Jag tror mycket på värdet av feedback. Framför allt
på den negativa biten. Beröm, uppskattning, att det man gör
uppmärksammas får oss alla att sträcka på ryggen. Men det är i de
kritiska synpunkterna förbättringspotentialen finns. Det är kritiken,
invändningarna och klagomålen som hjälper oss att utvecklas, bli
bättre. Det kan vara allt från att du luktar illa ur munnen till att
dina argument är ologiska. Svårast är det förstås när det gäller att
lyfta sådant som handlar om moral och etik. Det är inte lätt att ta upp
en arbetskamrats lättja eller att säga ifrån om skitsnack, eller att
tala om för grannen att hans berättelser om skattefiffel och svartjobb
väcker anstöt och indignation. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en
kollega som hade satt ett felaktigt betyg för att markera
avståndstagande från en elev som hon trodde var rasist. Pratade jag med
henne om den saken? Nej. Borde jag ha gjort det? Ja.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
Utmärkt formulerat Helena!
SvaraRaderaMan ska som du säger aldrig bara avfärda kritik som dumheter eller
som ogenomtänkt.
Personer som gillar kritik har lättare och bli intelligenta.
SvaraRaderaTack Bertil! :) Kritik är förstås inte per definition sanningen, men att någon ger en sin sanning är alltid värdefull information. Antingen leder det till någon typ av förkovran eller också till ökad människokännedom.
SvaraRaderaI de fall det inte handlar om någon sanning utan om någon som bara vill avreagera sig, ta ner en på jorden, eller jävlas är det även då bra mycket mer trevligt när det sker direkt än bakom ryggen.
... Kanske alla borde ha en blogg. Där folk anonymt kan läsa lusen av en eller tala om för en hur fel man har.
Per, klokare och mer framgångsrika det kan jag se, men intelligentare? Hur tänker du då?
SvaraRaderaIntelligens är enligt mig förmågan att använda historisk information i nya situationer för att ta rätt beslut. För att det skall bli bra är det en fördel om den historiska information analyserats rätt. Kritik från andra är väldigt bra hjälp då om man råkar hamna snett i analyserna bearbetningen eller i vart fall tänker till en gång extra.
SvaraRaderaMed den definitionen håller jag med helt. Kritik ger alltid ökad kunskap och insikt. Även när den är subjektiv eller obefogad.
SvaraRaderaNya perspektiv, nya "sanningar" och nya möjligheter att reflektera och känna in gör en alltid rikare även om man inte nödvändigtvis alltid ändrar sin subjektiva ståndpunkt.
SvaraRaderaDu tar upp det negativa med skitsnacket Helena. I tystnaden uppstår inte sällan föreställningar om vad andra tycker som inte stämmer med verkligheten. En vän kanske bestämmer sig för att man inte bryr sig, fast det beror på helt andra saker att man inte hört av sig en tid osv. Det jag vill komma till är att det är viktigt att också våga fråga andra, framför allt vänner och sådana man känner väl, varför de uppträder på ett sätt man kanske inte gillar eller tala om vilka behov man har. Hur vanligt är det inte t.ex. bland par att den ena väntar på att den andra ska förstå att man tycker det är viktigt att det städas eller något annat. Istället för att är tydlig och säger det till sin man/kvinna så blir man förbannad och börjar snacka skit - början till separation?!
Gertie, det du beskriver är något jag gjort mig skyldig till. Jag har plockat upp vibbar och signaler och gjort en tolkning av orsakerna som senare visat sig vara felaktig. Ärlighet är svårt - inte minst att vara helt ärlig mot sig själv - men det är ett oerhört viktigt strävansmål.
SvaraRaderaI en arbetsmiljö som kännetecknas av höga trösklar, låsta dörrar och lågt i tak finns inget syre för konstruktiva samtal./ Janne
SvaraRaderaTänk att det gick att säga så kort och kärnfullt, Janne. :)
SvaraRaderaSjälv är jag inte emot att bli kritiserad om inte personen iom detta förväntar sig att jag skall rätta till det eller ge denne rätt i kritiken. Det som sägs bakom ryggen på mig är inget värt utom för dem som behöver ventilera den.
SvaraRaderaDet finns olika typer av kritik. Att uppmuntra kritik kan innebära att det blir över sådant som är svårt att göra något åt. Kritik man redan känner till sen länge och som kan vara något som ligger i sakens natur mm.
Att kritisera en kollega innebär att man anser sig vara den som har rätt och kollegan fel. Då måste man verkligen veta att det handlar om fel i t.ex. laglig mening eller så. Inte endast att någon gör något man själv inte skulle göra.
