Om föräldrar i katedern och om elevkvotering

Jag sitter på ett Lufthansa-flyg på väg till det europeiska språkcentret i Graz för en workshop. Ämnet är: föräldrar som resurs i det flerspråkiga klassrummet.  Det finns redan sådana projekt på gång och eftersom resultaten har överträffat förväntningarna vill man ha en spridning och en acceleration över hela EU – därför samlar man representanter från alla medlemsländer i en workshop.  

Vad är det då man vill och tror sig kunna uppnå? Tanken är att när man bjuder in föräldrar att bidra med sin kunskap – främst då språk och kultur – blir alla berikade och integrationen bättre. Klyftorna mellan hem och skola minskar samtidigt som kunskap, förståelse och tolerans ökar på alla håll.  Men en ökad språklig och kulturell kompetens hos alla våra barn är också ett viktigt mål – sådan kompetens är hårdvaluta på arbetsmarknaden och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt pluralistiskt samhälle. Ett samhälle som berikas av globalisering, mångkultur och flerspråkighet snarare än ett samhälle som präglas av slutenhet, misstro och intolerans.

Det var väl inga pjåkiga mål? Kan man annat än nicka instämmande åt dem. Receptet är också smått genialiskt. Föräldrar som är aktivt involverade och som inbjuds som värdefulla bärare av kunskap och kultur måste självklart få ett bättre förhållande till sina barns skola och till det nya landets kultur och utbildning. Samtidigt får de en annan ställning och status i de infödda barnens och deras föräldrars ögon.

Varje EU-land har en representant.Tanken är att vi ska lära oss av goda exempel, lära av varandra, brainstorma, åka hem till våra länder och sprida goda idéer. Det är roligt att få representera Sverige i ett sådant sammanhang. Det här är ett område som är såå viktig just för oss. Nyanlända och invandrare är kanske det första man tänker på, men vi har också flera egna minoritetsspråk och en ökad mångkultur och flerspråkighet som kommit med EU:s öppna arbets- och studiemarknad.  Allt det här behöver vi göra till fördelar både på individ-nivå och nationellt.

Men innan vi kan dra ordentlig nytta av insatser för att använda mångkultur för att berika oss alla har vi ett stort problem att hantera – vår segregerade skola. Det är ju så fullkomligt huvudlöst och dumt att inbilla sig att man kan lyckas med integration i ett samhälle där vi inte lever tillsammans. Kulturer som lever sida vid sida utan naturliga möten  berikar inte varandra, utan de krockar.  Och krockar… de tenderar att leda till skador.  Till allt från plåtskador, personskador till ond bråd död. Varför beskärma sig över främlingsfientlighet och nynazister? Vi skördar bara vad vi sår.

 Vill vi ha en annan gröda  måste vi helt enkelt så andra frön. Och det arbetet måste börja direkt - oberoende av hur det går med kommunaliseringen och med friskolorna. Mitt huvudsakliga förslag är kvotering. Vi ska inte kvotera i bolagsstyrelser. Där räcker det med att offentliggöra könsfördelningen så får vi konsumenter klara den biffen. Dessutom är inte företagens tjänstetillsättning något staten ska lägga sig i. Men vi måste börja kvotera i skolan. Skolan är statens ansvarsområde nummer ett och det främsta instrumentet för integration, tolerans, demokrati och tillväxt.

Hur skulle kvotering kunna gå till? Slumpmässigt utvalda kvotelever kan bussas från skolor som är kulturellt oberikade av svenska till skolor som är kulturellt oberikade punkt Kvotelever kan bussas från skolor med låg andel nyanlända i motsatt riktning. Just det pillret kan gärna sockras med både laptop, körkort och resa.  På motsvarande sätt kan kvoteleverna förses med en extra trevlig skolpeng. Vad än som behövs för att vi ska få frivilliga skolresenärer till  och från Rosengård, Södertälje, Gottsunda, Skäggetorp och andra ställen med extra kraftig skolsegregation.

