Go Suomi med Rot, Rut och Rit

I dag gör en av mina favoritskribenter, SVD:s Sanna Rayman, ett försök att förstå varför samma Rut som så många vill tjära, fjädra och jaga ur stan i Sverige togs emot med öppna famnen i Finland.

Jag har bott i Sverige i nästan trettio år och varit svensk medborgare ungefär halva den tiden. Det gör förstås inte mig till en riktig svensk. Men som jag en gång fick mig påpekat har jag aldrig varit riktigt något annat heller (Finlandsvensk? Då är du inte ens en riktig finne.).
Egentligen tycker jag att det är rätt trevligt att vara både-och-och-varken-eller. Det ger mig samhörighet med fler, resonansbotten och en större frihet att välja läger efter eget huvud. Ingen skulle se mig som osolidarisk för vare sig osvenska eller ofinska åsikter. Vad kan man annat vänta sig av in- och utvandrare?

När det gäller RUT är Sverige kluvet. Det borde alltså inte vara någon konst att välja ett svenskt läger just i det ämnet. Ändå är det här en politisk fråga där jag hamnar helt i Finland. Jag förstår helt enkelt inte de svenska vänsterresonemangen. Varför är det mer omoraliskt om folk med höga inkomster använder avdraget och bättre om låginkomsttagare gör det? Hur kan man jämställa en skattereduktion med ett bidrag? Har staten egentligen rätt till alla mina pengar och ska det jag får behålla ses som en slags veckopeng? Varför är det föraktligt att städa och kratta löv och hedervärt att rensa avlopp och bygga garage?

I Finland är sambandet mellan arbete och moral fortfarande lika starkt som det var i Sverige på femtiotalet. Heder är att göra rätt för sig och bidragsberoende ett skamligt misslyckande. Den första kulturkrocken när jag flyttade till Sverige var de öppna resonemangen om fördelar och nackdelar mellan arbete respektive bidrag, den andra den minst lika stora öppenheten runt svartjobb. Båda delarna visar på en helt annan syn på staten än vad man har i Finland. Här är staten en curlingförälder. Någon man har förväntningar och krav på, men inte särskilt mycket respekt och tillgivenhet för. I Finland är självständigheten ny, Ryssland en skrämmande granne och välståndet nyare och mindre självklart. Ett resultat av det är att finländarna identifierar sig mer med sin stat. Ett annat är att klass inte ses som lika statiskt. Den som städer toaletter idag kan ha ett eget IT-företag i morgon.

Men oberoende av politisk hemvist och nationalitet är det vettigt att ha fokus på syftet när man diskuterar en reform. Syftet med Rut var inte att utjämna klyftorna i samhället. Då är det tämligen poänglöst att med triumf utropa att de inte gör det. Syftet var att göra svarta jobb vita, att ge den del av befolkningen som har för litet att göra en ingång på arbetsmarknaden samtidigt som den del som har för mycket att göra får möjlighet till avlastning. Hur skulle det vara att diskutera hur Rut har levt upp till ställda förväntningar istället för i vilken grad avdraget inte har haft en effekt det inte var tänkt att ha? Den som tycker att den meningen är knölig får en liten smak av hur jag känner det när jag läser den svenska vänsterretoriken när det gäller Rut. Den som istället nappar på mitt förslag kan med fördel börja med Li Janssons välskrivna och klarsynta artikel på Newsmill. På samma site kan man också få en till dos finlandsvensk Rut-syn signerad yours truly.

En Rutbloggare vars argument lämnar mig som ett levande frågetecken.
En Rutbloggare som får mig att dra en lättad suck.