Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.