Jag har en fjortonårig dotter. Julia var fjorton när hon drack gift med Romeo. Jag håller på att läsa boken ”Fjorton år till salu”. På det dimper Bjästa reportaget ner med en skräll. Jag har mest lust att låsa in min unge tills faran är över (så där en sex år alltså). Men trots att reportaget är så nedslående är det något hoppingivande över Linnea. Hon lägger ingen skuld på sig själv. Hon är helt på det klara med vem som har gjort fel och hon visar stort civilkurage genom att anmäla brottet och vittna i två rättsinstanser. En annan hjältinna är Amanda. Flickan som valde att ställa sig på rätt sida oberoende av kostnaden.
Fy sjutton vilken kontrast mot de släta figurer de ansvariga vuxna gjorde. Rektorn, fritidsledaren, den mobbningsansvariga läraren och förstås mest av allt prästen. Upprepningar, enfaldiga svar, och ett minspel värdigt rådjur i sökarljus. Och undra på det? Kan man tänka sig något värre yrkesscenario än att bli ertappad med byxorna nere i ett program som – om drevet fortsätter – snart hela Sverige har tittat på? Jag tyckte riktigt, riktigt synd om dem också. Linnea förtjänade inget av det hat och förakt hon utsattes för. Men det reparerar vi inte genom att skicka hatet och föraktet vidare mot nya mål. Om dethar jag skrivit på Newsmill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar