söndag 21 augusti 2011

Raketbränsle eller grus i maskineriet?

I tisdags bjöd Norrköpings kommun sina lärare på obligatorisk fortbildning. Rubriken var Bedömning för Lärande. Föredragshållaren hette Christian Lundahl, pegagogikforskare vid Uppsala Universitet - känd från ett otal ettriga debattinlägg mot Jan Björklund i allmänhet och betyg i synnerhet.

Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.

Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.

Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.

Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.

Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser.  Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.

Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.

53 kommentarer:

  1. Helena, underbara beskrivning av en världsfrånvänd nörd till forskare som tydligt inte vet vad han håller på med. Han passar bäst i sitt elfenbernstorn.

    Tydligen har de inte lärt sig att betyg är ett slutresultat. En summativ bedömning. Däremellan kommer den formativa bedömningen som är mer viktigt för kunskapen än något annat.

    Det blir ett fet IG för denna grusi dojan forskare.

    SvaraRadera
  2. Som vanligt bra Helena.
    Speciellt denna kommentar: "Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.".
    /Janne

    SvaraRadera
  3. Helena, en sak till slog mig. Inte undra på att Peking bjöd in denna forskare. Både de och Borlänge, två S-märkta kommuner, som hade stark kritik i remisserna till nya skollagen. De vill behålla så mycket som möjligt av det gamla.

    SvaraRadera
  4. Låter märkligt! Jag skulle nog reagera officiellt om det hände i min kommun (vilket det kanske gör utan min vetskap).

    Tuntematon sotilas översätts vanligen till "Okänd soldat" i vårt land. Jag förutsätter att du läste den översatta utgåvan. Annars är väl titeln riktigt beskriven.

    SvaraRadera
  5. Aha - jag har aldrig mött Hr Lundahl och räknar med att han kan försvara sin powerpointteknik själv. (eller inte!) men innantillläsning är en plåga - powerpoint gör det nästan outhärdligt.

    I nya lärarutbildningen finns en starkt styrd kurs som jag tror heter just betyg och bedömning. Kanske oroar jag mig för att det här ses som ett separat moment. Om studenterna inte har en god grund i vad kunskap är och i vilka former den framträder - då finns en uppenbar risk att bedömningsdiskussionen blir teknokratisk.

    Jag tänker att det är lätt att vara kritisk - den position Lundahl odlar är klassisk utifrån och då riskerar han att vara puristisk idealistisk. Medan lärarna som ska hantera det här uppdraget värjer sig mot dessa ständiga problematiseringar och drömmer om öde öar utan förnumstiga forskare!

    SvaraRadera
  6. Plura, jag har varit väldigt imponerad av implementeringen av Skola 2011 i Norrköping och jag vill snarare se det här som ett olycksfall i arbetet. Lundahl hade som sagt bra saker att komma med också - däribland just en genomgång av skillnaden mellan formativ och summativ bedömning. Det som är olyckligt är att han hugger så skarpt mot Skola 2011 just när reformen ska verkställas och att han inte gör tydlig skillnad på forskning och tyckande. Ingen seriös forskare får stadigt sina egna åsikter bekräftade av sin forskning. Det gäller också att komma ihåg att varenda lärare är och bör vara forskare i sitt klassrum och arbetslag.

    SvaraRadera
  7. Tack Janne! :) Trevligt att få sina spydigheter uppskattade.

    SvaraRadera
  8. Robsten, jag har också skickat ett förundrat mejl till projektledaren som bjöd in honom. ... Det där med Tuntematon Sotilas förstod jag inte, men det stämmer nog att jag har läst den i översättning.

    SvaraRadera
  9. Mats, för mig fungerade det bra med just en sådan kurs. Jag tycker att det är rätt att man tittar på bedömning ur ett pedagogiskt perspektiv, ett didaktiskt och sedan stöter det mot beprövad erfarenhet under praktiken. Det är förstås svårt att uttala sig generellt om alla lärarskolor över hela landet, men jag tyckte att kritiken var svepande och orättvis. Jag har till exempel väldigt svårt att någon enda student skulle ha fått sin utbildning utan något inslag om betyg och eller bedömning.

    SvaraRadera
  10. Helena, det var ju skönt att höra. Men som sagt vad de var kritiska till mycket i skollagsberedningens förslag till ny skollag.

