söndag 18 december 2011

Världens bästa skitskola del 3: Surt sa Derwinger om Finland.

I torsdags kom Världens bästa skitskola till Norrköping. Närmare bestämt till Plusgymnasiets stylistutbildning. Det handlade om en annan aspekt av gymnasieelevernas valfrihet - möjligheten att välja ett gymnasieprogram som ger tre roliga och kreativa år, uppmuntrar eleverna att drömma, men som i de flesta fall leder till en kraschlandning när skolan är slut. Vi fick veta att stylistprogrammen växer lavinartat. 600 går ut nästa år, betydligt fler året därpå, samtidigt som arbetsförmedlingen annonserar ut ett enda stylistjobb för hela landet. När man kontrasterar stylistelevernas drömmar om rikedom och berömmelse och deras entusiasm inför att lära sig om sminkborttagning och trendfärger med pojken i Shanghaj som drömmer om att bli läkare eller forskare och förklarar att receptet är hårt arbete blir det faktiskt hjärtskärande. Jag har skrivit om pedagogikforskare som beter sig som väckelsepredikanter. Det vi har här är skolor med frälsningsläror, skolor som lovar eleverna guld och gröna skogar. Men den enda som ser något guld är skolans ägare. På elevernas bekostnad. Men också på skattebetalarnas. För var är samhällsintresset i att lära tonåringar jonglera och sminka varandra?

Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?

Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim?  Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.

Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.

Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig.  Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner.  När det gäller Finland är teserna  man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt  traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.

När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande -  inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
 Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.

När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
   Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.

 Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.

Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
 Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången  fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.

Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.

Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.

Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av  Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat  som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt  bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.

Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.


Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.



I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar,  missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.

58 kommentarer:

  1. Helena, tack för en mycket givande berättelse och analys av skillnaden mellan brödrafolken. Kan det inte också vara skillnade mellan den finlandsvenska minoriteten och "äkt" finnar?

    Du ger här en målande bild i hur kulturskillnad ställer till det i jämförelsen av skolsystemen. Därför blir det viktigt så fort vi pratar om det i en svensk kontext, där vi är ett mer mångkulturellt land än kanske andra, att väva in olika kulturers skillnader i förhållande till "äkt" svenskars kultur.

    Allt nog vill nog säga att vi i Sverige saknar fakta när vi ska dra slutsatser. Det visade det beryktade räkneexemplet i programmet. Det var min infallsvinkel när jag drog slutsatser kring progammet. Dom har du här
    http://pluraword.blogspot.com/2011/12/rumpenissar-med-baskunskaper.html

    SvaraRadera
  2. Plura, det finns klara skillnader mellan finlandsvenskar och purfinnar. En hel del intolerans och fördomsfullhet också.

    Människan är allmänt duktig på att hitta ursäkter och förmildrande omständigheter för sig själv och på att fördöma och håna andra.

    Tack för länken till ett bra inlägg. Har länkat till det under texten nu också.

    SvaraRadera
  3. Helena!

    Jag tycker att det är tramsigt och tröttsamt med alla dessa nationalstereotyper där finnen beskrivs som tystlåten våldsverkande suput och svensken som självgod halvbögig mes. Finlands-svensken hamnar ofta i kläm mellan dessa beskrivningar. De är väl något slags halvtjafs.

    Men som alla vet är fördomar som spikar. Ju mer man bankar på dem desto djupare sitter de. Det vore ju roligare om media kunde ge en mer nyanserad bild av varandra. Varför inte ett porträtt av en surdegsbakande och vinpimplande finsk fjolla eller djuriskt vrålande och hårt supande svensk? Jag övertygad att de finns. Jag vet att av den senare finns det gott om.

    SvaraRadera
  4. Anonym, visst är det tröttsamt, men genom att vi tror på stereotyperna, lyfter dem och till och med ofta stoltserar med dem blir de befästa och svåra att bli av med.

    SvaraRadera
  5. Tack för de här berättelserna! Jag måste nog se programmet nu, men anar din frustartion inför de här stereotypierna.

    Samtidigt är det väl rimligt att det ske en viss reaktion på den totala romantiseringen av finsk skola som skett de senaste åren?

    SvaraRadera
  6. Har man romantiserat den finska skolan? Ett antal undersökningar visar gång på gång att Sverige tappar mark gentemot ett stort antal andra länder. I det läget finns inte så mycket annat än att ödmjuka sig försöka lära sig av andra som bevisligen kan bättre.

    Men det verkar vara så in i helvete svårt kunna lära sig av just Finland. Vad är det som tar emot eller är det bara någon gen som spökar?

    Hade det varit ett anglosaxiskt land så hade man svalt hela klabbet utan att blinka.

    Janne

    SvaraRadera
  7. Mats, har man romantiserat den finska skolan? Det här var långt ifrån första gången jag stötte på den här bilden av en gammaldags pluggskola och elever som inte vågar säga flaska. En bild som helt saknar verklighetsförankring.

    SvaraRadera
  8. Janne, Finland ska nog helt enkelt vara den fattiga kusinen från landet.

    SvaraRadera
  9. Det som står fram som en lysande fyrbåk efter att ha sett alla tre delarna i programmet är hur övergivna eleverna är.

    Flickorna på stylistprogrammet får i uppgift att skapa en scenmakeup för valfri svensk schlagerartist, och får tipset "lösögonfransar" och lämnas sedan på egen hand. Jag gissar att programmet är vinklat, nog måste de ha fått mer instruktioner än så? Att skapa en makeup som gör att ansiktet på artisten både syns och ser vackert ut genom tv-rutan och ut till publiken kan inte vara helt enkelt, det är strålkastare och skuggor och kameror och storbild och saker att tänka på. Ändå stod de där på redovisningen och fick ingen feedback (vad vi fick se) på sitt arbete, inga förklaringar till varför de borde ha betonat ditt mer eller tonat ner datt mer eftersom strålkastarna eller kamerorna eller storbilden på schlagerscenen eller vad det nu kan vara.

    De var utelämnade till sig själva och varandra, och de ska ut på en mycket begränsad marknad där de kommer att konkurrera med fullblodsproffs.

    Det känns inte helt seriöst. Jag kan tänka mig att man som stylist behöver känna till en väldigt massa färglära och trender och hej och hå, men jag kan också tänka mig att man behöver ha en hel del handgriplig kunskap om t ex dermatologi, kemi och matematik, och intrycket jag fick av inslaget och mitt googlande på skolan är att de nog inte står helt fullt ut rustade för de jobb de drömmer om när de går ut.

    Jag kan ha fel, men intrycket av att eleverna i många av de svenska skolorna som skildras är övergivna består efter dessa tre program.

    SvaraRadera
  10. Visst är det så Morrica. Myten om den kunskapstörstande eleven som ska släppas fri att jaga sin egen kunskap lever kvar.

    Jag har också svårt att förstå att vi har ett gymnasium där man inte läser ens kärnämnena alla tre åren.

    SvaraRadera
  11. Hur ska man kunna jaga det man inte ens vet om att det finns? Hur känner man igen det när man snubblar på det? Och hur ska man veta att det hänger ihop med något annat man av en slump råkade trampa på häromdagen?

    Vad vill vi med svensk skola? Egentligen?

    SvaraRadera
  12. Eftersnacket stördes av att panelen, på svenskt
    vis, försökte enas och uttala goda förhoppningar och säga att en vändning är på gång, och odla myten att svenska elever är starkt kreativa med ett minimum av kunskaper. T ex prognosen att vi kommer att hämta in andra länders försprång, men kommer konkurrenterna att stå sstilla medan vi vänder skutan?
    Hur kan man enas om att det är rätt att elevernas
    felval av utbildning får leda till att skatte-
    betalarnas kostnader för a-kassa och förtidspen-
    sioner ökar?

    SvaraRadera
  13. Morrica, jag skulle vilja lyfta elevernas rätt till kunskaper, färdigheter och till bildning. Inte bara för studier och arbetsliv utan för att man har så mycket mer makt över sitt liv och ett så mycket bättre liv med allmänbildning och de kunskaper som krävs för att navigera i vårt samhälle. Man talar om snällbetyg. Vad är snällt med ett betyg utan täckning? Att ge ett sådant är att räcka ett hånfullt långfinger åt eleven.

    SvaraRadera
  14. Anonym, Anna Ekström var den enda som visste tillräckligt om skolan för att ha något att tillföra. Håller med om att eftersnacket den här gången var en besvikelse.

    När det gäller pengarna och skolan är vad skolan kostar helt irrelevant så länge man inte vet vad man får för pengarna i form av kunskaper och färdigheter.

    SvaraRadera
  15. Det är intressant att få ta del av dina erfarenheter av skolan i Finland och vilken kunskap du har fått med dig, som du ser att vi saknar. Du skriver att du bott i Sverige i 30 år.

    Kanske det finns en fara i att gå tillbaka till sin egen skoltid och utifrån den se på den nuvarande skolan.

    Vi kan säga så här: Även om jag åker över till Finland och finner den undervisningen vara den bästa som finns, kan jag aldrig bortse ifrån att hur den är organiserad kanske inte är lösningen för Sverige. Kanske man uppfattar ett visst motstånd att ta till sig den som om vi anser oss kunna det bättre bara för att vi ser oss som bättre. Kanske det snarare är att vi kan vår historia och vårt samhälle och därmed vår skola bättre. Och kan se det problematiska att utan konsekvensanalys ta över deras koncept.

    Jag ser ingen skillnad i att gå stylistprogrammet än ett teoretiskt inriktat program som leder i bästa fall till anställningsbarhet. Det är inte alla som kommer in på KTH eller Handelshögskolan. Det är inte heller säkert att de som går stylistprogrammet blir arbetslösa. De kan bli entreprenörer, konsulter eller öppna eget mm.

    Det är märkligt att en del borgerligt sinnade representanter bara talar om anställningsbarhet, när jag som vänster kan se möjligheter för människor att starta eget. Sen är det väl som cirkusprofessorn sa, de lär sig en hel del annat också. Inte bara att jonglera.

    SvaraRadera
  16. Kerttulin koulu är en finskspråkig skola med språkbadsklasser. Det tar tid att hitta orden på svenska. Eleverna hade knappast hunnit pejla in accenten på den nya okända läraren och en kameraman hör inte heller till vanligheterna. (Jag har ingen koppling till Kerttulin koulu.)

    SvaraRadera
  17. Intressant, absolut. Men det är helt olika samhällen vi talar om här: Finland med ett mer elitistiskt samhälle och klassiskt borgerliga värderingar och Sverige med ett klassiskt vänsterperspektiv med ett långt utvecklat utjämningstänkande och med elever med mycket olika bakgrund, socioekonomiskt såväl som etniskt. Finland har en mer akademisk tradition och kultur medan Sverige präglas av en arbetarkultur där akademiska arbeten värderas lågt. Det är svårt att jämföra äpplen och päron, men visst är Finland intressant, absolut.

    SvaraRadera
  18. Monika,jag åker till Finland varje år och jag har föräldrar som är lärare. Det är inte precis så att min kontakt med Finland avbröts för 30 år sedan.
    ... anställningsbarhet? Det är inte precis något honnörsord i den här bloggen.

    Entreprenörskap? Ska man starta eget behöver man kunna både läsa, skriva och räkna. Dessutom behöver det finnas en marknad.

    SvaraRadera
  19. Anonym, tack för den informationen, det gör det hela ännu värre. Ett oförskämt och fördomsfullt inslag.

    SvaraRadera
  20. Anonym, är du på det klara med att Finland inte bara har goda studieresultat utan också hög likvärdighet? Samma sak gäller Sydkorea och Nya Zeeland, två andra länder som hamnar högt på Pisa-rankningen. Utjämningstänkandet är måhända utvecklat i Sverige, men utjämningen är det sämre beställt med.

    SvaraRadera
  21. Helena

    Menar du att man inte lär sig att räkna, skriva och läsa det på stylist-programmet?

    Jag har bott i Sverige hela mitt liv, gick i skolan på 60-talet och är lärarutbildare och har stor inblick i hur det är i skolan idag. Men jag ser ändå farorna i att utgå från min egen skoltid när jag bedömer hur skolan ser ut i dag.
    Men det kanske inte är så stor skillnad i det finska utbildningssystemet från den tid du gick som det är i Sverige. Då kanske det inte finns några faror med att utgå från sin egen tid. Fast ...

    En jämförelse med andra länders utbildningspolitik kan vara fruktbart. Om inte annat för att se vad som faktiskt är bra med ens eget och att det vill vi behålla. Men också för att se - kan vi ta det till oss.

    Finns det någon svensk som föreslår Finland att ta till sig vårt utbildningsystem? Finns det en debatt om att finska systemet borde ta till sig en del av vårt? Jag anser dock att varje land måste få bygga upp sitt utbildningssystem utifrån historia, tradition och samhällssystem.

    SvaraRadera
  22. Jag skulle inte ha mage att påstå att Finland skulle ta till sig vårt eget system. Jag anser att de är fullt kapabla att ta ansvar för det på egen hand utan inblandning från svenskt håll. Och ge dem kredit för att det är i linje med deras historia, traditioner och samhällssystem.

    SvaraRadera
  23. Monika, det är det lilla det (räkna, skriva och läsa på stylistprogrammet). Min lärarerfarenhet är att många elever blir snuvade på de kunskaper de har rätt till och min erfarenhet är också att det framför allt drabbar elever utan engagerade eller akademiskt utbildade föräldrar. Vår skola är mest orättvis mot de elever vi har störst skyldighet att hjälpa.

    I övrigt förstår jag inte vad du debatterar om och emot. Jag synar en orättvis nidbild av den finska skolan och det gör jag på flera olika sätt. Jag ifrågasätter det journalistiska greppet, jag ifrågasätter, tolkningen av det finska inslaget och jag ifrågasätter fördomsfulla påståenden om den finska skolan som uttalas i programmet och då använder jag mig av min erfarenhet av den finska skolan. Exakt vad är det du vänder dig mot i det?

    SvaraRadera
  24. Jag vänder mig inte mot dig och det du anser, utan att vi skall ta Finland som exempel för att vi skall bli bättre. Jag anser att vi själva skall se vad som fungerar bäst hos oss själva. Av skäl som jag tagit upp. Och då kommer jag in på liknande synsätt gällande våra elever.

    Min andra kommentar var riktat mot dem som klagar över Finlands skolsystem.