Låter det här drastiskt? Inte ett skvatt i mina öron. Tvärtom skulle jag vilja sprida receptet till alla skolor. Det har talats en hel del om likvärdighet och blandning i skolan ur ett kunskapsperspektiv. Vi har fått lära oss att likvärdighet och goda resultat går hand i hand och att resultaten blir högre när det finns blandning i klassrummet. Nu är det hög tid att vi uppmärksammar konsekvenserna av vår skolsegregation även för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ökande motsättningar, allt svårare att förstå varandra och en krympande benägenhet att lyssna på varandra. Inte bara över språk- och kulturgränser utan även när det gäller kön, klass, stad och landsbygd och sexualitet. Det uppfattar jag däremot som drastiskt. Drastiskt och skrämmande.

Vi har en skola där alla slåss för sig och sitt - i all synnerhet föräldrarna. Inte av själviskhet utan för att vi har ett system som bygger på att föräldrar bevakar sina barns rättigheter och möjligheter. Ska vi få en bra skola, ska vi få ett land präglat av kulturell rikedom, tolerans och samarbete då måste vi göra just det till mål och inte ge oss innan vi är i hamn. Föräldraengagemang behöver kanaliseras att gälla hela skolan, snarare än det egna barnet, och vi måste - bara måste - se till att det barn som inte har engagerade och/eller kunniga föräldrar får en riktigt bra skolgång. Ska vi förverkliga den kompensatoriska skola vi så vackert målar upp i våra styrdokument ska de ju faktiskt ha den bästa skolgången.

Så fram för kulturrikedom och mångspråkighet genom föräldrar som deltar i undervisningen, men först behöver vi blanda våra elever och se till att de bästa lärarna och mesta resurserna finns på rätt ställe. Skolan ska vara  en mötesplats för de grupper och grupperingar som finns i vårt samhälle - och den ska vara som bäst där det behövs som mest.

Länk till projektet: PARENTS Involving parents in plurilingual and intercultural education
Media: DN: Skola och bostadsort påverkar dina betyg, Skolvärlden: Den orättvisa skolan, Corren: Våldsamt upplopp i Skäggetorp, Uppdrag granskning: Rosengårdsskolan - ett politiskt misslyckande, SVD: Storbråk i Södertälje, UNT: Våg av skadegörelse i Gottsunda. 

Skolans demokratiuppdrag - det viktigaste och det mest misskötta? Missa inte kvällens #skolchatt.

Demokratiuppdraget tas på allvar på de flesta skolor. Vi anordnar bry-dig-om dagar, vi undervisar i livskunskap, vi visar sedolärande filmer och vi predikar tolerans och alla människors lika värde tills elevernas öron och våra halsar blöder. Därefter tar vi en kopp kaffe och sätter oss självbelåtna i lärarrummet. Mission accomplished. ... Eller?

Jag har aldrig begripit hur vuxna människor kan inbilla sig att man får elever att förstå att alla människor har samma värde genom att tala om det för dem. Om något borde det snarare väcka deras uppskattning för satir och det absurda (det är kanske just därför South Park och Family Guy är sådana succéer), för samtidigt som vi predikar detta statligt påbjudna budskap sänder vi eleverna hundratals signaler om motsatsen.

Åtminstone har jag under min lärarkarriär hört hundratals yttranden som alla avslöjar att vi inte behandlar eleverna som om de har lika värde, att vi varken tillmäter dem samma rättigheter och skyldigheter.

”Jag väljer att inte ta strid om den saken”, ”det är bättre att de kommer på lektionerna överhuvudtaget”, ”om jag ska tjafsa om det varje gång blir det ingen undervisning”, ”han har ju dyslexi”, ”ta ingen argumentation med den eleven”, ”jag borde ha sagt ifrån, men han är ju så charmig”, är några av de mer nötta motiveringarna för att ordningsreglerna inte ska gälla samtliga elever. Eleverna noterar samma sak i sina utvärderingar. Lärare som struntar i reglerna, som allierar sig med eleverna mot reglerna, som behandlar eleverna olika, som kommer med hot som aldrig infrias - dvs lärare som underminerar skolans demokratiuppdrag stund för stund, lektion för lektion.

En gång frågade jag en kollega vad hon trodde att hon signalerade till klassen genom att strunta i att två elever satt med jackorna på och SMS:ade hela lektionerna? Vad det fick för effekt på elevernas demokratisyn och värdegrund. Hennes svar:
 ”De andra vet ändå hur speciella de här två är”.

