Om föräldrar i katedern och om elevkvotering

Jag sitter på ett Lufthansa-flyg på väg till det europeiska språkcentret i Graz för en workshop. Ämnet är: föräldrar som resurs i det flerspråkiga klassrummet.  Det finns redan sådana projekt på gång och eftersom resultaten har överträffat förväntningarna vill man ha en spridning och en acceleration över hela EU – därför samlar man representanter från alla medlemsländer i en workshop.  

Vad är det då man vill och tror sig kunna uppnå? Tanken är att när man bjuder in föräldrar att bidra med sin kunskap – främst då språk och kultur – blir alla berikade och integrationen bättre. Klyftorna mellan hem och skola minskar samtidigt som kunskap, förståelse och tolerans ökar på alla håll.  Men en ökad språklig och kulturell kompetens hos alla våra barn är också ett viktigt mål – sådan kompetens är hårdvaluta på arbetsmarknaden och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt pluralistiskt samhälle. Ett samhälle som berikas av globalisering, mångkultur och flerspråkighet snarare än ett samhälle som präglas av slutenhet, misstro och intolerans.

Det var väl inga pjåkiga mål? Kan man annat än nicka instämmande åt dem. Receptet är också smått genialiskt. Föräldrar som är aktivt involverade och som inbjuds som värdefulla bärare av kunskap och kultur måste självklart få ett bättre förhållande till sina barns skola och till det nya landets kultur och utbildning. Samtidigt får de en annan ställning och status i de infödda barnens och deras föräldrars ögon.

Varje EU-land har en representant.Tanken är att vi ska lära oss av goda exempel, lära av varandra, brainstorma, åka hem till våra länder och sprida goda idéer. Det är roligt att få representera Sverige i ett sådant sammanhang. Det här är ett område som är såå viktig just för oss. Nyanlända och invandrare är kanske det första man tänker på, men vi har också flera egna minoritetsspråk och en ökad mångkultur och flerspråkighet som kommit med EU:s öppna arbets- och studiemarknad.  Allt det här behöver vi göra till fördelar både på individ-nivå och nationellt.

Men innan vi kan dra ordentlig nytta av insatser för att använda mångkultur för att berika oss alla har vi ett stort problem att hantera – vår segregerade skola. Det är ju så fullkomligt huvudlöst och dumt att inbilla sig att man kan lyckas med integration i ett samhälle där vi inte lever tillsammans. Kulturer som lever sida vid sida utan naturliga möten  berikar inte varandra, utan de krockar.  Och krockar… de tenderar att leda till skador.  Till allt från plåtskador, personskador till ond bråd död. Varför beskärma sig över främlingsfientlighet och nynazister? Vi skördar bara vad vi sår.

 Vill vi ha en annan gröda  måste vi helt enkelt så andra frön. Och det arbetet måste börja direkt - oberoende av hur det går med kommunaliseringen och med friskolorna. Mitt huvudsakliga förslag är kvotering. Vi ska inte kvotera i bolagsstyrelser. Där räcker det med att offentliggöra könsfördelningen så får vi konsumenter klara den biffen. Dessutom är inte företagens tjänstetillsättning något staten ska lägga sig i. Men vi måste börja kvotera i skolan. Skolan är statens ansvarsområde nummer ett och det främsta instrumentet för integration, tolerans, demokrati och tillväxt.

Hur skulle kvotering kunna gå till? Slumpmässigt utvalda kvotelever kan bussas från skolor som är kulturellt oberikade av svenska till skolor som är kulturellt oberikade punkt Kvotelever kan bussas från skolor med låg andel nyanlända i motsatt riktning. Just det pillret kan gärna sockras med både laptop, körkort och resa.  På motsvarande sätt kan kvoteleverna förses med en extra trevlig skolpeng. Vad än som behövs för att vi ska få frivilliga skolresenärer till  och från Rosengård, Södertälje, Gottsunda, Skäggetorp och andra ställen med extra kraftig skolsegregation.

Låter det här drastiskt? Inte ett skvatt i mina öron. Tvärtom skulle jag vilja sprida receptet till alla skolor. Det har talats en hel del om likvärdighet och blandning i skolan ur ett kunskapsperspektiv. Vi har fått lära oss att likvärdighet och goda resultat går hand i hand och att resultaten blir högre när det finns blandning i klassrummet. Nu är det hög tid att vi uppmärksammar konsekvenserna av vår skolsegregation även för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ökande motsättningar, allt svårare att förstå varandra och en krympande benägenhet att lyssna på varandra. Inte bara över språk- och kulturgränser utan även när det gäller kön, klass, stad och landsbygd och sexualitet. Det uppfattar jag däremot som drastiskt. Drastiskt och skrämmande.

Vi har en skola där alla slåss för sig och sitt - i all synnerhet föräldrarna. Inte av själviskhet utan för att vi har ett system som bygger på att föräldrar bevakar sina barns rättigheter och möjligheter. Ska vi få en bra skola, ska vi få ett land präglat av kulturell rikedom, tolerans och samarbete då måste vi göra just det till mål och inte ge oss innan vi är i hamn. Föräldraengagemang behöver kanaliseras att gälla hela skolan, snarare än det egna barnet, och vi måste - bara måste - se till att det barn som inte har engagerade och/eller kunniga föräldrar får en riktigt bra skolgång. Ska vi förverkliga den kompensatoriska skola vi så vackert målar upp i våra styrdokument ska de ju faktiskt ha den bästa skolgången.

Så fram för kulturrikedom och mångspråkighet genom föräldrar som deltar i undervisningen, men först behöver vi blanda våra elever och se till att de bästa lärarna och mesta resurserna finns på rätt ställe. Skolan ska vara  en mötesplats för de grupper och grupperingar som finns i vårt samhälle - och den ska vara som bäst där det behövs som mest.

Länk till projektet: PARENTS Involving parents in plurilingual and intercultural education
Media: DN: Skola och bostadsort påverkar dina betyg, Skolvärlden: Den orättvisa skolan, Corren: Våldsamt upplopp i Skäggetorp, Uppdrag granskning: Rosengårdsskolan - ett politiskt misslyckande, SVD: Storbråk i Södertälje, UNT: Våg av skadegörelse i Gottsunda.