Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 

… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.

Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.

 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.

   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.
Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

Så vilka är de då systemfelen?

Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det.

Lästips: LR:s Zoran Alagic har skrivit ett klokt och tänkvärt blogginlägg i samma ämne: Visselblåsare får rätt mot kommunen. 

Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,

Vad har det fria skolvalet betytt för oss lärare?

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och en högst relevant fråga att ställa, för det var ju lärarnas dåliga löner och låga status som lyftes som ett huvudskäl till konkurrensutsättningen. Med det fria skolvalet skulle lönerna stiga, statusen öka, arbetsvillkoren förbättras. I och med friskolornas höga löner och goda arbetsvillkor skulle de kommunala skolorna tvingas att anpassa sig och på så vis skulle alla lärare bli vinnare – men i all synnerhet de skickligaste lärarna.

Så hur blev det? I kväll får vi förhoppningsvis höra många lärarröster i frågan. Här kommer några av mina för-reflektioner.

Den bästa läraren visade sig inte vara den skickligaste läraren utan lärare som inte alls var lärare. Andelen obehöriga formligen exploderade och vi som var behöriga lärare fick se stora dumstrutar växa upp på våra huvuden. Överskott i budgeten, flexibla lyhörda anställda som kunde sägas upp över somrarna var några av vinsterna här. De skickligaste lärarna visade sig vara de minst attraktiva på den nya skolmarknaden. Dels har de högre löner än nyexade eller obehöriga lärare, dels är skickliga lärare besvärligt folk som ställer krav och har synpunkter. Till exempel är de ofta ovilliga att undervisa i ämnen där de saknar behörighet. Skickliga lärare har också en besvärande tendens att sätta låga betyg. 

Lönerna då? När jag fick ett vikariat på Kunskapsgymnasiet och berättade att jag hade 24.000  - en då högst genomsnittlig kommunal lön bleknade rektorn och förklarade att så mycket kunde jag inte hoppas på där. Arbetsvillkoren? Semestertjänst och knappt något inflytande över metodik och material. Det finns säkert undantag, men när det gäller att underbetala och att begränsa lärarnas frihet och inflytande trumfas de flesta kommuner av friskolor. Det är MYCKET bättre med semestertjänst, säger mången friskolerektor hurtigt. Lärare jobbar alldeles för mycket annars.

Vår professionella roll och status? I och med det fria skolvalet blev föräldrar och elever kunder. Kunder vi alla behöver vara till lags. Tidigare skickades  elever  till rektor när de misskött sig. Idag är det lärare som blir skickade till rektor. När en förälder ringt om ett misshagligt betyg. När en elev klagat över ett lektionsupplägg, eller över en tillrättavisning. Eller när du – gud förbjude – har varit tråkig, ställt krav eller serverat något svårt.

Marknadsföringen vi numera får ägna oss åt får även den föras upp på det fria skolvalets konto. Istället för att förbereda lektioner producerar vi glassiga folders, planerar Öppet Hus och är vår skolas goda ambassadörer. Det är vi för den delen även när Skolinspektionen kommer på besök. Dåliga recensioner ger vikande söktryck ger att skolan får dålig budget, och vi sämre arbetsvillkor – ja i värsta fall till att skolan får läggas ner.

En kostnad med det fria skolvalet är också att det kostar att kritisera det fria skolvalet. Många människor har stora pengar och prestige investerade i skolkonkurrensen och tar varken ifrågasättanden eller mothugg lättvindigt.

Per Kornhall skriver om den låga takhöjden i sin kommun där man inte vill acceptera att han ger sig in i skoldebatten. Jag tror att takhöjden skulle ha varit mycket högre om han integett sig in i friskoledebatten. Själv har jag många gånger uppfattat att jag mött avståndstagande och avoghet från människor med makt på grund av mina inlägg i samma debatt. Riktigt säker har jag inte varit. Kanske tolkar jag in för mycket. Kanske beror avogheten på spenat mellan tänderna eller något annat tillkortakommande.

När Folkbladets chefredaktör och Friskolornas Riksförbunds f.d. ordförande Widar Andersson kyligt stirrade genom mig när jag hälsade på honom inför FP:s primärval inför EU-parlamentsvalet var jag sålunda inte helt bombis på att orsaken var mitt friskolekritiska skrivande.