    Jag är för kvalitet och att elever och studenter lär sig det dom behöver för att klara sig i livet. Men att det också måste utgå från dem själva att bestämma vad de vill med sitt liv. Det är som om det inte duger att ha gått stylistprogrammet, därför att det inte är tillräckligt stort och märkvärdigt. I det finns ett elittänkande.

    Ett annat som du tar upp är att vi skall "hjälpa dem" som inte har "rätt föräldrar". Och att det är alla som inte har engagerande eller akademiskt utbildade föräldrar. Har någon frågat om de vill bli hjälpta till att bli något de kanske inte alls vill bli. Vem eller vilka skall bestämma det?

    Missförstå mig rätt - jag strävar i allra högsta grad att ge mina studenter den bästa (om jag skall vara värderande) undervisningen. Men jag ser det inte som att jag hjälper dem, som om de inte är tillräckligt kapabla själv i det dom gör.

    Skall vi inte försöka skapa en skola där alla har en plats och inte en skola där alla skall formas i enlighet med ett mått på vad som är värdefullt? En skola där vi inte bygger in misslyckandet och en skola som inte präglas av ett bristtänkande.

    SvaraRadera
  25. Monika, problemet är inte att de som vill gå stylistprogrammet går stylistprogrammet. Problemet är att den utbildning de ges tycks otillräcklig. Det kan hända att det bara var det intrycket man fick i programmet, kanske får de själva verket såväl feedback som kunskaper om ljussättning, effekter, dermatologi, företagsekonomi etc men det var inte det intrycket jag fick. Om du verkligen är för kvalitet, som du säger dig vara, så torde du inte ha några som helst problem med att förstå det bekymmersamma i en situation där gymnasieungdomar ägnar tre år åt en "stylistutbildning" som har så dåliga kontakter på arbetsmarknaden att de hänvisas till att göra praktik i en livsmedelsbutik.

    SvaraRadera
  26. En familemedlemj brukar skriva på sina hundralappar "får ej användas till nagelbyggarkurser".

    Jag tror hon måste urveckla texten.

    SvaraRadera
  27. curiousheathen ...!

    I vilket avseende är det otillräckligt. I relation till vad? Och vad är kvalitet - att man är anställningsbar eller något annat?

    Jag kan inte svara på hur det är i det här fallet, men det finns en del lärarstudenter som har fått göra hela sin praktik på förskolan, fast de går en inriktning mot äldre åldrar. Varför? Jo för att kommunerna inte var skyldiga att erbjuda studenterna praktik på högstadiet och gymnasiet, medan LHS var skyldiga att sända ut dem på praktik? Kommunerna hade rätten att säga nej.

    Det är vad jag ser som det bekymmersamma! Det handlar då inte om att det brister i kvaliteten på hur en utbildning är organiserad utan på andra faktorer.

    Det bekymmersamma är dessutom att en del utifrån enstaka exempel i media gör generaliseringar. Och tecknar upp en svart bild av läget i skolan. Märkligt är att man alltid generaliserar bristerna.

    Mer som är bekymmersamt är att vi har ett parti som gör allt för att begränsa utbildningsmöjligheterna därför att det anser att en viss typ av utbildning skall premieras. Den som det anser har ett värde och en kvalitet.

    Så, visst är det mycket jag ser som bekymmersamt.

    Och visst är det bekymmersamt om det inte finns praktikplatser, men det betyder inte att själva utbildningen brister i kvalitet. Och frågan är om man skall lägga ner utbildningen eller se om det går att skaffa praktikplatser!?

    SvaraRadera
  28. Monica, på samma sätt som en blivande gymnasielärare som gjort sin praktik på förskolor knappast står så väl rustad för sin framtida yrkesroll som om h*n gjort den på en gymnasieskola står en stylist som gjort sin praktik på ICA Maxi mycket sämre rustad än om h*n gjort den i sminket på SVT. Det handlar ju inte bara om att h*n berövas den praktiska erfarenheten, h*n missar också möjligheten att knyta kontakter, börja bygga sig ett kontaktnät och visa vad h*n faktiskt kan för någon som är i branschen.

    Det här vet ju lärarutbildare givetvis redan, men jag vill inte ta för givet att alla som läser Helenas trevliga blogg gör det, så jag hoppas du ursäktar att jag är lite övertydlig.

    Med otillräckligt menar jag otillräckligt i förhållande till vad som förväntas av en yrkesman i branschen. Utildningen utger sig för att vara en yrkesutbildning, inte en hobbykurs, inte sant?

    Jag förstår inte alls vad du menar när du skriver "en del utifrån enstaka exempel i media gör generaliseringar. Och tecknar upp en svart bild av läget i skolan. Märkligt är att man alltid generaliserar bristerna"? Min uppfattning om Helena är att hon är mycket medveten om att det finns skolor som fungerar ypperligt även i Sverige, men att hon aldrig blundar för det faktum att det också finns skolor där det ser väldigt annorlunda ut.

