SVERIGE, ETT SPRÅKLIGT U-LAND?

Det är väl etablerat att allt färre svenskar lär sig flera främmande språk, men engelska kan vi väl? Svaret på den frågan är ja det tycker vi, men det tycker inte någon annan. I SVD skriver Leif Lewin tänkvärt om vår språkliga hybris. Han tar sina exempel ur universitetsvärlden. Vi tycker oss inte behöva språkgranska våra engelska alster, vi talar ogenerat vår halvdana engelska, svenska studenter har svårt att tillgodogöra sig undervisning på engelska och hoppar därför av studierna. I våras fick vi veta att svenskar struntar i att använda tolkar i EU-sammanhang, något som inte bara får andra att le i mjugg utan som även får till följd att de inte blir förstådda och därför inte får gehör för sina synpunkter.

Leif Lewin ser det här som ett problem som behöver åtgärdas av universiteten. Men fel bör åtgärdas där felen görs. Den främsta orsaken till våra halvdana språkkunskaper är ogenomtänkta och förfelade skolreformer.
När det gäller engelskan är ett problem för litet undervisningstid. 480 timmar under hela grundskolan (jämfört med 500 i idrott och 1490 i svenska). Men den främsta orsaken är de låga kunskapskraven som blev resultatet av den senaste gymnasiereformen. För att även den slappaste och minst motiverade yrkeselev ska få högskolebehörighet inbjuds samtliga gymnasieelever att gå på tomgång i ett år. Gymnasiets A-kurser är nämligen en ren repetition av åk 9. På de teoretiska linjerna läser man i allmänhet B-kurs medan C-kursen är frivillig. Det innebär ett års reella engelskstudier på gymnasiet. I vilket annat land läser gymnasister så litet engelska?

Det hade varit betydligt bättre att bestämma att åk 9 betygen räcker för allmän högskolebehörighet.