”All animals are equal, but some are more equal than others”.
Vad kan budskapet annars bli i en skola som är så långt ifrån likvärdig som vår?

Jag ser fram emot spännande diskussioner i kvällens #skolchatt. Twitter mellan 20 - 21, som vanligt.  Levande Historia kommer att vara med på ett hörn. Denna av Göran Persson initierade myndighet som har som uppgift att göra alla mer toleranta. Undrar hur de går till väga när de utvärderar sin verksamhet?

 Jacob Möllstam är den som moderar i kväll och han är inne på liknande spår i sin blogg: Killfröken.

Folkpartiet, Folket och Storebror

I dag röstar riksdagen om vilken tillgång myndigheterna ska ha till vår e-post, telefontrafik och allt annat som numera ska lagras. I en debattartikel i gårdagens DN berättar Mathias Sundin (FP) varför han kommer att rösta mot lagen och om det som är mest bekymmersamt i dagens Folkparti - trots att vi är ett liberalt parti är vi inte motkraften mot Storebror. Vi är Storebror. Storebror som ser dig. Storebror som vet bäst. Storebror som får tillgång till din korrespondens och telefontrafik på högst lösa boliner. Efter allt tal om organiserad brottslighet och terrorism visar det sig att redan misstanke om fildelning och andra bagatellartade brott kan ge tillgång till informationen. Inget långt steg från fel åsikter och fel partitillhörighet. Är det inte också bra ironiskt att vi i kampen för att bekämpa terrorism och extremism inskränker vårt fria och öppna samhälle - dvs ger terroristerna precis det de vill ha?

Så här skriver Mathias: ” Även om tekniken är ny, så är vår rätt till ett privatliv densamma. Skulle någon politiker föreslå att alla vanliga brev och paket registrerades av staten blev nog han eller hon snart landshövding, eller ambassadör i Brasilien. Men ett brev skiljer sig inte från ett mejl.”

Liberalismens kärna är tilltro till individens kraft, förmåga och ansvar, tron att vi växer med misstag och svårigheter, ödmjukhet inför individens livsval. Som ideologisk liberal tror man att individen vet bäst - inte staten. Lika stark som tilltron till individen är misstron mot kollektivet. Den kärnan får vi inte tappa. Därför delar jag Mathias Sundins besvikelse över Folkpartiets stöd för starka, maktfullkomliga myndigheter och brist på stöd för individen.

Det finns en tro på de goda myndigheterna, på staten som den kloka och allsmäktiga föräldern som jag uppfattar som rent ut naiv. Att den är utbredd bland rikspolitiker är kanske inte så konstigt, stat och myndigheter består ju av dem själva och av deras kompisar -” l’ètat, c’est moi” som Ludvig den 14 formulerade saken. Men att folk i allmänhet är så trygga med att stat och myndigheter ger sig själva allt större befogenheter och insyn i vår privata sfär, det har jag betydligt svårare att förstå. Det borde vara mycket mer liv och debatt om de integritetskränkande lagarna.

Makt korrumperar, ändamålen tillåts ofta felaktigt helga medlen och vi människor tenderar att släppa både ansvar och självständigt tänkande i grupp. Därför måste individens rättigheter alltid värnas och därför måste stat och myndigheter utsättas för systematisk granskning och kontroll - helt enkelt hållas kort.

Det är inte på enskilda maktutövare det hänger om vår demokrati fungerar och överlever.  Ett samhälle ska kunna skydda sig mot en Hitler, en Hussein, en Bin Laden genom att det finns spärrar, systematisk kontroll av all maktutövning och en alert befolkning. Vi är mätta och trygga i västvärlden. Så mätta och trygga att vi inte bryr oss om att kämpa för våra rättigheter och friheter.

Det är ett riskabelt tillstånd.




Media: DN, Corren,

Bloggar: Mina Moderata Karameller (M), Jinge (V), Anna Troberg (PP), Frihetssmedjan, Motpol, Mikael Andersson (C), Annarkia, Jens Holm (V), Hans Åberg (FP), Mathias Sundin (FP), 
Liberala Studenter, Mark Klamberg (FP)

Newsmill, Breiviks manifest och skolan

Jag ägnade en hel del tid åt att läsa i Breiviks manifest i somras. Jag hoppades på insikter som skulle hjälpa mig att bli en bättre lärare. Bättre framför allt på att arbeta mot skolans demokrati och värdegrundsmål. Jag hoppades också lära mig något om varför jämställdhetsdebatten har utvecklats till ett könens sandlådekrig om makt och offerkoftor.