    /Morrica

    SvaraRadera
  29. Varför tycker du att du behöver berätta om Helenas medvetenhet och att hon inte generaliserar bristerna? Jag nämnde inte henne, utan media.

    Jag är med i diskussionen och tycker inte likadant om vissa frågor. Jag har inga synpunkter på personen Helena eller några funderingar om hennes medvetenhet om saker och ting. Det är väl sakfrågor vi diskuterar! Jag ser inte på utbildning, kvalitet mm på samma sätt.

    Jag hoppas att det fortfarande är möjligt att ha en annan uppfattning i Sverige om utbildningsfrågor eller om vi alla skall tycka likadant. Om inte, får vi stå till svars för att vi argumenterar mot. Eller förklara varför vi är det.

    Jag vill diskutera sakfrågor! Inte vara tvungen att förklara mig!

    SvaraRadera
  30. Finland har uppenbarligen lyckats med sin skola och jag tror, om jag inte har helt fel, är för att de organiserar den efter sitt eget huvud och det som passar i Finland. Jag har inte någon uppfattning om att de tittar på vad andra gör och försöker göra likadant. De står för sig själva, verkar ha gott självförtroende mm.

    Kanske det bakom mina tidigare kommentarer, finns en frustration över att Sverige verkar ha ett så dåligt självförtroende att det är tvungen att gå till USA, England eller till Finland. Istället för att tro på sitt eget och förbättra det.

    Jag tror nämligen inte att man lyckas genom att snegla på grannen som har lyckats och sträva efter att göra allt likadant. Eller om jag skall ta en annan metafor - varför gå över ån för att hämta vatten. Vi har kompetent folk i vårt land. Det gäller bara att sätta rätt person på rätt plats, vilket kanske inte alltid görs.

    Jag har inget emot Finland eller deras utbildningssystem. Det är Sveriges undfallenhet som jag har något emot.

    SvaraRadera
  31. Jag ber så väldigt mycket om ursäkt att jag missförstod dig, Monika, jag fick helt enkelt intrycket av att du pratade om inlägget.

    Jag har ingen möjlighet att veta vilka känslor som ligger bakom dina tidigare kommentarer, men eftersom du framhåller att du vill diskutera sakfrågor så föreslår jag att vi lämnar det därhän.

    En sakfråga att fundera över är just om en praktikplats på ICA Maxi främjar en ung människas strävan att ta sig fram i stylistbranschen, eller det exempel du själv nämnde, om en praktikplats på förskola verkligen ger en blivande gymnasielärare den erfarenhet och de kunskaper den verksamhetsförlagda delen av utbildningen bör ge?

    /Morrica

    SvaraRadera
  32. Nej, jag anser inte att det främjar någon. Och att något måste göras.

    Men inte genom att svärta ner utbildningarna eller kalla dem tramskurser som Björklund gör eller att de som går där inte skall få lika mycket i studiebidrag för att de inte är anställningsbara som var Svenskt Näringslivs förslag i somras.

    Det talas om en marknad och att friskolorna skapar en konkurrens. Det talas om att eleverna är kunder mm. Samtidigt talar man om kunderna som om de inte vet sitt eget bästa eller vet vad de vill. De får inte bestämma! I detta har inte kunden rätt. Utom när det gäller utvärderingar om undervisningen. Då, helt plötsligt ger man kunden rätt i att en undervisning är usel eller en lärare okunnig. Trots att de inte alls har den utbildningen att de med säkerhet kan komma fram till det.

    Som jag förstår marknaden är att det är efterfrågan som styr. Men uppenbarligen inte när det gäller skola och utbildning. Det är som Bunar säger en kvasimarknad.

    Som jag ser det, skall man försöka få fram praktikplatser för alla typer av utbildningar där det finns en efterfrågan. Och många vill gå andra utbildningar än det som regeringen och andra tycker är usla, inte ger tillräckliga kunskaper och som inte leder till att producera nobelpristagare eller eminenta forskare. Men vi är mer än det. Vi är ett folk, som också vill vara människor och kanske helt enkelt mår bra av att gå en s.k. tramskurs.

    Men, Gymnasieskolan styrs av en läroplan, vilket betyder att även s.k. tramskurser eller som du kallar dem hobbykurser, är förpliktigade att följa den. Om inte, så gäller samma för dem som för alla andra utbildningar.

    Sen får man naturligtvis tycka vad man vill om andras intressen och vad de vill i livet. Men finns styrdokument, och en utbildning är erkänd i det avseendet, skall man också försöka få fram praktikplatser som främjar dem som sökts sig till utbildningen. Kanske genom att man faktiskt ger kommuner och lärarutbildningen samma skyldigheter, som i fallet med att några av våra lärarstudenter under en period gjorde hela sin praktik på förskolan.

