To be or not to be euthanized

Det pågår en livlig och välkommen debatt om dödshjälp i SVD.
Jag tycker det är tricksigt med både aktiv och passiv dödshjälp. Tänk om någon stackare bara är rädd att vara till besvär, vill vara till lags och säger det man tror att släktingarna eller personalen vill höra? Redan i dag undrar jag i vilken grad ekonomi styr när man stänger av näringsdropp och avstår från antibiotikabehandling. Vem bestämmer och vilka är motiven? Min mans farmor fick stroke när hon var 100. Det kan tyckas som ett naturligt steg att låta henne svälta ihjäl. Även den mest livshungriga borde vara nöjd med att ha nått en tresiffrig ålder. Men en viktig förutsättning för att bli riktigt gammal är säkert just livsaptit. Hon blev definitivt inte tillfrågad. Min egen farmor blev dement. När hon fick lunginflammation avstod man från att ge henne antibiotika och hon dog. Var det rätt eller fel? Hon blev aldrig tillfrågad. Det var personalen på hemmet som i samråd med några av släktingarna som avgjorde att hennes liv saknade kvalitet. Som liberal är jag absolut för individens rätt att bestämma. I de flesta skeden i livet kan vi välja att avsluta våra liv. Har man blivit så sjuk att man inte längre kan göra det skall man kunna få den hjälpen. Men vi måste också se till att varken aktiv eller passiv dödshjälp kan missbrukas. Det ska inte handla om sängar som behöver tömmas, en budget som behöver hållas eller släktingar som är trötta på att vattna blommorna och springa på sjukhemmet eller som har planerat hur arvet skall användas länge nog och vill skrida till handling.