Jag skrev artikeln som av Newsmill fick namnet: ”Breiviks krig var också ett krig mot kvinnan” under flera veckor. Samtidigt var medierna fulla av reaktioner och debattinlägg som studsade mot det jag läst och mot mina egna tankar. Resultatet är att den artikel som först handlar om Breivik och feminismen allt mer kom att ha fokus på det kollektiva ansvaret för polariseringen i samhället. Oron inför polariseringen och insikten om hur skadligt vi-och-dom och offertänkande är kommer framför allt från skolan. Jag har haft elever som är kvinnofientliga, homofoba, invandrarfientliga, rasister, svenskfientliga, vänsteraktivister, nynazister, brottslingar - you name it. Reaktionerna på en skola påminner ofta om reaktionerna i samhället. Elever som har eller som ens misstänks ha främlingsfientliga åsikter eller sympatier blir utpekade, fördömda och negativt särbehandlade av personalen. Det blir ibland mer liv om elever som har röstat på Sverigedemokraterna i ett skolval än om sådana som sålt knark på skolgården.

Ibland räcker det med att man ser ut på ett sätt som väcker farhågor. På nittiotalet hade jag en komvuxelev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen - det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
Den här gossen var blyg, eftertänksam och musikintresserad. Skötte läxorna, kom i tid till varje lektion, hade utmärkt måluppfyllelse, störde eller trakasserade ingen. Hade han främlingsfientliga åsikter? Nej. Han var ett av de skinheads som inte är främlingsfientliga. Skinheadrörelsen blev ju kapad och har egentligen helt andra rötter. Men om han hade haft sådana åsikter? Skulle han ha förtjänat att bli ovänligt behandlad och få felaktiga betyg för det? Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Vi har däremot inte rätt att bete oss hur som helst. I synnerhet inte som lärare. Tvärtom har vi som explicit uppdrag att behandla våra elever lika och rättvist, att befrämja demokrati, öppenhet och alla människors lika värde - i handling, inte bara i ord.

Något som jag tycker är otäckt är att jag är säker på att den här läraren gick tillbaka in i lärarrummet med en behaglig känsla av att ha gjort en insats för demokratin. Hon hade visat vad hon tyckte, visat vad som gällde, visat att här accepteras minsann ingen främlingsfientlighet.
Stolt över att ha begått tjänstefel på tjänstefel. Nöjd över att hon hade ägnat sig åt diskriminering och negativ särbehandling. Belåten över at hon förmedlade en bild av korrupta myndigheter och en orättvis och godtycklig värld till alla i klassen. Tur i oturen att pojken inte var rasist, för då skulle hon bara ha befäst hans åsikter och utanförskap och ställt till med ännu mer skada.

Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet - inte en del av lösningen.

Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.

Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.

När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.

Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.

Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.



Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.

Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.

Valrörelsens Vandaler

I Valdemarsvik är det rätt anspråkslöst med valskyltning. Det står några plakat vid Statoilrondellen och en rad nere i centrum men annars ser det ut som vanligt. Valdemarsviksoperans föreställningar gjorde betydligt mer väsen av sig än valrörelsen.

I Norrköping finns det däremot massor av affischer. I dag såg jag min vän och partikamrat Karin Granbom Ellison på en affisch. Över hennes ansikte hade någon ritat ett stort argt rött kryss. Tre runda, röda klistermärken var strategiskt utplacerade så att hon såg ut som en clown och under hennes ansikte stod det RÖSTA RÖTT!!! med stora röda bokstäver. Tidigare i år hade Folkpartiet utbildning i Kommunhuset, ett kvarter ifrån Ung Vänsters högkvarter. Då kom vi ut och hittade hakkors och andra otrevligheter på våra affischer.

Det ligger nära till hands att anklaga skolan. När jag såg affischen kom jag precis från en fortbildning för oss som är implementeringsansvariga inför de nya styrdokumenten i skolan. Redan i den förra läroplanen stod det mycket om demokrati och demokratisk fostran. Nu är formuleringarna skärpta: ”Skolan har ansvar för att eleverna får kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”. Läraren ska ”förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle”.

