Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?

I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev  för balansens skull.

Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.

När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.

Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.

I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?

I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna  betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning.  Det är  i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.

Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.

Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.

Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.

Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,

Vad är våra fackförbund skyldiga oss lärare?

Jag har varit medlem i LR sedan jag gick på lärarhögskolan. Men samtalet på rådhuset om min blogg var första gången jag personligen har behövt fackligt stöd. Jag mejlade LR-ombudet på min skola som kontaktade kommunombudet. Samma dag blev jag uppringd och fick både ett uppskattat bollplank och löfte om sällskap vid mötet.

Kallelsen till samtalet kom bara två dagar innan och inte till mig utan till min rektor - som också blev kallad. Syftet med mötet angavs inte. För allt jag visste kunde man ha kallat mig för att uttrycka sin uppskattning.Efteråt har jag förundrat mig över tillvägagångssättet. Varför fick jag inte en egen kallelse? Varför så kort varsel? Varför fick jag inte ens då jag bad om det veta precis vad det gällde? Tidsbristen och otydligheten gjorde att det var nära att jag inte kontaktade LR.

Jag tror att det skulle ha varit ett annat och obehagligare samtal om jag hade gått dit själv. Jag gissade vilket blogginlägg det handlade om, men jag skulle aldrig ha gissat mig till att det var den sista meningen som väckte upprördhet. Och jag skulle aldrig ha gissat att bakgrunden till mötet var att Christian Lundahl hade hört hört av sig. Tagen på sängen som jag var försvarade jag inte mig särskilt väl. Men det gjorde däremot LR:s kommunombud. Men så har vi inte heller vilket kommunombud som helst. Hon kom förberedd, påläst och gång på gång blev jag imponerad över hur skickligt hon redde ut vad samtalet handlade om och vad det var som gällde. Tydligt klarlade hon att jag inte hade gjort något fel och att däremot kallelsen och Lundahls agerande svårligen lät sig förklaras.

En i mina ögon olustig omständighet är att den förhandlingssekreterare som kallade till mötet var en gammal bekant. Jag kände henne som kommunombud för Lärarförbundet. Att vi hade träffats tidigare i helt andra roller påpekade hon själv i början av mötet. På vår skola är det nämligen utmärkt samarbete mellan LR och Lärarförbundet och det är vanligt att vi har gemensamma fackmöten över förbundsgränserna.

Man stöter ju på att fackliga företrädare blir rektorer. Det uppfattar jag som ett rätt naturligt steg. Gör man ett bra jobb som företrädare för sina kollegor är det troligt att man gör ett bra jobb som skolledare. Men jag hade ingen aning om att man kunde byta från att företräda lärarna till att företräda arbetsgivaren.  Ur mitt perspektiv påverkade vår tidigare bekantskap mötet i klart negativ riktning. Jag kom ihåg  tidigare förtroliga samtal om arbetsgivarsidan och undrade om det var samma vi och dom tänk åt andra hållet. Jag undrade om min bloggkritik mot vissa av Lärarförbundets utspel och ställningstaganden hade haft någon inverkan. Jag frågade mig också vad som gäller vid den typen av sidbyte. Vad av det hon har lärt och fått reda på som kommunombud kan hon använda sig av i sin nya roll? Vilka begränsningar finns det?

Man kan förstå att arbetsgivaren gärna tar emot en person med så mycket inside information.  Spärrarna borde finnas på den andra sidan, hos fackförbunden själva. Ett kommunombud får stor insyn i hur det fungerar på olika skolor, kännedom om olika situationer som uppstår och om enskilda lärares villkor och egenskaper. Det ger en hel del makt och den makten får inte missbrukas. Förtroende förpliktigar.

Jag har bott i många kommuner och vet hur olika det kan fungera med den fackliga representationen. På vissa skolor har ombuden stor nedsättning, på andra ingen. På vissa skolor finns fackombuden med på alla ledningsmöten, på andra är det bara i löneförhandlingarna de deltar. Ibland är det slagsmål om att bli fackombud, på andra skolor är det ingen som är villig. Så ser det också ut på kommunnivå. Det finns kommuner där medlemmarna  muttrar över kommunombuden, i andra är de älskade och beundrade. När Norrköpings förre LR ombud Arne Borgstedt nyligen gick i pension skrev Lars Stjernkvist (kommunalråd S) så här om honom i sin blogg: ” För Arne är nog den vars utskällningar jag uppskattat mest. Han har ett stort hjärta och brinner för en bra skola. Dessutom, det är ofta genom konflikter som man får goda vänner. Trots allt, de som alltid håller med blir rätt trista i längden.”

   Det tyckte jag var ett väldigt fint inlägg. Jag kan också intyga att Arne inte bara kunde ge kritik utan också hantera mottagarsidan. För några år sedan skrev jag ett kritiskt mejl till Arne. Några dagar senare fick jag ett vänligt och utförligt svar med en uppmaning att höra av mig igen vid fortsatt missnöje. Han kanske också tycker att de som alltid håller med blir rätt trista i längden?