    SvaraRadera
  11. "det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel. " Hahaha.

    En sak som jag lärt mig är att om man har en grupp av människor som man ska undervisa fungerar det inte så bra att kritisera dem för bristande kompetens (inte ens när det är befogat!). Inom alla former av undervisning är det viktigt att bygga upp någon form av förtroende mellan lärare och elever eller studenter för att undervisningen ska fungera. En dag kanske även docenter i pedagogik lär sig detta!

    Sen kan man fråga sig, om lärarnas kompetens brister, var ligger ansvaret? Om en enskild lärare inte är så bra på att sätta betyg kanske man kan säga att ansvaret faller på den läraren. Men om lärarna som grupp är dåliga, då måste vi väl söka ansvaret på annat håll, i deras utbildning eller i fortbildningen. Så vem är det egentligen Lundahl kritiserar?

    Jag tycker att en föreläsning som denna borde vara ett utmärkt tillfälle för en forskare i pedagogik att visa att hans kompetens inte bara ligger på det teoretiska planet. Även om han är tveksam till det nya betygssystemet hade det väl räckt att helt kort säga så, hans uppdrag här var ju ett annat. För övrigt hade det väl varit en enkel match att leta fram lite bakgrundslitteratur och aktuell forskning och basera föreläsningen på detta. Visst är det knepigt med många bettygssteg; med varje ytterligare steg ökar ju antalet elever som ligger nära en gräns, men vid ett sånt här fortbildningstillfälle måste man ju utgå från det system som ska införas.

    Det är lite konstigt att Jan Björklund fungerar som ett rött skynke för så många. Skulle vi ha en mera saklig skoldebatt om Björklund hade en behagligare framtoning? Eller är det så att en del tror att det är så man för en saklig debatt?

    Sen kunde jag inte låta bli att leta upp Lundahls CV. Såvitt jag kan se ingår inte en enda artikel publicerad i ett internationellt sammanhang. Inom andra ämnesområden är det i princip bara internationella publikationer som räknas, och även den allra minsta lilla doktoranden på den allra minsta lilla högskolan skickar sina alster utomlands för publicering. Varför är det annorlunda inom pedagogik? Är det kanske så att svenska barn lär sig på annat sätt än utländska och därför är erfarenheterna från andra länder ej tillämpliga?

    När jag tittade på Lundahls CV la jag märke till titeln "Lärarna slösar bort våra liv på deras skitlektioner!". Ack ja. (Heter det inte "på sina skitlektioner" förresten??)

    Jag förstår inte kommentaren om okänd soldat.

    kapten haddock

    SvaraRadera
  12. Jo, för att klargöra mitt tidigare inlägg. I din lista över favoritböcker finns "Tuntematon sotilas". Det är samma sak som "Okänd Soldat" (Veinö Linna) på svenska. Ytterst få människor som inte härstammar från Finland kan finska, i alla fall inte så att de klarar att läsa en bok, så jag antog att du läst den på svenska och därför bör kalla den Okänd soldat.

    Linnas bästa är förövrigt "Här under Polstjärnan" Finsk direkt översättning. Vad den heter på svenska har jag glömt, fan också, verkligen en olämplig glömska denna gång. Det är i alla fall en triologi som beskriver Finlands nutidshistoria och är ett av de bästa verk som någonsin skrivits.

    SvaraRadera
  13. Helena, jag har precis använt ditt inlägg ovan som exempel i en bloggpost om vetenskap och ideologi: http://skolaochutbildning.wordpress.com/2011/08/21/latour-von-schantz-och-lundahl/

    Du får gärna titta in (och protestera om jag tolkar dig fel)!

    SvaraRadera
  14. Kapten Haddock, du har så rätt i att förtroende är viktigt och att kritik inte är rätt väg att gå. Men Lundahl byggde upp ett förtroende. Han gjorde genom att alliera sig med publiken mot etablissemanget. Han kritiserade ju inte heller oss lärare utan vi var oskyldiga offer för den undermåliga lärarutbildningen. Men det är överhuvud taget problematiskt att skapa vi och dom känsla mot de myndigheter vars beslut vi är ålagda att verkställa. Att göra det inför stora reformer genom att utvärdera dem i förväg, det är faktiskt rätt förbluffande. Offerrollen är inte heller den särskilt trevlig. Jag vill behandlas som ett subjekt i min profession, inte som ett menlöst objekt som behöver hjälpas upp och borstas av av en pedagogikdocent.