    Det är inte som jag ser det, speciellt konstruktivt, att dissa vissa utbildningar. För vad man också gör då är att dissa de som väljer dem och dem som arbetar med dem. Vad vinner man på det? Det konstruktiva är att gå till källan - de politiska besluten inom utbildningspolitiken och försöka förändra dem. Ställa högre krav på att de sköter sitt jobb.

    SvaraRadera
  33. En detalj bara, Monika - jag benämnde stylistutbildningen yrkesutbildning, inte hobbykurs.

    /Morrica

    SvaraRadera
  34. Så förargligt. Låt oss börja om från det ställe där misstaget uppstod:

    Monica, på samma sätt som en blivande gymnasielärare som gjort sin praktik på förskolor knappast står så väl rustad för sin framtida yrkesroll som om h*n gjort den på en gymnasieskola står en stylist som gjort sin praktik på ICA Maxi mycket sämre rustad än om h*n gjort den i sminket på SVT. Det handlar ju inte bara om att h*n berövas den praktiska erfarenheten, h*n missar också möjligheten att knyta kontakter, börja bygga sig ett kontaktnät och visa vad h*n faktiskt kan för någon som är i branschen.

    Det här vet ju lärarutbildare givetvis redan, men jag vill inte ta för givet att alla som läser Helenas trevliga blogg gör det, så jag hoppas du ursäktar att jag är lite övertydlig.

    Med otillräckligt menar jag otillräckligt i förhållande till vad som förväntas av en yrkesman i branschen. Utildningen utger sig för att vara en yrkesutbildning, inte en hobbykurs, inte sant?

    SvaraRadera
  35. Monika!

    Hur kan man veta om ett land har lyckats med sin utbildningspolitik? Men det är klart om landets politiker upptäcker att resultaten sjunker för varje år så kan man inte stoppa huvudet i sanden och tro att det kommer att ordna sig.

    Du skriver att man kan inte snegla på vad andra gör och kopiera rakt av. Menar du att vi inte ska eller har något att lära av andra? Om det du menar så förstår jag krisen i vår skola. Du kan ta vilken bransch som helst så är härmandet ett viktigt inslag i verksamheten. Tanken att man är sig själv nog är destruktiv i längden och snart kommer man att upptäcka att man är omsprungen. Jag antar att Sverige befinner sig där nu.

    Vår utbildningsminister har liknat skolan vid ett oljetankfartyg som tar tid att vända. Bilden är nog så målande och träffsäker. Att skolan är en oljetanker är ett bekymmer i sig är nog så problematiskt. Men de verkliga problemen hittar vi nog ombord.Fartygets befäl kommunicerar dåligt med sin besättning och yttervärlden. Han, kaptenen, har tappat kursen men vägrar inse det och än mer erkänna det. Tvärtom låter han meddela att han har full kontroll. Samtidigt som kaptenen lever i den bästa världar uppe på kommandobryggan så råder kaos på däck. Matroserna kämpar i vild förtvivlan med att försöka täppa till läckorna som uppstått överallt på fartyget alltmedan chefmaskinisten i fartygets djupa muller ler mjuggt åt eländet.

    SvaraRadera
  36. Anonym

    Jag ser inte lärande som att man kopierar av något.

    Att lära av andra är att ta till sig deras kunskaper och sen se om det är möjligt att använda sig av den kunskapen på det man skall göra. Men också ta ställning till om man kan använda den i sitt eget liv och inom det yrkesområde man har valt. Kunskaper skall man kunna tillämpa och det är väl då det sker ett lärande i ordets rätta bemärkelse.

    När det gäller läroplaner och utbildningssystem kan man inte importera dessa rakt av, då länder har olika förutsättningar, på grund av historia, traditioner och typ av samhällssystem.

    Jo, skolan är trögföränderlig, men då skall man inte om jag skall använda samma liknelse, vända fartyget utan istället växla till en ny riktning. Bilden är målande och träffande vad gäller Björklund som illustrerar att han går tillbaka? Jag skulle hellre vilja använda liknelsen med att vi kontinuerligt kommer fram till nya vägskäl av Y-karaktär. Kanske har vi gjort det och då skulle ha valt en annan väg, istället för att vända tillbaka. Björklund avslöjar själv sitt bakåtsträvande. Och det mest oroande är att han inte verkar veta om det själv.

