onsdag 29 september 2010

Valfläsksflirten med våra lyckliga pensionärer

Enligt en AMS undersökning är våra pensionärer väldigt nöjda och belåtna. 50% är mycket nöjda med tillvaron och 34 % ganska nöjda. Hela 84% av pensionärerna är lyckliga! Undrar om siffran är så hög för något annat ålderssegment? Ändå handlade den nyligen avslutade valrörelsen framför allt om pensionärerna och framför allt om hur de skulle få mer i sina plånböcker. Straffbeskattning av pensionärer, dundrade vänstern. Vi vill också sänka skatten för pensionärerna, kved alliansen ängsligt tillbaka. Sverigedemokraterna producerade en absurd och stötande reklamfilm där en pensionär jagas av kvinnor i burka. Budskapet var att vi borde sätta våra surt förvärvade på gamlingarna istället för på invandrarna. Om vi lämnar det osmakliga i att ställa befolkningsgrupper mot varandra på det sättet och det demoniserande bildspråket kan vi konstatera att varenda parti friade till pensionärerna.

Med tanke på att vi står inför en jättepuckel av pensionärer och en rejäl risk att det i framtiden inte kommer att handla om huruvida man vill jobba som pensionär utan om man har råd att låta bli är detta friande till de nuvarande pensionärerna högst omoraliskt.

Bland alla dessa lyckliga pensionärer finns det också sådana som lever i torftighet och misär. Istället för att satsa pengar på varenda pensionär borde mer göras för att förbättra för våra fattigaste och mest utsatta pensionärer. Vem talar för dem?

Dessutom är det inte alls sagt att skattesäkningarna ger pensionärerna mer i plånboken, och det vet varenda politiker som talar om straffskatt på pensionärer. Vi har ett pensionssystem som innebär att när det går dåligt för Sverige går pensionerna ner. Bromsen slår till så fort intäkterna understiger utgifterna och 90% av intäkterna består av skatter och arbetsgivaravgifter. En smidig uppfinning som innebär att inget parti, ingen politiker kan anklagas hur låga pensionerna än blir. Det är bara "systemet". Utan många i jobb sjunker också kvaliteten på vård och omsorg. Det här betyder att ingen borde vara mer mån om att det lönar sig att arbeta i Sverige än pensionärerna. Jobbskatteavdragen borde få pensionärer att hurra, de borde stå och heja vid fabriksportarna, de borde slita sina barnbarn ur sängarna och mota ut dem mot pendlarbussen. För ju mer folk jobbar desto bättre ställt får pensionärerna det. Och samtidigt ökar chansen att deras barn och barnbarn ska slippa tiggarstaven på sin ålders höst.



Media: DN, SVD

4 kommentarer:

  1. Detta inlägg kunde jag själv ha skrivit, men nu behöver jag ju inte det!

    De flesta pensionärer får hyfsat god omsorg, men det kommer ibland larmrapporter om att besparingsivern har varit för stor på sina ställen inom särskilda boenden. Personalen går på knäna och de gamla får livets nödtoft men kanske ingen guldkant någon gång.

    Jag har alltid stört mig på att det finns en massa subventioner riktade till pensionärer. Subventioner är en klapp på huvudet från samhällets sida. Hellre höjd garantipension och mindre övriga subventioner. Det finns trots allt en hel del pensionärer som skulle ha råd att betala fullt pris på bussen eller museet.

    SvaraRadera
  2. När de rödgröna ska återställa och pratar om pensionärsskatt är det egentligen ett motstånd mot arbetslinjen dvs. att det ska löna sig att arbeta. Det lönar sig förstås dubbelt bra för pensionärer att arbeta både direkt i plänboken och för att bra svenska ekonomi ger bra pensioner. De rödgrönas förslag är uselt för pensionärerna.

    När finanskrisen urholkar pensionerna och när stora grupper fattigpensionärer får det svårt bör de få hjälp. Alliansens satsningar på vissa utsatta grupper av pensionärer är helt rätt.

    SvaraRadera
  3. Tack för den vänliga feedbacken, Daniel! Jag håller helt med när det gäller subventioneringarna.

    Det lönar sig på tok för väl att vara högljudd, skrika och kräva. I ett gott samhälle anstränger man sig alldeles extra för att ta väl hand om de mest utsatta: svårt sjuka, senila, ensamma, psykiskt sjuka, missbrukare, traumatiserade flyktingar, offer för våld och förtryck. Men de skriker inte. Dem måste man ofta aktivt leta efter för att hitta.

    I mörka stunder tycks det mig som om vi ger minst upppmärksamhet till dem som behöver och förtjänar det bäst.

    SvaraRadera
  4. Jan, du har rätt i det du skriver, men tyvärr ägnade sig inte alliansen åt att förklara det tokiga i resonemanget mer än litet halvhjärtat i början. Sedan slängde man in egna pensionärsfriarbud på spelbordet.

    SvaraRadera