Under ett möte på en knapp timme fick jag valuta för varje medlemsavgift jag betalat in till LR. Men jag fick också med mig en rad frågor om fackets roll och vad det innebär att vara förtroendevald. Jag har skrivit mycket om politikens och demokratins villkor i min NT-blogg. Om vikten av alerta och insatta väljare och om värdet av samarbete och breda lösningar. Samma sak gäller förstås våra fackförbund. Vi behöver kollegialitet på alla nivåer. Lärare som ställer upp för varandra även när det inte gagnar de egna intressena. Vi behöver vara engagerade och alerta och placera våra röster klokt.
    De är bara tillsammans vi är starka. Och våra elever förtjänar starka lärare.

Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist

Vilken skum valrörelse det har varit. Butlers i tunnelbanan, strippor i Vänsterpartiet, sedelbål i FI, clowner i äldrevården, statliga bordeller från en kristdemokrat är några av de mer förbluffande inslagen. Valfusk, aggressiva värvarmetoder, hakkors i pannan på Sverigedemokrater, vandalisering och timade ”nyheter ” som Littorin-affären hör till de mer nedslående inslagen.


Hela SD:s framfart är ett nedslående inslag i sig. Som många andra går jag och hoppas att SD inte ska få en vågmästarroll på söndag. Men jag hoppas också att demoniseringen av SD och deras sympatisörer ska upphöra. Den både skadar och gynnar Sverigedemokraterna själva, men alla vi andra tar enbart skada.

Vi människor tenderar att vara misstänksamma och ängsliga inför det främmande. Där det uppstår många kulturkrockar, eller där det finns mycket okunskap växer rädslan och misstron till en destruktiv fientlighet. Främlingsfientligheten finns bland svenskar mot invandrare, bland invandrare mot svenskar, bland svenskar mot svenskar, bland invandrare mot invandrare.

Fientlighet som möter fientlighet leder ibland till våldsamma urladdningar – kanske var det det som hände när en gammal kvinna blev dödad på en parkeringsplats i Landskrona i våras – ibland växer den istället som en cancertumör. Fientlighet som möter dialog, försök att förstå, sakliga argument kan däremot mattas av.

I går hörde jag två Norrköpingspolitiker, Mathias Sundin (FP) och Lars Stjärnkvist (S) debattera med Markus Wiechel (SD). Det var en lugn sansad debatt där alla fick tala till punkt om sakfrågor. Det var både en integrations- och en demokratiinsats som riktigt imponerade på mig. Hatten av för er båda två, Mathias Sundin och Lars Stjernkvist.



Media: Debatten i SR, DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet, Expressen.

bloggar: Mathias Sundin, Seved Monke, Gulan Avci, Rasmus Liberal, Per Altenberg, Liberati, Mark Klamberg, Mina Moderata Karameller, Peter Soilander, Agnetha Berliner, Erik Svansbo och Liberala Anna.

Bra Roger, Mogert, Lars Stjernkvist

och alla de andra socialdemokraterna som skrev under debattartikeln i DN den 31.3. där de kritiserade SKL för deras ”fackföreningsfientliga politik”. De satte strålkastaren på en viktig aspekt av den här striden, nämligen bristen på demokrati i skolans värld. Skolan har idag en huvudman som ”kräver” och domderar och som förväntar sig lydnad och rättning i ledet av lärarkåren. Det är barockt att SKL påstår sig önska en ”modernisering av lärarnas arbetstid” samtidigt som de demonstrerar en ledarstil som för tankarna till Napoleon och amerikanska söderns slavplantager. Läroplanen är tydlig när det gäller elevernas rätt att ha inflytande över både arbetssätt och innehåll i skolan. Lika tydliga direktiv finns inte när det gäller lärarna, men vem tror att vi kan få en fungerande elevdemokrati så länge lärarna är toppstyrda och överkörda?

Men socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att det är fel att fokusera på form framför innehåll och gör ingen koppling mellan detaljreglering och resultat. DN ekar den uppfattningen i ledarartikeln Fel fråga för skolan.
Det retar mig ordentligt. Ända sedan kommunaliseringen har vi lärare slagits för vår kreativa frihet. I den striden har vi varit tydliga med att våra motiv är yrkesstolthet och omsorg om eleverna. Hittills har vi förlorat varje strid och kunskapsresultaten har sjunkit i samma takt. Ändå verkar ingen villig att tro på det vi hela tiden och tålmodigt har förklarat – ökad detaljstyrning sänker kvaliteten på undervisningen och driver de bästa lärarna från skolan.

Is there anybody out there?

Fler bloggar i detta tvistiga ämne hittar du här.