    Forskning handlar i vanliga fall om att man försöker ta reda på hur saker förhåller sig. Så är det långt ifrån alltid i svensk forskning i genus och pedagogik. Där är ofta verkligheten redan spikad. Allt som inte bekräftar den etablerade bilden måste då förkastas. Det gör det förstås svårare att publicera artiklar internationellt. Den forskningssynen har nämligen inte fått genomslag i stora världen.

    Varför retar sig folk på Jan Björklund... Jag förstår det faktiskt inte. Han är inte föraktfull, tvärsäker, kappvändare, lögnaktig, fifflare, humorbefriad eller karriärist - de saker jag retar mig på. Han är inte ens långrandig eller svårbegriplig.

    SvaraRadera
  15. Robsten, då förstår jag. Det var nog en blinkning till mitt finländska ursprung. Vilket språk jag läste boken på kommer jag inte längre ihåg. Det jag kommer ihåg är att jag tyckte att Väinö Linna var en språklig mästare när jag läste den. Mika Waltari vet jag däremot att jag läste i Sverige och på svenska.

    SvaraRadera
  16. Lundahls doktorsavhandling finns på nätet.Den är på över 400 sidor. En av hans viktigaste källor är KRUT, Kritisk Utbildningstidskrift. En blaska alltså inte vetenskapliga artiklar.

    Bland alla sidor kan man bl a läsa:

    "jag tyckte det var konstigt att lärare, som alltid bedömt elever, inte verkade kunna
    göra det utan exempelvis nationella prov, eller vetenskapsmän som lärde dem hur
    de skulle göra."

    "De nationella proven i
    Sverige har under 2000-talet minskat anspråken på objektiv mätbarhet. De är ett
    stöd för lärarna. Med de nationella proven produceras ett vetande ur vad man kan
    kalla ett utbildande kunskapsintresse."

    Det är fruktansvärt för svensk skola att det är den här typen av personer som får agera experter istället för lärarna.

    Jonas Claesson

    SvaraRadera
  17. Jonas, stort tack för den informationen. Vi behöver en ny sorts pedagogikforskare, det är helt uppenbart.

    SvaraRadera
  18. Hjälp jag blir alldeles kallsvettig när jag läser vad du skriver om Christian Lundahl och hans föredrag. Det mest skräckinjagande är dock att han omhuldas så högt upp i skolhierarkin så att han bjuds in.

    Betygssättning var den del av min utbildning jag var mest missnöjd med men när det gäller formativ bedömning så var det lyckligtvis ändå långt över 10%. Väldigt många skolor har dessutom haft kraftfulla fortbildningsinsatser med betydligt bättre föreläsare än herr Lundahl. Själv minns jag med tillfredställelse en heldag med Per Måhl som inspiratör.

    Jag har skrivit några inlägg om skitsnacket kring Björklund, det kändes som att jag blev väl trött på ovederhäftigheten hos det som en del pedagogikhöjdare slänger ur sig utan grund. http://jansyrligheter.wordpress.com/2011/08/16/majoren/

    SvaraRadera
  19. Mats, jag tycker inte det finns något underlag för att påstå att Lundahl problematiserar något. Begreppet problematisering betyder ju inte att prata om problem utan om att strukturera med avgränsningar, förutsättningar och konflikter mellan olika mål.

    SvaraRadera
  20. Fint Helena, tyvärr är han inte ensam....

    SvaraRadera
  21. Jag har skrivit ett inlägg kring läromedel, det känns som ytterligare ett område som på lösa grunder utsätts för krypskytte. Precis som med betygen tas det upp exempel på när det inte fungerar bra och sedan satsas det på massiva generalisering. Så här i början på höstterminen är dumma föredrag, läromedelskaos och ökad arbetsbelastning vanliga ingredienser i lärarens vardag. Har du skrivit något om läroböcker, jag hittade inget inlägg av dig i frågan.

    http://janlenander.wordpress.com/2011/08/20/larobocker-behovs-i-it-eran/

    SvaraRadera
  22. Jan, något som bekymrar mig är hur okritiskt mycket tas emot av lärarkåren. Hur ska vi lära eleverna att tänka självständigt och förhålla sig kritiskt när vi varken får eller kan göra det själva?

