Mamma sliter och pappa super

Härom dagen hittade jag en notis från 2007 som jag har använt i svenskan. ”Jämställdhet farligt för hälsan?” löd rubriken. Orsaken till frågan var att man hade upptäckt att det var påtagligt lägre medellivslängd och högre sjukfrånvaro i mer jämställda kommuner.

Frågan är ju på sitt sätt absurd, för hur kan frånvaro av diskriminering och könsrelaterad ofrihet ha en negativ effekt på hälsa och livslängd?
De jämställdhetsfaktorer man hade mätt var pappaledighet, löneskillnad och andelen kvinnliga chefer. Det vill säga exakt de politiska områden där striden viner som hetast.

Så vad hade forskarna för teori om detta märkliga fenomen? ”Kvinnor har dubbla bördor i dag, dels ett vanligt arbete, dels ett tungt ansvar på hemmafronten.” Så var det förklarat. Kvinnorna är offer och männen förövare i den här som i alla andra berättelser. Men tydligen inte i samma utsträckning i ojämställda kommuner. Men varför är männen lika sjuka och kortlivade? Jo här ska ni få höra: Ökad alkoholkonsumtion säger forskarna. De stackars kvinnorna sliter ihjäl sig på dubbelarbeta medan männen tar en whisky på klubben, eller en öl på puben.

Det jag tycker är otrevligast med att läsa artikeln är att jag inser att jag inte reagerade över forskarnas så uppenbart ideologiskt färgade slutsatser första gången jag använde den. Så invand är bilden av den stackars kvinnan och den onde mannen. Så hjärntvättad blir man. Så vana är vi vid forskare som använder sin forskning för att stylta upp sina egna åsikter.

I dag har Sanna Rayman och Paula Neuding skrivit en mycket tänkvärd artikel just om kvinnans fastklistrade offerroll. Här handlar det om sexsäljning , självskadebeteende och våldtäkter, områden där många kvinnor är offer, men där synen på kvinnan som offer tar ifrån den drabbade tolkningsföreträdet. Vem bestämmer vem som är ett offer? Och vem vill bli behandlad som ett offer? Ett svag stackare som behöver ömkas och skyddas av starkare och mer lyckade människor. Testa det på mig så ska ni få se ett offer som blir förövare snabbare än Jekyll kan säga Hyde.



Media: Missa inte den här ljuvligt ironiska artikeln av Sanna Rayman på Newsmill: Jag har inte förlöjligat Sq2540sthlm. Än.
Bloggar: Gothbarbie, Niklas Dougherty, Liberati, Kungabloggen, Tysta Tankar.

Allt tillåtet i krig och kärlek?

Medan jag har vårdat den för lärare typiska lovförkylningen och trakterat och frekventerat alla mina barn har det rasat en debatt runt en amerikansk försvarsvideo. Jag pekades i rätt riktning av Milla, som kommenterade inlägget Earth Hour. Tack för det Milla. Jag läste Sanna Raymans ledarartikel i SVD, men annars har jag inte följt debatten. Nu har jag sett hela den oavkortade videon. Chockerande, förfärande och verkligt skakande material. Det spelar ingen roll om det fanns vapen, om striderna var som hetast eller om det fanns andra "förmildrande" omständigheter. Det är uppenbart att soldaterna har avhumaniserat offren och tar mycket lätt på det som kallas "collateral damage" och som hellre borde kallas vad det är - mord.
Men hur otrevlig videon än är att se tycker jag att det är mycket bra att den har publicerats. Människor korrumperas av krig och av rädsla. De lydnads- och gruppkoder som finns i det militära förvanskar oss också ett snäpp. Risken för allt det som är kriminellt, oprofessionellt, rasistiskt eller olämpligt i videon måste rimligtvis minska om man vet att det inte finns någon frizon, att allt blir granskat i efterhand. Då kanske man inte kallar människor "elements". Då kanske man inte glädjer sig som små barn åt hur fint det ser ut när en byggnad fylld av människor flyger i luften. Då kanske man inte avfärdar skadade barn med att de inte borde ha tagits till ett sådant ställe. Då kanske man inte önskar att ett offer skall ta i något som liknar ett vapen så man har en ursäkt att "whack" honom.

Men, däremot vill jag inte alls sjunga med i kören som demoniserar amerikaner pga det här. Dvs att här ser man hurdana amerikaner verkligen är. Jag är rädd att vi inte är ett skvatt bättre själva. Och det antagandet vilar på tämligen goda grunder. Det finns många undersökningar som visar hur tunn den "goda" fernissan är hos majoriteten av oss. Milgrams lydnadsexperiment är ett av de mest kända, men det finns många fler som the wave,a class divided och nu senast La Zone Xtreme.
Vi måste lära oss själva och våra barn att inte sätta våra hjärnor i pant. Ingen gängledare, påve, mulla, överste eller chef får och kan frikänna oss från vårt eget ansvar.