    SvaraRadera
  37. Monika, du har vuxna studenter, elever som väljer gymnasielinje är fortfarande barn och får inte lämnas i sticket. Många har föräldrar som hjälper, lotsar och förklarar livets realiteter. Men det gäller långt ifrån alla. Jag ser två grupper elever som råkar illa ut. Dels de som har föräldrar som inte kan, orkar eller vill engagera sig i sina barns skolgång överhuvudtaget. Det finns skrämmande många barn som har föräldrar med missbruksproblem, psykisk sjukdom, eller annan instabilitet. En större grupp är de curlingföräldrar som inte tar sitt föräldraansvar utan ger sina tonåringar fria tyglar av rädsla för konflikt eller ogillande.
    Den elev som är nöjd med sitt val som sextonåring och som fortfarande gratulerar sig till det tio år senare har givetvis träffat rätt. Men Jag har sett ansiktet på ett stort antal nittonåringar när de precis har insett att det inte finns några framtidsdörrar de kan öppna och det är en skakande syn.
    Därför går jag längre än Morrica. Jag tycker inte att vi ska ha gymnasieprogram som är ägnade att tillfredsställa elevernas drömmar och intressen snarare än arbetsmarknadens behov. Om det inte går att ordna praktikplatser är det troligt att det inte heller går att ordna jobb i den branschen. Att blivande gymnasielärare gör praktik på förskola och tvärtom uppfattar jag som helt förkastligt. Jag skulle vara djupt upprörd som student. Jag tänker på vad min praktik betydde för mig. Först Franska skolan, därpå Södra Latin och sist Vilundagymnasiet i Upplands-Väsby. Jag lärde mig massor. Fortfarande börjar jag mina fransklektioner på samma sätt som min handledare på Franska skolan (Sylvia Martin) gjorde.

    SvaraRadera
  38. Morrica, tack både för vänliga ord och kloka, nyanserade kommentarer. Både du och Mats är riktiga mästare i kommentarsfältet och får mig ofta att tänka nya tankar. Och vad är häftigare än nya tankar? :)
    På stylistprogrammet har man 16 veckor praktik - det är alltså en stor del av utbildningen de tillbringar på Ica Maxi medan skolan håvar in stålar. Teorin verkar begränsad till de obligatoriska kurserna (600 poäng). Våra ungdomar behöver också varsamt upplysas om att konkurrensen om stylist- och delfinskötarjobben är hård och att arbetsmarknaden snarare ropar efter rörmokare och kallskänkor. Och det uppdraget kan inte lämnas till föräldrarna utan det måste komma från samhället. Smalare utbildningar borde hellre erbjudas av folkhögskolor, dels för att eleverna är vuxna och bättre kan göra informerade val men också för att man inte då riskerar sådan explosionsartad tillväxt som den vi nu ser med stylistprogrammet.

    SvaraRadera
  39. Monika, i Finland har man stor koll på svenska skolreformer och man har tagit efter många av dem. Men med flera års dröjsmål och med modifieringar. Att lära av andras framgångar och misstag innebär med stor sannolikhet fler framgångar och färre misstag.

    SvaraRadera
  40. Anonym, känner inte igen mig riktigt i bristen på kommunikation. Så mycket kommunikation som vi har haft med skolverket både inför, under och efter införandet av Skola 2011 har jag aldrig varit med om. På kommunal nivå ser det förstås olika ut beroende på var man bor. Men i Norrköping görs lärarna delaktiga i både diskussioner och beslut i mycket högre grad än tidigare.

    SvaraRadera
  41. Helena
    Jag förstår hur du tänker nu, men min fråga som ligger bakom mina tankar är om det är lärarens uppgift. Ingår det i uppdraget att hjälpa eleverna att välja det man själv ser som rätt.

    Jag skulle säkert också hjälpa till, men att få eleven till rätt person - SYV t.ex.

    SvaraRadera
  42. Vad det gäller liknelsen med tankfartyget så har Björklund insett att fartygsmaskinisten (skolforskarna)vägrar att slå på backslaget för att förhindra grundstötning. Då har han inget annat val än försöka gira och vända tillbaka. Hoppas bara att rodret fungerar!

    SvaraRadera
  43. Helena!

    Det var det fan i mig finaste jag hör sen jag konfirmerade mig. Inte för att vara elak. Kandiderar du? / Janne

    SvaraRadera
  44. Helena!

    Din beskrivning av gymnasielärarstudenter som praktiserar på förskolan är ju en ren klassiker. Epic fail skulle ungarna av idag säga och det kanske beskriver tragedin bättre. Janne

    SvaraRadera
  45. Anonym

    Det finns andra val, men det gäller att den som styr inser det också och visar lite mod att ge sig ut på för honom okända vatten. Istället för att vända tillbaka till den för honom trygga men kanske uttorkade hamnen.

    SvaraRadera
  46. Monika

    Irrfärder brukar vara länge och sluta olyckligt för de flesta. Bara de som klarar sig brukar säga att det var mödan värd. De andra hade nog föredragit den uttorkade hamnen framför att bli mat åt en cyklop.

    Janne

    SvaraRadera
  47. Janne

    Vem har talat om irrfärder ... Det är för Björklund okända vatten, inte nödvändigtvis för oss andra.

    SvaraRadera
  48. Monika, det ligger mycket i det Helena säger - många ungdomar som står inför att välja gymnasium utsätts för en massiv marknadsföring, mer eller mindre subtil, och de står skrämmande ofta ensamma, utan vuxenstöd, mitt i denna anstormning.