    Om läromedel tror jag inte att jag har skrivit, Jan.

    SvaraRadera
  23. Vi behöver en annan sorts lärare, rektorer och skola. En tillbakagång till forna tiders auktoritet och status. In med kateder, svarta tavlan, en rejäl pekpinne och sträng tuktan! Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är störst. Amen!

    SvaraRadera
  24. Anonym, tycker inte att din ironi träffar riktigt rätt här. Att tänka rätt var ju precis vad vi skulle lära oss under den här föreläsningen. Att tänka fritt har inte lärarkåren uppmuntrats till på flera decennier. Minst av allt av pedagogikforskarna.

    SvaraRadera
  25. Helena,

    Jag tycker Lundahl har intressanta synpunkter på betygen och bedömningen. Den kritik han tar upp mot lärarutbildningen är fullt befogad. Att vi behöver mer av pedagogik, didaktik, betyg och bedömning är helt klart i lärarutbildningen. Det här är också något jag under min studietid har försökt kämpa för.

    Däremot begår Lundahl ett grundläggande fel som man redan i grundkursen i forskningsmetodik får veta att man inte får göra. Man måste som forskare hela tiden vara kritisk och ställa frågor till både den egna och andras forskning. Det är fullständigt grundläggande när man håller på med forskning och vetenskap.

    Låt oss för en stund anta att Lundahl har rätt och titta på konsekvenserna av detta. Det Lundahl har kommit fram till i sin forskning visar om han har rätt på att vi har ett icke fungerande system för betygssättning i det här landet.

    Det vore förödande både för den svenska skolan och det svenska samhället om vårt sätt att bedöma elever inte fungerar. Det torde omgående vara skäl att tillsätta en större utredning som tog fram ett nytt system då detta vore väldigt allvarligt för landet.

    Men Lundahl och dennes forskarkollegor ger inga orsaker till varför det svenska betygssystemet inte fungerar något som innebär att politiker inte kan rätta till bristerna i systemet. Att vi inte vet konsekvenserna av andra system gör inte saken mindre komplicerad då Regeringsformen kräver omfattande beredning och utredning kring konsekvenser av förslag.

    Det skulle i sin tur medföra att vi kastas in i ett dilemma som kommer bli oerhört svårt att hantera. För å ena sidan säger forskningen att vårt betygssystem inte fungerar, men å andra sidan vet vi inte orsakerna till detta och kan således inte rätta till bristerna.

    Med andra ord så befinner vi oss i en situation där vi antingen har ett fungerande system för bedömning eller också befinner vi oss djupt ner i kvicksanden kan man lugnt säga. Vi ska inte förneka att vårt betygssystem har vissa brister och det intressanta borde vara att utforska orsakerna till dessa brister så att vi kan rätta till dem.

    Däremot skulle jag verkligen välkomna om det genom forskning skulle komma upp bättre system än betygen för bedömning av elever. Mångfald är bra och alla idéer på hur vi kan göra saker bättre är välkomna!

    SvaraRadera
  26. Frekar06 det finns tre grunder för bedömningar dvs jämförelse, kriterier och löst tyckande. Både betyg och andra bedömningssystem baseras på en blandning av detta och det viktiga är att vi stärker de två första formerna för den sista får inte bli för stor. Detta är ett arbete med ständiga förbättringar inte frågan om några systemval.