Det krävs fingertoppskänsla när man kritiserar andra och det är få, enligt min erfarenhet, som har det. För, får vi lära oss att kritisera. Det viktigaste har ju varit att vi skall kunna lära oss ta emot kritik.
Oftast är det dom som har makten som kritiserar, därför de som inte har den vet att det kan bli repressalier. Så, jag är inte för att man uppmanar eller uppmuntrar till kritik.
Däremot ser jag det viktigt att kritiskt granska makten. Och speciellt gällande maktens kritik!
Det jag vill uppmuntra är ett gott och positivt samtalsklimat. Kanske vi får det genom att börja hos oss själva och fråga andra - Hur gör du? För att själv få andra perspektiv på hur man kan göra. Istället för - Det du gör tycker jag är fel! Underförstått - därför att det jag gör är rätt och ditt är fel. Iom detta kanske den som man misstänker gör fel också frågar andra - Hur gör ni? Vem vågar öppna sig på ett sådant sätt i ett klimat där kritiken står i första rummet.
Vissa saker behöver man som individ inte höra. Och för den som kritiserar, gäller det att verkligen veta att den kritik denna framför inte är något som sätter sig hos den andra för all framtid. Hur många av oss klarar av det?
Inget av det här är svart eller vitt, Monika. Men man kan träna sig i att både ta och ge kritik och det är en träning som ger god utdelning. Vänner som bara bekräftar; gud så taskigt av honom, så snygg du är i den där frisyren, är den vanligaste sorten, men riktiga vänner som kan tala om när de tycker att man handskas vårdslöst med sitt äktenskap eler curlar sina barn är 100 gånger mer värda. Jag tycker nog också att en god kollega är en som kan ge konstruktiv kritik. Men visst är det så att vi ibland vet att en person inte kan ta till sig kritik och då finns det förstås ingen mening med att ge någon heller.
SvaraRaderaJag håller med dig om att allt inte är svart eller vitt. Inte heller att kritik inte alls skall förekomma. Jag kritiserar t.ex. gärna kritiker.
SvaraRaderaJag vill bara sticka lite hål på uppfattningen att andra endast växer genom kritik, så tillvida att de kan ta emot den förstås. (Man kan få den uppfattningen genom att det så ofta framhålls.) Min erfarenhet är att individer växer mer i ett klimat som innebär att de vågar växa genom interaktion med andra kollegor. Vilket inte framhålls lika ofta.
När det gäller privatlivet tycker iaf jag att man inte skall kritisera om inte någon frågar ärligt vad man tycker de skall göra med sitt äktenskap.
Jag förstår inte varför man skall säga att frisyren är ful - jag menar smaken är ju olika. Det jag inte tycker är snyggt, tycker andra är det. Gränsen mellan konstruktiv kritik och en upplevelse från den andra som dissning är ibland mycket hårfin.
Jag blir lite orolig när människor i min närhet framhåller vikten av ärlighet och konstruktiv kritik. Det ger i vilket fall mig känslan av att andra inte duger som de är, om de inte lever upp till vissa krav, som kritikern ställer.
Jag respekterar att du ser det 100 gånger värt att få den kritiken. Men frågan är om andra ser det så. Vem skall se till att andra blir tränade, så att andra fritt kan kritisera andra.
Jag tror att vi skall lära oss att acceptera att andra inte är likadana som vi själva och att de gör lite som de vill, samt att vi inte kan göra om dem efter hur vi vill att de skall vara och leva. För de kanske inte vill ha det så.
Intressant påpekande där, Monika. "Jag kritiserar t.ex. gärna en kritiker". Varför gör du gärna det när du ogärna kritiserar i övrigt? Du skriver att vi ska acceptera att andra inte är likadana som vi själva. Det håller jag helt med om, men varför då "gärna kritisera en kritiker?" Det tolkar jag som en slags tillrättavisning, dra ner någon på jorden, litet jantelag.
SvaraRaderaJo, för kritikern har s a s bestämt agendan. Jag förutsätter att den som kritiserar kan ta kritik själv. Och inte borde känna det som en slags tillrättavisning, dra ner någon på jorden ... för är det inte det kritikern själv gör då mot andra. Gäller inte detta dra ner någon, andra också.
SvaraRaderaDen som kritiserar har ställt sig själv i en maktposition gentemot en annan människa. Det blir maktfullkomlighet om den personen skall anse sig stå över all kritik mot sig själv och känna det som en tillrättavisning. Kritikern tillrättavisar ju andra.
SvaraRaderaMen det här är typiskt när man förordar kritik och ärlighet. Det går bara från ett håll.
