Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 

… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.

Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.

 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.

   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.
Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

Så vilka är de då systemfelen?

Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det.

Lästips: LR:s Zoran Alagic har skrivit ett klokt och tänkvärt blogginlägg i samma ämne: Visselblåsare får rätt mot kommunen. 

Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,