    SvaraRadera
  27. Tack för detta blogginlägg Helena! Jag blir konfunderad när jag hör att fler kommuner bjuder in denne föreläsare. Han har hållit och kommer att hålla ett antal föreläsningar i Sundsvall, för implementeringsansvariga lärare (eller nyckelpersoner som en del kallar dem då ordet implementering anses vara "för svårt" för oss lärare, detta sagt på en nyckelpersonsutbildning i Sundsvall i maj 2011, sic!) och för alla lärare.
    I Sundsvall gick det till bra precis som det du beskrev i ditt inlägg. Det mest märkliga av allt var att vi implementeringsansvariga lärare i Sundsvall direkt dagen efter Skolverkets mycket gedigna och välstrukturerade utbildningsdag i mars om Lgr11 (jo, jag är också kritisk till Skolverket ibland men den här dagen var mycket bra) så fick vi en heldagsutbildning med Christian Lundahl som pratade mycket om dåliga sidor av betygssättning. Jag uppfattade att han försökte få oss åhörare att se Skolverket som fienden till det vi gör dagligen i vår undervisning. Man kan lugnt säga att förvirring uppstod efter dessa två dagar som så att säga stod så mycket emot varandra. Den förvirringen ligger nog delvis fortfarande kvar över själva implementeringsprocessen som nu pågår på skolorna runt om i kommunen.
    Hur kunde kommunen bjuda in en person som så uppenbart är en partsinlaga i bedömning och betygssättning?
    Hur kommer det sig att man inte anlitar sådana som verkligen kan förklara hur man arbetar på ett bra sätt med bedömning och betygssättning? Till exempel Per Måhl, personlig favorit som jag haft förmånen av att lyssna till vid två tillfällen.
    Hur kommer det sig att en kommunal skolhuvudman vill få oss att uppfatta en statlig myndighet och dess reformer som något problematiskt? För att kasta grus i maskineriet?
    Läroplansreformen är ju demokratiskt beslutad och som lärare måste jag följa den oavsett vad jag tycker om den.

    SvaraRadera
  28. Hmm, det låter som Norrköping(s) kommun bjudit in en föreläsare som gagnar deras egna syften och inte lärarnas!

    SvaraRadera
  29. Framför allt gagnar det inte eleverna. Det är ett jättejobb att få till rättvisa betyg. Att inte ha fullt fokus på det i inledningsskedet av nytt system är tjänstefel.

    Även om S är negativa till betyg tror jag inte att de vill att de ska vara orättvisa. Jag tror tyvärr snarare att de är grundlurade och tror att Lundahl och co har något viktigt att komma med tack vare doktorstitlar och annat.

    SvaraRadera
  30. Först vill jag be om ursäkt för att det här blev så långt. Jag ville ta en titt på Lundahls avhandling eftersom flera andra redan kommenterat den här. (Om någon scrollar förbi tar jag inte illa upp.) Skälet till att jag tar upp avhandlingen är förstås att Lundahl gör anspråk på att vara expert i pedagogik och menar att han är lämpad att tala om för lärare hur de ska undervisa, och motiveringen till detta är ju just hans vetenskapliga meriter.

    Nej, jag har inte läst igenom hela avhandlingen. Jag har studerat sammanfattning, innehållsförteckning och enstaka kapitel. Om jag säger att nåt saknas i avhandlingen betyder det att jag inte hittat det--och en välskriven avhandling bör vara så utformad att det är lätt att orientera sig i den. I den mån jag har missat nåt är jag förstås tacksam om jag kan få hjälp att hitta det.

    Det är ett antal saker som jag inte tycker är bra med den här avhandlingen.

    1. Den handlar *inte* om pedagogik. Den handlar om åsikter om pedagogik.

    2. Avhandlingen är helt fokuserad på svenska förhållanden. Hade det inte varit lämpligt att relatera till situationen i andra länder?

    3. Det verkar inte finnas någon jämförelse med andra vetenskapliga arbeten med liknande inriktning. Varje vetenskapligt arbete bör innehålla ett avsnitt med där man presenterar relaterade verk och förklarar hur arbetet förhåller sig till dessa. Ofta är det denna del som tydligast belyser arbetets styrkor och svagheter. Även om man accepterar avhandlingens inriktning är den här bristen tillräcklig för att avhandlingen borde ha underkänts i dess nuvarande form.

    4. Avhandlingen verkar inte innehålla någon slutsats. Jag läste igenom avsnittet "Avslutande diskussion" men såg inget som liknade en slutsats. Det finns gott om vaga fraser som "Mellan dessa olika viljor att veta uppstår spänningar relaterade till skilda perspektiv på skolans uppdrag, på kunskap, undervisning och kanske inte minst på lärarna och eleverna". Om avhandlingen presenterar några slutsatser är de svåra att lokalisera. En avhandling som inte presenterar några slutsatser ska förstås inte godkännas. Naturligtvis bör avhandlingens slutsats, "tesen", vara tydlig.


    kapten haddock

    SvaraRadera
  31. Helena!