Jag tror att alla måste välja sina strider. Hundraprocentig ärlighet är väl ingen förordar utan man får väl se mellan fingrarna med mycket. Min upplevelse är att krävs mycket mognad och mod för att kunna ge och ta kritik. Till saken hör ju saken att parterna måste lägga åt sidan saker som prestige och åsiktsmonopol och det är inte det lättaste. Dessutom är sannoliken för konstruktiva samtal liten när personalen är hårt pressad. / Janne
SvaraRaderaMonika, jag håller inte med dig. Tvärtom tycker jag att det du kritiserar är moraliskt och det du förordar är omoraliskt. Självklart ska kritik gå från två håll. Människor som är ärliga mot sig själva har både lättare att ta och ge kritik. Folk som är oärliga och fega i kontakten med andra är det ofta mot sig själva också.
SvaraRaderaNågra av mina största framgångar har varit resultatet av kritik som jag inte har uppskattat. Jag är lite orolig att vi lärares kritiska synpunkter på våra elevers prestationer och värderingar i och för sig har gett dem den där kicken som för dem till samhällets topp men att de inte kommer vara ett dugg tacksamma över detta.
SvaraRaderaJanne, jag har inte förordat någon hundraprocentig ärlighet. Jag skriver om de där tillfällena när man egentligen vet vad man borde göra men fegar ur. Och så skriver jag om kostnaderna när man fegar ur. Ibland blir man medskyldig till något. Ibland tycker man bara litet mindre om sig själv.
SvaraRaderaJan, så har det varit för mig också. Men med åren har jag fått ett rätt avspänt förhållande till kritik jag får. Så länge man har goda intentioner och gör sitt bästa har man hur som helst inget att skämmas över.
SvaraRaderaNär det gäller feedback till elever och föräldrar är din oro nog tyvärr befogad. Den curling vi ser är inte en produkt av kärlek så mycket som av feghet och konflikträdsla. Jag tycker att sådant präglar vårt samhälle. Kanske är det för att jag växte upp under sjuttio-talet. Hippie-eran du vet. :)
"Monika, jag håller inte med dig. Tvärtom tycker jag att det du kritiserar är moraliskt och det du förordar är omoraliskt"
SvaraRaderaVad menar du?
Menar du att det är moraliskt att tillrättvisa andra men omoraliskt att tillrättavisa kritiker som tillrättavisar andra?
Den som blir kritiserad har alltså inte rätten att kritisera det hon ser hos kritikern? Om någon kritiserar mig för något, är det väl min rätt att kritisera det jag ser som fel hos den andra. Skall det inte vara ömsesidigt.
Eller hur menar du?
Sen kanske man inte bara skall gå till sig själv och hur man tål kritik, utan förstå att andra kanske inte tar det på samma sätt. Alla lär sig av kritik, men VAD är det dom lär sig?
Jag tål mycket kritik, men för den skull förväntar jag mig inte att andra gör det. Och jag talar inte om moral utan om hänsynstagande till andra, även om man anser att det gör något de inte borde göra.
Jag kanske har missuppfattat dig fullständigt, men som jag uppfattar dig, så talar du för att stärka maktpositioner över andra. För det är ju precis det allt handlar om när man kritiserar andra. Man sätter sig själv i en maktposition.
SvaraRaderaDet har alltså inte varit rätt att kritisera Björklund för hans kritik mot skolan? Om vi tar det på den nivån! Han har alltså blivit tillrättavisad, dragen ner på jorden mm.
Om man skall följa ditt resonemang här skulle alla bara rätta sig efter vad han tycker och göra som han vill utan att protestera mot det. Eller?
Ledsen, vet inte om det är att jag inte håller med dig eller om jag helt enkelt inte förstår vad du menar.
Så, jag släpper det här!
Helena.
SvaraRaderaFör min del har jag inget emot att man ger kritik till exempelvis en elev så länge man fokuserar på innehållet i ett arbete exempelvis och man klart och tydligt också berättar för eleven hur denne ska göra istället för att det ska bli bra.
Däremot ogillar jag starkt kritik som framförs utan att man samtidigt kommer med förslag till förbättringar. Sådant skapar endast destruktiva konflikter.
Frekar06
Monika, det finns människor som använder kritik som ett maktmedel. Det är enligt min erfarenhet samma fega typer som också ägnar sig åt baktal och skvaller. Det är givetvis inte det jag skriver om.
SvaraRaderaFredrik, min utbölingssyn på Sverige (trots att jag numera är svensk medborgare) är att vi är ett folk plågade av feghet, konfliktängslan och alla möjliga andra rädslor. Inga konflikter för konflikternas skull, men att alltid väja för konflikter är inte heller bra.
SvaraRadera