Valfläsksflirten med våra lyckliga pensionärer

Enligt en AMS undersökning är våra pensionärer väldigt nöjda och belåtna. 50% är mycket nöjda med tillvaron och 34 % ganska nöjda. Hela 84% av pensionärerna är lyckliga! Undrar om siffran är så hög för något annat ålderssegment? Ändå handlade den nyligen avslutade valrörelsen framför allt om pensionärerna och framför allt om hur de skulle få mer i sina plånböcker. Straffbeskattning av pensionärer, dundrade vänstern. Vi vill också sänka skatten för pensionärerna, kved alliansen ängsligt tillbaka. Sverigedemokraterna producerade en absurd och stötande reklamfilm där en pensionär jagas av kvinnor i burka. Budskapet var att vi borde sätta våra surt förvärvade på gamlingarna istället för på invandrarna. Om vi lämnar det osmakliga i att ställa befolkningsgrupper mot varandra på det sättet och det demoniserande bildspråket kan vi konstatera att varenda parti friade till pensionärerna.

Med tanke på att vi står inför en jättepuckel av pensionärer och en rejäl risk att det i framtiden inte kommer att handla om huruvida man vill jobba som pensionär utan om man har råd att låta bli är detta friande till de nuvarande pensionärerna högst omoraliskt.

Bland alla dessa lyckliga pensionärer finns det också sådana som lever i torftighet och misär. Istället för att satsa pengar på varenda pensionär borde mer göras för att förbättra för våra fattigaste och mest utsatta pensionärer. Vem talar för dem?

Dessutom är det inte alls sagt att skattesäkningarna ger pensionärerna mer i plånboken, och det vet varenda politiker som talar om straffskatt på pensionärer. Vi har ett pensionssystem som innebär att när det går dåligt för Sverige går pensionerna ner. Bromsen slår till så fort intäkterna understiger utgifterna och 90% av intäkterna består av skatter och arbetsgivaravgifter. En smidig uppfinning som innebär att inget parti, ingen politiker kan anklagas hur låga pensionerna än blir. Det är bara "systemet". Utan många i jobb sjunker också kvaliteten på vård och omsorg. Det här betyder att ingen borde vara mer mån om att det lönar sig att arbeta i Sverige än pensionärerna. Jobbskatteavdragen borde få pensionärer att hurra, de borde stå och heja vid fabriksportarna, de borde slita sina barnbarn ur sängarna och mota ut dem mot pendlarbussen. För ju mer folk jobbar desto bättre ställt får pensionärerna det. Och samtidigt ökar chansen att deras barn och barnbarn ska slippa tiggarstaven på sin ålders höst.



Media: DN, SVD

Men lokalerna är i alla fall fina ...

I morse började min frukost plötsligt smaka hö. Det var när jag läste om Urban Håkansson. En alzheimersjuk som lever sitt liv inlåst på sitt rum, utan att ens ha tillgång till sin egen balkong. Han har två döttrar som kämpar för honom och som tar hem honom varje helg, ändå har han ett liv som vi aldrig skulle utsätta en straffånge för. Då undrar jag hur tillvaron ser ut för den Urban som inte har familj? Den Urban man kan vanvårda utan några som helst negativa konsekvenser?

Det boende där Urban finns har fina, luftiga, moderna lokaler. För så är det i Sverige. Här bor den som kommer in på ett hem finare än i de flesta andra länder. Men i de vackra ljusa korridorerna kan dementa vandra omkring halvnakna i kiss och bajs. Maten man får är riskfri och anrättad enligt alla hygienregler, men näringsfattig och oaptitlig. Urban har en fin och vacker balkong, men han får sitta i sitt låsta rum och titta ut på den genom ett fönster.

Så illa är det ställt och ändå är pensionärerna antagligen den största lobbygruppen vi har i samhället. Men vad är det de slåss mot? Jo jobbskatteavdragen. Det spelar ingen roll att skatten på pensioner är oförändrad. Det spelar ingen roll att en hårt arbetande befolkning är en förutsättning för att pensionerna inte ska sjunka. Det att skatten på arbete har sänkts sticker för mycket i ögonen. Inte fy vad vi har det besvärligt, utan fy vad orättvist.
Tänk om de ville lägga ner litet tid på att slåss för Urban istället.

Men även om pensionärsorganisationerna kunde välja sina strider bättre är ansvaret inte deras utan det vilar på oss alla. Hur man tar hand om sina svagaste är ett viktigt mått på ett samhälle. Men vill man satsa på det kan man inte lyssna på den som skriker högst. Då måste man aktivt söka upp de människor som helt har tappat sin röst. Sådana som Urban.

Media: SVD, SVD

Bloggar: Mary X Jensen berättar gripande om när hennes styvfar blev dement, Högrelius har också ruskiga saker att förtälja om rösthungriga politiker och locket-på-resonemang.