Min egen första tanke var också rätt självförebrående: Hur har vi lärare misslyckats så kapitalt i vårt uppdrag att unga, politiskt medvetna och engagerade människor visar sådan bristande respekt för demokratin och valprocessen?

Men även om självrannsakan är både klädsam och konstruktiv och även om vi lärare kan göra mer för att fylla vårt demokratiuppdrag är inte det här vårt fel. Det finns en stor tilltro till skolan som förändringsmotor. Allt ska lösas i skolan. Men skolan är inte frikopplad från resten av samhället och tonåringar tar större intryck av vad vi gör än av vad vi säger. Efter LO:s kampanj med uppochnervända fulretuscherade partiledare tillsammans med ord som dunderdumt och dubbelfel, är det konstigt om en tonåring ser valrörelsen som ett krig med onda och goda, segrare och förlorare?
Över lag är vänsterretoriken ägnad att misstänkliggöra allianspartiernas motiv, moral och goda vilja snarare än deras faktiska förslag och åtgärder. När moderpartiet beskriver motståndarsidan som en fiende som ska förlöjligas och förgöras är det inte förvånande om ungdomsförbundet omsätter hatet och föraktet i handling. Vandalisering är ett steg, kränkningar, trakasserier och våld kommer strax därefter.

Självklart ska man kunna problematisera och attackera de andra partiernas problembild, lösningsförslag, argument, löften och resonemang. Men alla borde hålla sig för goda för att på bas av partitillhörighet attackera andras moral, motiv och goda vilja. Det finns inte ett enda parti som vill att det ska gå dåligt för Sverige och de människor som bor här. I vissa lägen är det olika saker som vi uppfattar som problem, i andra lägen har vi olika förslag till lösningar på problemen. Men vi vill faktiskt alla att världen ska bli bättre.

Ett steg mot en bättre värld vi borde kunna komma överens om rakt över blockgränserna är att vi lämnar valaffischer och valarbetare i fred. Det här med fria och demokratiska val är något åtminstone jag har blivit rätt fäst vid.



Bloggar: Läs Morricas ljuvligt ironiska inlägg och Per Hagwalls översikt och analys i No Size Fits All.

Det är farligt med politik ...

även i Sverige.

För en vecka sedan blev en somalisk folkpartist illa misshandlad när han ägnade sig åt sin grundlagsskyddade rätt att bedriva politisk kampanj utanför biblioteket i Norrköping. Den likaså somaliske gärningsmannen arresterades snabbt. Men "han kom ut från polisen snabbare än vad offret kom ut från akuten” enligt folkpartiets starke man i Norrköping, Mathias Sundin. En dryg vecka senare misshandlar samme man ytterligare en och hotar två kampanjande folkpartister till livet. Då kan man tycka att det är lett i bevis att han är en fara för allmänheten. Men se det tycker inte åklagaren. Mannen sätts på fri fot igen.

Vad ska det till för att myndigheterna ska agera? ... Ett sexköp?


Tidningar: NT
Blogg: Mathias Sundin, Johan Nopp

Kvinnor i karriären går före barnen

Stora skillnader mellan de bästa och sämsta skolkommunerna,det kan man läsa i en notis i fredagens SVD. Det här är nämligen ingen större nyhet. Dels har vi fått många sådana rapporter, dels väcker skillnaderna uppenbarligen inga starka känslor. Det här fattar jag verkligen inte. Hur kan det vara viktigare att det sitter lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser än att alla ungar får lära sig det de ska i skolan? Vad händer med alla människors lika värde, rättigheter och möjligheter om somliga går i bra skolor, medan andra aldrig får en chans? Vad har man då för chans att forma sitt liv efter egen vilja och egna förutsättningar?
Dessutom är den ojämlika skolan ett fruktansvärt slöseri. Om nästa Curie föds i Nordmaling, vad blir det då av henne? En siffra till i ungdomslöshetsstatistiken?

Den rätt till en likvärdig skolgång oberoende av geografi, kön, etnicitet, klass som skollagen garanterar måste bli verklighet. Skolan måste förstatligas och staten ta sitt ansvar för att skolan ger alla barn möjlighet att nå sin fulla potential.