    Gud vet hur många forskare jag har hört under de år jag har jobbat. Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte mycket av det de har påstått och hävdat. Forskarna har kommit från många olika discipliner, alltifrån renodlade råttforskare till rena kvacksalvare av Scherps kaliber. Alla har det gemensamt att de har talat över våra huvuden och inte med oss. Det enda som jag har utvecklat ur detta elände är min förmåga att se intresserad ut och samtidigt sitta rätta eller planera.

    Skolvärlden har under en lång tid varit en experimentverkstad för allsköns alkemister och andra klåpare.

    Janne

    SvaraRadera
  32. Hej Helena,

    tycker du inte att det - förutom dina artiklar - har blivit ganska tyst om den svenska skolans förfall efter Zarembas artikelserie!? Det som om landet bara kan ta upp ett debattämne i taget och är det brännande sopar man det efter ett tag under mattan. I hopp om att debattämnet ska försvinna, helst upplösas i rök eller ånga. Utlänningar som kommit til Sverige under dom gyllene åren av total dominans för ETT parti kunde tycka att dom hamnat i ett åsiktsmässigt DDR med marknadsekonomi. Utan mur, utan diktatur, men med noga markerade gränser för vad man får tycka och inte får tycka i utbildningsfrågor. Utebliven politisk korrekthet i sådana frågor gav uteblivet karriäravancemang. Hur det gick sedan vet vi: en farsartad utveckling, där ett särskilt partis kunskaps- och bildningsförakt slog i taket. Man får vara tacksam att det finns partier som (FP). Manegen är krattad för orädda människor som dig. Man väntar på ytterligare tunga analyser av flumeländet. Lycka till, Helena.

    SvaraRadera
  33. Helena, jag inser att jag är mer kritisk mot lärarkåren än du när det gäller vi lärares förmåga att ha modet att riktigt praktisera kritiskt tänkande.

    http://jansyrligheter.wordpress.com/2011/08/24/glommer-vi-larare-bort-det-kritiska-tankandet/

    SvaraRadera
  34. Fredrik, fullt befogad tror jag inte kritiken mot lärarutbildningen var. För det var den allt för svepande och kategorisk. Det ser väldigt olika ut på olika håll i vårt avlånga land. Den utbildning jag var så nöjd med bestod av 4 år ämnesstudier och ett år för resten - ändå tyckte jag att jag hade bra på fötterna när jag började undervisa.

    När det gäller vad som fungerar och inte fungerar behöver man hålla reda på vad som hör hemma på vilket bord. Likvärdighet, måluppfyllelse och kvalitet behöver kontrolleras av staten. Vad som fungerar och inte fungerar bör utforskas av lärare. Till vår hjälp vill vi gärna ha forskningsrön av olika slag. Hur fungerar hjärnan? Vilken effekt har rörelse, mat, motion, pauser, sömn, sömnbrist, bakgrundsbrus, etc. Nya redskap, metoder, tankar mottages också med uppskattning. Däremot är det bara till skada när någon vill tala om hur det förhåller sig och hur man ska göra.

    Det som fungerar och leder till måluppfyllelse, det är den rätta vägen. Och rätta vägar finns det som sagt väldigt många av.

    SvaraRadera
  35. Anonym, han verkar resa land och rike kring. Jag tror att den enkla orsaken är att det står att undervisningen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet. Hur fixar vi det, tänker den samvetsgranne politikern. Jo vi bjuder in en forskare. Varför det just är Lundahl vi alla utsätts för, det undandrar sig dock mitt bedömande. Man kunde lika istället ha bjudit in Martin Ingvar, Åke Pålshammar eller Matti Bergström. När det gäller hjärnan finns det nämligen gott om vederhäftig forskning vi verkligen kunde ha nytta av.

