I morse började min frukost plötsligt smaka hö. Det var när jag läste om Urban Håkansson. En alzheimersjuk som lever sitt liv inlåst på sitt rum, utan att ens ha tillgång till sin egen balkong. Han har två döttrar som kämpar för honom och som tar hem honom varje helg, ändå har han ett liv som vi aldrig skulle utsätta en straffånge för. Då undrar jag hur tillvaron ser ut för den Urban som inte har familj? Den Urban man kan vanvårda utan några som helst negativa konsekvenser?
Det boende där Urban finns har fina, luftiga, moderna lokaler. För så är det i Sverige. Här bor den som kommer in på ett hem finare än i de flesta andra länder. Men i de vackra ljusa korridorerna kan dementa vandra omkring halvnakna i kiss och bajs. Maten man får är riskfri och anrättad enligt alla hygienregler, men näringsfattig och oaptitlig. Urban har en fin och vacker balkong, men han får sitta i sitt låsta rum och titta ut på den genom ett fönster.
Så illa är det ställt och ändå är pensionärerna antagligen den största lobbygruppen vi har i samhället. Men vad är det de slåss mot? Jo jobbskatteavdragen. Det spelar ingen roll att skatten på pensioner är oförändrad. Det spelar ingen roll att en hårt arbetande befolkning är en förutsättning för att pensionerna inte ska sjunka. Det att skatten på arbete har sänkts sticker för mycket i ögonen. Inte fy vad vi har det besvärligt, utan fy vad orättvist.
Tänk om de ville lägga ner litet tid på att slåss för Urban istället.
Men även om pensionärsorganisationerna kunde välja sina strider bättre är ansvaret inte deras utan det vilar på oss alla. Hur man tar hand om sina svagaste är ett viktigt mått på ett samhälle. Men vill man satsa på det kan man inte lyssna på den som skriker högst. Då måste man aktivt söka upp de människor som helt har tappat sin röst. Sådana som Urban.
Media: SVD, SVD
Bloggar: Mary X Jensen berättar gripande om när hennes styvfar blev dement, Högrelius har också ruskiga saker att förtälja om rösthungriga politiker och locket-på-resonemang.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du är så klok!
SvaraRaderaVisst är det ett viktigt mått på civilisationsgrad hur ett samhälle tar hand om sina svagaste! Utan några jämförelser i övrigt så går mina tankar till de så kallade sinnesslöa i Folkhemmet Sverige för inte allt för många decennier sedan.
Jag bär med mig dina ord om att föra de svagas talan, de som inte själva har en röst som någon lyssnar till. En sådan person är Urban.
Tack Gertie. En stor del av skulden ligger på politiker. Allt för mycket handlar om röstfiske och vad som syns i media. Därför hör vi mer om Viagra och provrörsbefruktning än om cancersjuka människor som dör pga långa väntetider och andra hemskheter. På kommunnivå handlar det alldeles för mycket om pengar.
SvaraRaderaEnsamma dementa människor varken röstar eller klagar.
Intressant detta. Kan hela debatten ha med att göra "medmännsklighet". I ett samhälle där individen går för allt annat blir det lätt "bara jag får så...".
SvaraRaderaOch det är väl bristen på empati och social förmåga hos dem som jobbar på inrättningarna, specielt deras chefer som låter sådan pågå.
Eller hemska tanke är det "hobbypolitikerna" som inte förstår att satsa pengarna på rätt sätt. Tycker kommunern i för stor grad satsar på "asfalt"-frågor och ser bara skola och omsorg som man helst skulle vilja vara utan.
Ättestupan var mer human än det vi erbjuder våra svagaste medborgare idag. Om dagens äldrevård är en indikator på graden av "civilisation" ligger vi illa till.
SvaraRaderaMin mamma bor sedan 6 år på en demensavdelning och trots flera skandaler, anmälningar och skriverier, ger politikerna vårdföretaget fortsatt förtroende att driva detta boende och andra. De vänder bort blicken, pratar om valfrihet medan allt fortgår som vanligt.
Vi får det vi betalar för, så enkelt är det.
Jadu Helena, jag hade också en "Urban" i min släkt. Han var inte ens ålderspensionär, utan strax under 60 när han placerades på långvårdsavdelning. Ingen i personalen hade en aning om hur man hanterade en fysisk frisk och stark man utan förmåga att kommunicera verbalt (Alzheimer). Tyvärr var hans närmaste inte starka nog att stå på sig för hans rättigheter.
SvaraRaderaDet fanns en lista på hans rum med vilka övningar han skulle göra varje dag för att hålla kroppen igång. Personalen var i alla fall ärliga, för varje månad kunde hans anhöriga se att det som skulle göras 2-3 gånger per dag möjlighen gjorts så många gånger på en månad!
Det tog inte länge innan kroppen var lika nedbruten som hos 80-åringarna i rummen omkring och han levde inte till sin 65-årsdag.
I slutändan är det ju naturligvis politikernas skyldighet att erbjuda kompetent vård även i en liten kommun, men samtidigt måste ju personalen också stå upp för sin verksamhet. Om det var resurser som saknades borde de ha slagit larm, om det var de själva som inte gjorde sitt jobb borde de skämmas...
Plura, det du beskriver är jag går före allt, inte individen går före allt. En orsak till att det blir så illa är att vi går så mycket på statistik. Visar statistiken att de flesta är nöjda och har det hyggligt lutar vi oss nöjda tillbaka. Det ser jag som en brist på individperspektiv. Alla människor har samma värde och samma rätt till ett anständigt liv, oberoende av om man tillhör en liten eller en stor grupp. Inga lobbygrupper ska kunna sätta den rätten åt sidan.
SvaraRaderaCecilia, det gör mig riktigt ont om din mamma. Kan du inte hitta någon politiker i den kommunen du har förtroende för och kontakta honom eller henne direkt? Alla kan väl inte vara cyniska skitstövlar där? Jag tror också att man måste fortsätta att anmäla, fortsätta att bråka. Droppen som urholkar stenen du vet.
SvaraRaderaAnna, tack för att du berättade om din Urban. Det är något fel på vårt system när enskilda människor kan hamna i kläm så till den grad. Jag vet inte vad lösningen är, men vi måste åtminstone lyfta problemet på bordet.
SvaraRaderaJag tycker att det borde finnas en anmälningsplikt. Inte bara en anmälningsrätt som idag. Den som ser den här typen av missförhållanden vare sig det är som anhörig eller som anställd borde vara skyldig att anmäla och socialtjänsten borde vara skyldig att följa upp.