Varför får pojkar dåliga betyg?

Veckans Skolfrontsfråga lyder ungefär så här: Varför får pojkar lägre betyg än vad provresultaten indikerar? Några av svaren är ordning, uppförande, närvaro, lydnad och inlämningsuppgifter. I dag är ordnings- och uppförandebetygen inbakade i ämnesbetygen. I de två grenarna äger flickorna. Flickor är dessutom mer benägna att göra som de blir tillsagda och bättre på att prestera prydliga inlämningsuppgifter och lämna in dem i tid.

Alla lärare har haft gossar som utmärker sig genom att skolka, störa, komma utan material, skita i inlämningsuppgifter och strunta i de långa frågorna på prov. Många lärare har haft sådana elever som därpå valsar in och skriver MVG på ett nationellt prov. Antigossen jag beskriver är rationell i sin egen värld. Han kan redan tillräckligt, varför ska han bry sig om den där kärringens jävla stenciler? Dessutom är skötsamhet sådant som bara sänker hans status och gör hans liv tråkigare. Det är inte coolt att vara pluggis och det är inte kul att skriva inlämningsuppgifter.
Läraren som ger honom det lägre betyget är också rationell i sin värld. Givetvis är det så att en elev som gör minsta möjliga ger ett mer begränsat betygsunderlag än den som går på alla lektioner och fullföljer alla uppgifter. En antigosse utmanar dessutom lärarens auktoritet och påverkar arbetsmoral och arbetsro hos alla elever i klassen. Sist men inte minst uppfattar de skötsamma eleverna det som kränkande och orättvist när klassens slashas får ett toppbetyg. Alibit brukar vara raden i betygskriterierna om att "eleven ska ta ansvar för sitt eget lärande". Det ansvaret består enligt många lärare av att man gör som man blir tillsagd och lämnar in sina arbeten i tid – trots att det inte var läroplansförfattarnas intention.

Så vad ska vi göra åt saken? Behöriga, kompetenta lärare med tillräcklig tid att förbereda bra lektioner, högre grad av individualisering och elevdemokrati, ordnings- och uppförandebetyg och betygskriterier utan kryphål är några steg i rätt riktning. Dessutom behöver vi komma åt den manliga antipluggkulturen och återupprätta lärarens ledarskap i klassrummet, eller som Jan Björklund uttrycker det "i katedern". Så lyder mitt recept. Christermagister hyser liknande tankar och Fredrik Svensson gör en helt annan analys.