    Lundahl var precis i Västervik. Där stöttade han upp sin betygs- och provkritik genom att berätta att man inte behöver ge betyg före i åttan i Finland och att Sverige är det enda landet som har nationella prov. Nationella prov finns i mängder av länder - bland annat i Finland, men man kallar dem olika saker och har olika intervaller på dem. Det är sant att man inte måste ge ett sifferbetyg i de tidiga skolåren i Finland, men man måste vara tydlig med hur eleven ligger till i förhållande till målen och den elev som inte når målen i flera ämnen går om klassen. Han har alltså ytligt rätt i det han säger, men helt fel i andemeningen. I Finland har lärarna stor frihet att välja hur man når målen, men att man når målen kontrolleras däremot ordentligt. Alltså exakt motsatsen till de svenska förhållandena. I andra länder är nationella prov också en kontroll på läraren och rättas centralt. För mig blir det extra enerverande när folk ska använda Finland som exempel utan att bemöda sig om att skaffa ens en elementär bild av hur skolsystemet fungerar.

    Per Måhl har jag också hört flera gånger och jag har läst båda hans betygsböcker. Jag håller helt med om att hans föreläsningar är till bra mycket mer nytta. Han nämner exempel, men fokuserar på målet med bedömning. Ingen rätt väg, istället förslag på vägar och en tydlig bild av destinationen.

    SvaraRadera
  36. Björn, tror du det är så illa? Jag uppfattade det bara som klantighet.

    SvaraRadera
  37. Anonym, Lundahl har intressanta och matnyttiga saker att förmedla också. En hel del av det han rekommenderade är sådant jag redan gör, andra saker ska jag gärna pröva. Jag tror att det är den biten och så det akuta behovet att ragga fram en föreläsande forskare som är skälet till hans vallfärder nu i år.

    Men han är också en flagrant oseriös forskare som slänger ur sig statistik och tvärsäkra påståenden utan att erbjuda något som helst belägg, han framställer sina teorier som den rätta vägen och han stöttar upp sina ideologiska åsikter med falska belägg. Allt det är så illa att den nytta han gör med råge överträffas av den skada han ställer till med.

    SvaraRadera
  38. Kapten Haddock, inga ursäkter här för långa kommentarer. Din forskning om Lundahls forskning har varit högst välkommen och illuminerande. Sammanfattningen av Lundahls doktorsavhandling har stora likheter med min sammanfattning av de föreläsningar jag varit på och fått refererade.

    Ett hopkok där det är svårt att skilja agnarna från vetet och som inte kvalificerar som forskning. Forskning måste vara tydlig för den är ju aldrig klar. Någon annan ska kunna plocka upp tråden och nysta vidare. I år eller om 200 år.

    SvaraRadera
  39. Janne, visst är det sorgligt att det är så med lärarfortbildningen. Men det är stora skillnader mellan kommuner där. Uppsala hade bra fortbildning. Jag har personligen inte utsatts för särskilt mycket tillrättalagd fortbildning utan haft förmånen att få välja mycket själv, så jag har hört många utmärkta föreläsare. Både internationella och svenska. Några svenska föreläsare som jag har uppskattat är Åke Pålhammar, Lars Gustafsson, Per Måhl och Martin Ingvar.J ag hörde en fantastisk kvinna om betyg och bedömning också - kan hon ha varit från Göteborg? Kraftig och dynamisk var hon och det var i Skolverkets regi för ett drygt år sedan.

    SvaraRadera
  40. Anonym, tack för det fint inkilade berömmet. :) Visst är det så att saker har momentum en viss period och sedan försvinner, men skoldebatten återkommer trots allt varje år i någon form. Nu väntar nog alla också på att se vad de reformer som nu sjösätts för med sig. Men det gäller att bara plita på oförtröttligt och oberoende.

    SvaraRadera
  41. Jan, jag vet inte om jag skrivit så mycket om vad vi gör - snarare om det kritiska tänkande vi borde praktisera. Men jag ska genast surfa över och ta reda på vad du tänker om saken.

    SvaraRadera
  42. Betygskalan A-E för godkända betyg har använts i många år i ett stort antal länder, bland andra USA och England. Det liknar Grönköping att en pedagogikforskare inte tar upp debatten om betygsystemet i de länderna, för och emot. Kan det vara att han inte känner till den? På 1970-talet stod det grupper av svenska maoister på skolgårdarna och sålde tidskiften Clarté. Där påstods det bestämt att det var skadligt med betyg i skolan. Det är kanske det som är inspirationskällan?

