Det är inte många etablerade politiker som vill ta i debatten om frifräsare versus partikramare som mina partikamrater Mathias Sundin (SVD idag) och Camilla Lindberg (Agenda igår) driver.
Skall man göra politisk karriär gäller det nämligen att vara lagspelare framför allt. Längst ut i lydnadsfåran går Fredrik Antonsson(M): ”Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten". Där gör han enligt min mening skäl för bloggnamnet Tokmoderaten. Skall huvudmålet vara att hålla andra människor från makten? Det finns ett enda legitimt mål för politiskt engagemang - att man vill göra världen bättre. Där är det viktigt att inse att det målet har "de andra" också.
Den senaste tiden har vi sett riksdagsledamöter avgå i protest mot bristen på reell makt, vi har upplevt flera omröstningar där man valt mellan partilinjen och rätt och fel, vi har haft en politisk vilde som ogenerat använder sin riksdagsplats för att se om sitt eget hus. Nu har vi en debatt där lydnad ställs mot fritänkande, där behovet av att vinna över den andra sidan ställs mot den individuella riksdagsledamotens uppfattning om rätt och fel. Är vi på väg mot en förändrad demokrati? I så fall skulle jag önska mig mindre av konfrontations- och blockpolitik och mer av personligt ansvar, makt och redovisningsskyldighet för enskilda riksdagsmän. Första steget mot den förädlade demokratin tror jag heter personval.
För de flesta av oss finns det inget parti som är en perfekt match. Själv är jag misstänksam mot politiker som alltid tycker "rätt". Är de verkligen så utslätade, eller är de karriärister som lyfter ett välslickat finger i vädret och tycker vadhelst som gagnar dem bäst?
När jag gick in på blogglänkarna under artikeln märkte jag att flera av dem handlade om helt andra saker. Varken sympatiskt eller ägnat att öka förtroendet för politiker. Seriösa inlägg i frågan hittar du här: Johan Westerholm (S), Staffan Danielsson (C), Magnus Persson (C) och Sebastian Hallén (FP).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helena
SvaraRaderaEtt mycket bra och balanserat inlägg. Jag sympatiserar med din hållning, att makten i sig inte kan vara självändamålet utan just den idealistiska hållning du ger uttryck för.
För jag tror, i min enfald, att vi i grunden har samma mål. Ett stabilt samhälle som är öppet för alla (jmfr Rawls ursprungsposition) men att vi inte alltid är ense om vägen.
Det är det som är demokrati.
mvh
Johan
Tack för dina vänliga ord, Johan. De flesta politiker börjar nog som idealister och börjar jaga makt för att de ser det som ett nödvändigt delmål. Delmålet blir ett mål, blir det enda målet. Det är på det sättet makt korrumperar.
SvaraRaderaJag är helt och hållet motståndare till systemet där halva folket "kör över" den andra halvan och räcker långfinger åt dem medan de är i farten. Om vi nu måste utgå ifrån halvor behöver den styrande halvan alltid respektera och ta hänsyn till att nästan halva folket är av en annan åsikt.
Helena
SvaraRaderaSom när jag läste statskunskap i USA och dess konstitution: Majority rule but minority rights.....
mvh
Johan
Vilket bra citat. Jag har läst runt litet i din blogg och upptäckt att vi har en hel del gemensamt. Paasilinna bland annat. :) Min ovilja mot det svenska majoritetssystemet bottnar i att jag är finlandsvensk och uppvuxen i en tradition av betydligt mer politiskt samförstånd och kompromissande. Förutom att jag tror att vi fattar bättre beslut med bredare lösningar, tror jag att vi skulle få mindre politikerförakt och därmed en starkare demokrati. En bra början vore också om vi politiskt engagerade undvek att uttala oss alltför föraktfullt och nedsättande om varandra - kanske rent av undvek att förakta varandra?
SvaraRadera