Valrörelsens Vandaler

I Valdemarsvik är det rätt anspråkslöst med valskyltning. Det står några plakat vid Statoilrondellen och en rad nere i centrum men annars ser det ut som vanligt. Valdemarsviksoperans föreställningar gjorde betydligt mer väsen av sig än valrörelsen.

I Norrköping finns det däremot massor av affischer. I dag såg jag min vän och partikamrat Karin Granbom Ellison på en affisch. Över hennes ansikte hade någon ritat ett stort argt rött kryss. Tre runda, röda klistermärken var strategiskt utplacerade så att hon såg ut som en clown och under hennes ansikte stod det RÖSTA RÖTT!!! med stora röda bokstäver. Tidigare i år hade Folkpartiet utbildning i Kommunhuset, ett kvarter ifrån Ung Vänsters högkvarter. Då kom vi ut och hittade hakkors och andra otrevligheter på våra affischer.

Det ligger nära till hands att anklaga skolan. När jag såg affischen kom jag precis från en fortbildning för oss som är implementeringsansvariga inför de nya styrdokumenten i skolan. Redan i den förra läroplanen stod det mycket om demokrati och demokratisk fostran. Nu är formuleringarna skärpta: ”Skolan har ansvar för att eleverna får kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”. Läraren ska ”förbereda eleverna för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle”.

Min egen första tanke var också rätt självförebrående: Hur har vi lärare misslyckats så kapitalt i vårt uppdrag att unga, politiskt medvetna och engagerade människor visar sådan bristande respekt för demokratin och valprocessen?

Men även om självrannsakan är både klädsam och konstruktiv och även om vi lärare kan göra mer för att fylla vårt demokratiuppdrag är inte det här vårt fel. Det finns en stor tilltro till skolan som förändringsmotor. Allt ska lösas i skolan. Men skolan är inte frikopplad från resten av samhället och tonåringar tar större intryck av vad vi gör än av vad vi säger. Efter LO:s kampanj med uppochnervända fulretuscherade partiledare tillsammans med ord som dunderdumt och dubbelfel, är det konstigt om en tonåring ser valrörelsen som ett krig med onda och goda, segrare och förlorare?
Över lag är vänsterretoriken ägnad att misstänkliggöra allianspartiernas motiv, moral och goda vilja snarare än deras faktiska förslag och åtgärder. När moderpartiet beskriver motståndarsidan som en fiende som ska förlöjligas och förgöras är det inte förvånande om ungdomsförbundet omsätter hatet och föraktet i handling. Vandalisering är ett steg, kränkningar, trakasserier och våld kommer strax därefter.

Självklart ska man kunna problematisera och attackera de andra partiernas problembild, lösningsförslag, argument, löften och resonemang. Men alla borde hålla sig för goda för att på bas av partitillhörighet attackera andras moral, motiv och goda vilja. Det finns inte ett enda parti som vill att det ska gå dåligt för Sverige och de människor som bor här. I vissa lägen är det olika saker som vi uppfattar som problem, i andra lägen har vi olika förslag till lösningar på problemen. Men vi vill faktiskt alla att världen ska bli bättre.

Ett steg mot en bättre värld vi borde kunna komma överens om rakt över blockgränserna är att vi lämnar valaffischer och valarbetare i fred. Det här med fria och demokratiska val är något åtminstone jag har blivit rätt fäst vid.



Bloggar: Läs Morricas ljuvligt ironiska inlägg och Per Hagwalls översikt och analys i No Size Fits All.