Jerker Nilsson (V) lägger skulden på Alliansen och Anders Svensson (V)på klassamhället.Ingen annan verkar se skillnaderna som något större problem. Roger Jönsson(S) blir närmast sporrad, Lars Björndahl (M) skakar hand med sig själv och Björn Sundin (S) lyfter ett anklagande finger mot en kristdemokrat.
DN, GP, Aftonbladet.

Who's the boss?

Det är inte många etablerade politiker som vill ta i debatten om frifräsare versus partikramare som mina partikamrater Mathias Sundin (SVD idag) och Camilla Lindberg (Agenda igår) driver.

Skall man göra politisk karriär gäller det nämligen att vara lagspelare framför allt. Längst ut i lydnadsfåran går Fredrik Antonsson(M): ”Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten". Där gör han enligt min mening skäl för bloggnamnet Tokmoderaten. Skall huvudmålet vara att hålla andra människor från makten? Det finns ett enda legitimt mål för politiskt engagemang - att man vill göra världen bättre. Där är det viktigt att inse att det målet har "de andra" också.

Den senaste tiden har vi sett riksdagsledamöter avgå i protest mot bristen på reell makt, vi har upplevt flera omröstningar där man valt mellan partilinjen och rätt och fel, vi har haft en politisk vilde som ogenerat använder sin riksdagsplats för att se om sitt eget hus. Nu har vi en debatt där lydnad ställs mot fritänkande, där behovet av att vinna över den andra sidan ställs mot den individuella riksdagsledamotens uppfattning om rätt och fel. Är vi på väg mot en förändrad demokrati? I så fall skulle jag önska mig mindre av konfrontations- och blockpolitik och mer av personligt ansvar, makt och redovisningsskyldighet för enskilda riksdagsmän. Första steget mot den förädlade demokratin tror jag heter personval.

För de flesta av oss finns det inget parti som är en perfekt match. Själv är jag misstänksam mot politiker som alltid tycker "rätt". Är de verkligen så utslätade, eller är de karriärister som lyfter ett välslickat finger i vädret och tycker vadhelst som gagnar dem bäst?

När jag gick in på blogglänkarna under artikeln märkte jag att flera av dem handlade om helt andra saker. Varken sympatiskt eller ägnat att öka förtroendet för politiker. Seriösa inlägg i frågan hittar du här: Johan Westerholm (S), Staffan Danielsson (C), Magnus Persson (C) och Sebastian Hallén (FP).

Bra Roger, Mogert, Lars Stjernkvist

och alla de andra socialdemokraterna som skrev under debattartikeln i DN den 31.3. där de kritiserade SKL för deras ”fackföreningsfientliga politik”. De satte strålkastaren på en viktig aspekt av den här striden, nämligen bristen på demokrati i skolans värld. Skolan har idag en huvudman som ”kräver” och domderar och som förväntar sig lydnad och rättning i ledet av lärarkåren. Det är barockt att SKL påstår sig önska en ”modernisering av lärarnas arbetstid” samtidigt som de demonstrerar en ledarstil som för tankarna till Napoleon och amerikanska söderns slavplantager. Läroplanen är tydlig när det gäller elevernas rätt att ha inflytande över både arbetssätt och innehåll i skolan. Lika tydliga direktiv finns inte när det gäller lärarna, men vem tror att vi kan få en fungerande elevdemokrati så länge lärarna är toppstyrda och överkörda?

Men socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att det är fel att fokusera på form framför innehåll och gör ingen koppling mellan detaljreglering och resultat. DN ekar den uppfattningen i ledarartikeln Fel fråga för skolan.
Det retar mig ordentligt. Ända sedan kommunaliseringen har vi lärare slagits för vår kreativa frihet. I den striden har vi varit tydliga med att våra motiv är yrkesstolthet och omsorg om eleverna. Hittills har vi förlorat varje strid och kunskapsresultaten har sjunkit i samma takt. Ändå verkar ingen villig att tro på det vi hela tiden och tålmodigt har förklarat – ökad detaljstyrning sänker kvaliteten på undervisningen och driver de bästa lärarna från skolan.

Is there anybody out there?

Fler bloggar i detta tvistiga ämne hittar du här.