    Är man femton år kollar man inte om skolan som låter lockande har lärare i alla ämnen, har vettiga lokaler, skolrestaurang, viskar i det finstilta att för att få den där högskolebehörigheten som trumpetas ut på förstasidan så måste man läsa tunga kurser vid sidan av eller kan hjälpa till att ordna relevanta praktikplatser. Ändå förväntas man ta det ansvaret på sina späda axlar.

    Är det helt rimligt? En femtonåring är inte myndig, och ändå lämnar vi många av dem ensamma med detta enorma ansvar.

    Som samhälle borde vi åtminstone se till att de skolor som säljer sig med mördande reklam faktiskt uppfyller någon form av minimikrav. Lärare i kärnämnen, vettiga lokaler (ventilation är t ex trevligt) och tydlig information är exempel på krav vi vuxna i samhället bör ta ansvar för att det finns.

    I synnerhet när det gäller de skolor som erbjuder yrkesutbildningar. Många av de elever som står helt ensamma med ansvaret söker sig dit.

    SvaraRadera
  49. Visst ligger det mycket i det Helena säger - det har jag inte sagt något emot. Och vem har sagt att de inte skall få vuxenstöd.

    Det jag vill få fram är att vuxenstödet också handlar om att lyssna och inte bara höra vad 15-åring säger, därför att den vuxna anser sig veta bäst.

    Lärarens uppgift är att just ge eleven det som ingår i läraruppdraget, men jag är tveksam till om det ingår att lotsa in eleven till ett yrke som läraren anser vara det rätta.

    Det verkar ibland som om det inte finns några mellanlägen - total kontroll av vuxenvärlden eller så lämnas individen ensam.

    För övrigt tar du upp områden, som jag inte alls har gått emot. Det är den nuvarande ideologiska styrningen vad gäller detta, som jag argumenterar emot. T.ex. att man inte anser att praktisk-etiska ämnen är värdefulla för att dessa inte ger anställningsbarhet. Det är lika viktigt inom dem att eleverna får de grundläggande kunskaperna. Sen behöver dessa inte vara av den digniteten att de har möjlighet att få nobelpris. Eller vara i linje med ambitionen att skapa Världens bästa skola! Vi kan väl behålla fötterna på jorden!

    SvaraRadera
  50. Varför detta agg mot Björklund? Jag undrar om föraktet grundar sig mer på politisk tillhörighet än de reformer som han vill genomföra. Då undrar jag vilka förändringar lärarutbildarna vill se. För ni har väl ändå förstått att någonting måste göras och i så fall vilka? Vad föreslår ni för åtgärder mot den katastrofala disciplinen? Hur ska vi förbättra resultaten i matematik och svenska?

    Varför har lärarhögskolorna varit så fruktansvärt tysta och passiva? Borde inte lärarutbildarna gå i frontlinjen tillsammans med de aktiva lärarna och försvara den skola som man har varit med att utveckla? Det är väl dags att få lite markkontakt och skapa sig en vardaglig uppfattning av verkligheten. Satellitbilder har vi tillräckligt av.

    SvaraRadera
  51. Anonym
    Vet inte om dina frågor är genuina eller retoriska. Men varför lärarutbildningarna är tysta kan bero på att de inte får något medialt utrymme. Dessutom kanske en del har gett upp, eftersom allt man säger ses som ett försvar eller att man inte har kontakt med verkligheten. Ingen lyssnar längre på de som är professionella. Det är det icke-professionella inom utbildningsområdet som styr nu.

    Ja, satellitbilder har vi tillräckligt av, speciellt dem som riktas bakåt i tiden. Det är framåt vi skall gå, inte vända tillbaka.

    SvaraRadera
  52. Monika!

    När den brända jordens taktik inte är framgångsrik så är det väl dags för akademiskt krypskytte. Men för att vara framgångsrik antar jag att man måste ha tänkbara lösningar på problemen och inte bara punktera charlataner.

    SvaraRadera
  53. Ja, jag vet inte. Ser mig inte som lösningen på vare sig verkliga eller konstruerade problem i skolan. Inte heller ser jag mig själv som skulden till dem heller. Jag arbetar efter uppdraget - Om du vill ha en förändring, gå till politikerna - det är dom som bestämmer vilken skola vi skall ha, på alla sätt. Jag är här som privatperson som råkar arbeta inom lärarutbildningen och tycker till om saker och ting, liksom alla ni andra gör. Och jag står med båda fötterna på jorden.

    Vad har du själv för lösning!?

    SvaraRadera
  54. Till debatten om prov:
    http://mah.se/Nyheter/Nyheter-2011/Likvardighet-till-priset-av-likformighet/

    SvaraRadera
  55. Sent ska syndaren vakna. Nu läser jag artikeln och tackar för länken, Mats. Och önskar Gott Nytt År. :)

    SvaraRadera