Men den kvällen var google min vän. Först fick jag fram att Widar Andersson är ordförande i AcadeMedias advisory board. Därnäst såg jag den artikel och den bild som fanns på Folkbladets sida:

http://www.folkbladet.se/nyheter/default.aspx?articleid=6685690

     

                                        Armen längst till vänster är min. Jag mejlade Widar en bild där alla åtta kandidater finns med. Han svarade inte. 


Några av mina blogginlägg i frågan: Dagsländor och myror 3,  Från fängelse till friskola,  Kvalet med det fria valet,
Media: Per Kornhall i Skolvärlden: Jag kommer inte att sluta delta i debatten..., en intervju med Jonas Vlachos i Skolporten ni inte får missa: Skola+ Marknad =Problem. En högst tänk- och läsvärd artikel i Expressen: Den Jagade Generationen.  SVD: Elever - eller skolans dyrbara kunder? , Anna Dahlberg i Expressen: Därför bör vi förbjuda vinstintresset i skolan. SVD:  Det fria skolvalet gör lärare till betjänter.

"Pajkastningen" på Newsmill fortsätter

För några dagar sedan recenserade Sahlgren mig på Newsmill i artikeln: Konkurrens inte orsak till svenskt skolfall.
Här har ni hans betygsliknande omdöme om mig:  Intellektuellt ohederlig, extemt polemisk, ägnar sig åt ad hominems, medvetet misstolkande, osaklig kritik, konfirmationsbias, halmgubbar, anekdotisk bevisföring samt pajkastning.

Igår publicerades min replik på repliken på repliken på Sahlgrens artikel: Finland inte orsak till svenskt skolfall. Det blir spännande att se om det blir en replik på repliken på repliken på repliken...

Världens bästa skitprogram?

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del  i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.” 
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem”  ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen:  ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa.  Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
    Antagligen har hon  redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra.  Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar  - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.

Kvalet med det fria valet

Igår pratade jag om det fria skolvalet på UR:s Skolministeriet i P1. Producenten var ”så glad att andra namnet på vår lista” kunde delta. Första namnet? Christermagister. Nu vill jag förstås väldigt gärna ha en kommentar från Christer där han berättar vad han skulle ha sagt. Här är det jag och de två andra gästerna sa, dvs länken till programmet.

I en intervju är det inte alltid så att frågorna passar ihop med de svar som skvalpar runt i huvudet. Litet så kändes det för mig igår. Så här kommer det jag hade velat säga. :)

Det fria skolvalet ... Inget helt lätt ämne. Å ena sidan ökat engagemang för den som väljer och möjligheten att rösta med fötterna, å andra sidan den så viktiga och så bortschabblade likvärdigheten. När de ringde från Skolministeriet var jag inte helt säker på vad jag tyckte. Ironiskt nog var det när den norrländska gästen sade att det inte går att göra något åt det fria skolvalet som polletten trillade ner. Det är nämligen precis samma defaitism som ligger bakom hela det fria skolvalet. Om skolan var likvärdig och alla skolor bra skulle det ju inte behövas något fritt val. Och om man verkligen hade satsat på en likvärdig skola skulle man ha hanterat kvalitetsskillnader och brister annorlunda. ... Ja till exempel genom att säga: Vad i helskotta? Finns det skolor som inte håller måttet? Skolor ungarna inte vill gå i och dit föräldrarna inte vill skicka dem? Det måste vi genast göra något åt. Att istället införa ett fritt skolval är att abdikera från ansvaret. Då får eleverna och föräldrarna skylla sig själva. De har ju valt och det valet får de ta ansvar för, också förstås valet att inte välja. Men det är ju mot den som inte har på hugget föräldrar samhällets ansvar är som störst. Hur kan man välja att svika just dem? Och de ungar och föräldrar som tjusats av en glassig folder och en bärbar dator är ansvaret verkligen deras när betygen och utbildningen inte håller? Så helvete heller.

Den där typen av mesigt förlorarsnack irriterar mig så in i vassen. Behöver något rivas upp och göras om för att skolan ska bli bra, ja då är det bara att ta fram murbräckan och skyddsglasögonen. Skolan ska inte vara någon lekstuga. Varje reform ska ha uttalade mål. Varje reform ska utvärderas. Och blev det inte som man hade tänkt? Ja då blir det tillbaka till ritbordet.

Är det bättre att alla går i en lika dålig skola? Det undrar valfrihetsvännerna. Nej, det är bättre att alla går i en lika bra skola, blir mitt svar. Och något mindre ska vi inte nöja oss med.

Barry Schwartz om valfrihetens paradox:

Det finns svensk text.