-alster.

I dag är Sanna Rayman dessutom riktigt på G. Här skriver hon kort och kärnfullt om den skandalösa mangadomen. Här ifrågsätter hon hyschet runt ordet assimilering och här är det bristen på kunskap runt ungdomsarbetslösheten och förtidspensioneringarna som får sig ett välriktat pennhugg.



Hon är riktigt, riktigt bra.

Mamma sliter och pappa super

Härom dagen hittade jag en notis från 2007 som jag har använt i svenskan. ”Jämställdhet farligt för hälsan?” löd rubriken. Orsaken till frågan var att man hade upptäckt att det var påtagligt lägre medellivslängd och högre sjukfrånvaro i mer jämställda kommuner.

Frågan är ju på sitt sätt absurd, för hur kan frånvaro av diskriminering och könsrelaterad ofrihet ha en negativ effekt på hälsa och livslängd?
De jämställdhetsfaktorer man hade mätt var pappaledighet, löneskillnad och andelen kvinnliga chefer. Det vill säga exakt de politiska områden där striden viner som hetast.

Så vad hade forskarna för teori om detta märkliga fenomen? ”Kvinnor har dubbla bördor i dag, dels ett vanligt arbete, dels ett tungt ansvar på hemmafronten.” Så var det förklarat. Kvinnorna är offer och männen förövare i den här som i alla andra berättelser. Men tydligen inte i samma utsträckning i ojämställda kommuner. Men varför är männen lika sjuka och kortlivade? Jo här ska ni få höra: Ökad alkoholkonsumtion säger forskarna. De stackars kvinnorna sliter ihjäl sig på dubbelarbeta medan männen tar en whisky på klubben, eller en öl på puben.

Det jag tycker är otrevligast med att läsa artikeln är att jag inser att jag inte reagerade över forskarnas så uppenbart ideologiskt färgade slutsatser första gången jag använde den. Så invand är bilden av den stackars kvinnan och den onde mannen. Så hjärntvättad blir man. Så vana är vi vid forskare som använder sin forskning för att stylta upp sina egna åsikter.

I dag har Sanna Rayman och Paula Neuding skrivit en mycket tänkvärd artikel just om kvinnans fastklistrade offerroll. Här handlar det om sexsäljning , självskadebeteende och våldtäkter, områden där många kvinnor är offer, men där synen på kvinnan som offer tar ifrån den drabbade tolkningsföreträdet. Vem bestämmer vem som är ett offer? Och vem vill bli behandlad som ett offer? Ett svag stackare som behöver ömkas och skyddas av starkare och mer lyckade människor. Testa det på mig så ska ni få se ett offer som blir förövare snabbare än Jekyll kan säga Hyde.



Media: Missa inte den här ljuvligt ironiska artikeln av Sanna Rayman på Newsmill: Jag har inte förlöjligat Sq2540sthlm. Än.
Bloggar: Gothbarbie, Niklas Dougherty, Liberati, Kungabloggen, Tysta Tankar.

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.

Go Suomi med Rot, Rut och Rit

I dag gör en av mina favoritskribenter, SVD:s Sanna Rayman, ett försök att förstå varför samma Rut som så många vill tjära, fjädra och jaga ur stan i Sverige togs emot med öppna famnen i Finland.

Jag har bott i Sverige i nästan trettio år och varit svensk medborgare ungefär halva den tiden. Det gör förstås inte mig till en riktig svensk. Men som jag en gång fick mig påpekat har jag aldrig varit riktigt något annat heller (Finlandsvensk? Då är du inte ens en riktig finne.).
Egentligen tycker jag att det är rätt trevligt att vara både-och-och-varken-eller. Det ger mig samhörighet med fler, resonansbotten och en större frihet att välja läger efter eget huvud. Ingen skulle se mig som osolidarisk för vare sig osvenska eller ofinska åsikter. Vad kan man annat vänta sig av in- och utvandrare?

När det gäller RUT är Sverige kluvet. Det borde alltså inte vara någon konst att välja ett svenskt läger just i det ämnet. Ändå är det här en politisk fråga där jag hamnar helt i Finland. Jag förstår helt enkelt inte de svenska vänsterresonemangen. Varför är det mer omoraliskt om folk med höga inkomster använder avdraget och bättre om låginkomsttagare gör det? Hur kan man jämställa en skattereduktion med ett bidrag? Har staten egentligen rätt till alla mina pengar och ska det jag får behålla ses som en slags veckopeng? Varför är det föraktligt att städa och kratta löv och hedervärt att rensa avlopp och bygga garage?

I Finland är sambandet mellan arbete och moral fortfarande lika starkt som det var i Sverige på femtiotalet. Heder är att göra rätt för sig och bidragsberoende ett skamligt misslyckande. Den första kulturkrocken när jag flyttade till Sverige var de öppna resonemangen om fördelar och nackdelar mellan arbete respektive bidrag, den andra den minst lika stora öppenheten runt svartjobb. Båda delarna visar på en helt annan syn på staten än vad man har i Finland. Här är staten en curlingförälder. Någon man har förväntningar och krav på, men inte särskilt mycket respekt och tillgivenhet för. I Finland är självständigheten ny, Ryssland en skrämmande granne och välståndet nyare och mindre självklart. Ett resultat av det är att finländarna identifierar sig mer med sin stat. Ett annat är att klass inte ses som lika statiskt. Den som städer toaletter idag kan ha ett eget IT-företag i morgon.

Men oberoende av politisk hemvist och nationalitet är det vettigt att ha fokus på syftet när man diskuterar en reform. Syftet med Rut var inte att utjämna klyftorna i samhället. Då är det tämligen poänglöst att med triumf utropa att de inte gör det. Syftet var att göra svarta jobb vita, att ge den del av befolkningen som har för litet att göra en ingång på arbetsmarknaden samtidigt som den del som har för mycket att göra får möjlighet till avlastning. Hur skulle det vara att diskutera hur Rut har levt upp till ställda förväntningar istället för i vilken grad avdraget inte har haft en effekt det inte var tänkt att ha? Den som tycker att den meningen är knölig får en liten smak av hur jag känner det när jag läser den svenska vänsterretoriken när det gäller Rut. Den som istället nappar på mitt förslag kan med fördel börja med Li Janssons välskrivna och klarsynta artikel på Newsmill. På samma site kan man också få en till dos finlandsvensk Rut-syn signerad yours truly.

En Rutbloggare vars argument lämnar mig som ett levande frågetecken.
En Rutbloggare som får mig att dra en lättad suck.