    SvaraRadera
  43. "Det liknar Grönköping att en pedagogikforskare inte tar upp debatten om betygsystemet i de länderna, för och emot."

    Men det förutsätter ju att avhandlingens ämne är debatt om pedagogik. Nu disputerade ju Lundahl i ämnet pedagogik. Borde han inte ägna sig åt det då?

    Sen har du förstås rätt i att en avhandling i debatt om pedagogik borde gå utanför Sveriges gränser och titta på vad man sagt i andra länder. Men den här avhandlingen har inte ens försökt täcka debatten i Sverige. Såvitt jag kan se ägnar han mycket litet utrymme åt den debatt som pågick i andra medier än tidskriften Krut.

    En ytterligare brist är att han inte relaterar till andra vetenskapliga arbeten som tar upp debatt om pedagogik.

    kapten haddock

    SvaraRadera
  44. Anonym, visst är det bra att man går mot större enhetlighet när det gäller betyg. När det gäller betygsmotståndet är det nog som du föreslår ideologi och övertygelse som styr.

    SvaraRadera
  45. Kapten Haddock, tänker att det där kanske är en doktorsavhandling man behöver läsa av ren självbevarelsedrift.

    SvaraRadera
  46. Jag önskar att man kunde göra som brukar göra med datorer som krånglar. Starta om. Men å andra sidan vad hjälper det om allt hänger på ett systemfel...

    Nä, det är för många kärringar i skolvärlden. In med lite mer muskler och disciplin och sluta dalta med ungdjävlarna! In med Luther, katekesen och tramporgeln. Se till att lugga elever som inte lyder. Förr var lärare åtminstone hatade och fruktade. Numera är vi bara förlöjligade och förnedrade. Vilken utveckling!


    Nu ska jag ta en ta grogg och kolla på tyska journalfilmer från 30-talet. Det var tider det! Aldrig har tusen år förflutit så fort!

    Ha det bra besta kållägor och retta rett!

    Janne

    SvaraRadera
  47. Ljuvligt Janne! Tack för ett välbehövligt skratt och skål!

    SvaraRadera
  48. Tack för att du skrev om föreläsningen, Helena! Jag tycker det är både upprörande och otroligt tråkigt att man som fortbildningsföreläsning och en del av implementeringen av Skola11 väljer att bjuda en en föreläsare som så uppenbart är negativ till flera av de förändringar som ska genomföras. Hoppas att det är som du skriver att det mer är ett "olycksfall i arbetet". Tyvärr förvånar det mig inte då jag själv erfarit att tjänstemän i min egen s-kommun ibland inte kunnat förhålla sig neutrala utan ibland låtit beslut av den här typen styras av sina politiska åsikter.

    SvaraRadera
  49. Oj, vad jag får ilningar i både tänderna och huvudet när jag läser alla kommentarer.
    Jag går forskarutbildningen och kommer med en avhandling som heter "Finland-Sverige 1-0? där jag studerar finländska skolledare med svenska skolledare i ljuset av forskningen om effektiva skolor. Min ledstjärna är att min avhandling skall komma till nytta, vara brukarvänlig och läsvänlig, komma samhället till nytta och också kunna användas för dem den berör. Dvs lärare och skolledare. (Dem jag egentligen skriver för är alla barn och unga men det är inte en fullt godtagbar anledning inom forskarvärlden...)
    TACK för att Ni så tydligt ställer krav på forskares pedagogiska och didaktiska förmåga...

    SvaraRadera
  50. Helena, tack för att du skrev om det här. Min huvudsakliga kritik har hamnat helt i skymundan och ändå tycker jag att den är högst relevant. Jag tyckte att det var väldigt konstigt att man gjorde på det sättet och skrev också ett mejl till projektledaren med min kritik. Jag väntade mig att hon också skulle ha blivit illa berörd av det, men hon förklarade det med att man behöver få olika perspektiv.

    Precis som om vi kunde välja betygssystem och läroplan.

    SvaraRadera
  51. Anonym, det låter väldigt, väldigt lovande. Forskare, skolledare och lärare behöver samarbeta. Och med att samarbeta menar jag inte okritiskt klappa varandra i ryggen. :)

    SvaraRadera