Världens bästa skitprogram?

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del  i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.” 
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem”  ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen:  ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa.  Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
    Antagligen har hon  redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra.  Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar  - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.