Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)

Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.

Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.

Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.

Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.

Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.

Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.

Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.