"Tiden för undervisning i skolan måste få bli helig"

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och ett ämne jag verkligen kan gå igång på. Inte bara för att undervisningstid som försvinner är inlärning som försvinner utan för att skolans och föräldrarnas brist på respekt för undervisningstiden sänder en tydlig signal till eleverna – skolan är inte viktigare än så här.

Så vilka är det som behöver skärpa sig om den idag så styvmoderligt behandlade undervisningstiden ska bli helig? Om budskapet från vuxenvärlden ska bli: Utbildning är viktigt. Inte som nu - Utbildning kvittar.?

Först och främst måste staten, huvudmännen och rektorerna prioritera annorlunda. Idag går elevvård, konferenser och dokumentation före undervisning på de flesta skolor. Inget konstigt med det. När har föräldrar ringt till lokaltidningen eller anmält en skola till Skolinspektionen för brister i undervisningen eller otillräcklig sådan? Någon central kunskapskontroll finns inte heller, däremot kontrolleras dokumentation och elevvård både av myndigheter och av huvudmän. … Som man ropar får man svar. Betygsstatistik för vi ju, kanske någon kontrar, betygsstatistik och statistik över NP-resultat. Så länge vi inte har någon central rättning av NP och skolor och lärare sätter betyg enligt egna huvuden (och enligt vad som lönar sig bäst) säger sådan statistik väldigt litet. Precis lika litet som ett korrekt åtgärdsprogram betyder att åtgärderna haft effekt. Precis lika litet som en utmärkt likabehandlingsplan betyder att alla på skolan behandlas lika. Vill vi ha resultat måste det vara resultat vi följer upp. Inte kulisserna och utanverket. 

Kalendarier pepprade med schemabrytande aktiviteter är ett annat otyg. Hela dagar på orientering, spökboll, badhus-besök, elevuppvisningar, etc.. Elevråd, körtid, jourklass-system är annat som tar elever från undervisningen.

Det står i skollagen att elever som ägnar sig åt elevdemokrati ska kompenseras för den undervisning de förlorar. Undrar om det finns någon skola där det sker? Belöningen för engagemang är just att man ”slipper” lektioner. Samma gäller kören. Vad ger det eleverna för signaler? Och hur blir det i resten av klassen när en fjärdedel – ibland hälften – av eleverna är borta?

Det där med orientering är också något som retar mig. Eleverna skulle behöva röra sig mycket mer under veckorna. Men en hel dag som sätts på att irra runt i skogen har ingen stor effekt på folkhälsan. Och varför denna extrema fokusering vid just den sporten? Vore det inte bättre att prova på något där det finns bättre förutsättningar för att försöket ska leda till eget intresse och engagemang för eleverna? Eller också sådant som har goda effekter på sammanhållning och kamratskap. Kunskapskravet att eleven ska kunna orientera sig i okända miljöer med användande av kartor och andra hjälpmedel uppfattar jag som högst rimligt. Sådan kompetens behöver vi alla. Men de utmaningar vi alla ställs inför är att hitta till nya arbetsplatsen, tågstationen, tandläkaren, till hotellet på semesterorten. Orientering i skogen med karta och kompass är däremot en ganska smal sport. Att orientera och att orientera sig är faktiskt inte samma sak.

… Om undervisningstiden vore helig skulle också tiden för förarbete behöva prioriteras. Undervisning bedrivs nämligen inte med nödvändighet för att lärare och elever befinner sig i samma rum.

Värst är det i åk 9. Där får man till allt annat otyg lägga gymnasiebesök och hela två veckor PRAO och flitiga besök hos SYV – helst på lektionstid. PRAO gärna, men en vecka räcker och gymnasiebesöken borde bort helt och hållet. Öppet hus på kvällstid och lördagar ger lika gott urvalsunderlag utan att hota elevernas grundskoletid.

Föräldrarna då? Resor under skoltid, elever som får stanna hemma så fort de klagar på litet ont i magen eller huvudet, tandläkartid på skoltid är några av de främsta föräldrasignalerna om skolans betydelselöshet. Min ekonomi är viktigare än din skola, det räcker om du går till skolan när du känner för det och det man kan göra för att slippa undervisningstid gör man (tandläkartid på skoltid). Ett intressant fenomen är hur god hälsan bland eleverna är när vi har något uppskattat schemabrytande i kalendariet. Vips är också de mest sjukliga eleverna på plats.

 Men vi lärare är långt ifrån oskyldiga. Lektioner som börjar för sent och slutar för tidigt är ett vanligt sätt att signalera vilket värde man ger undervisningen. Samma signal ger den som frågar eleverna vad som hände förra lektionen, sätter en kvart på att läxa upp dem för bristande ordning och annat ovidkommande, sådana som låter hela klassen lyssna på sådant som är en elevs ärende. Sådana som kommer oförberedda i ytterkläder till lektionssalen. … Listan kan tyvärr göras lång.

Samhället, föräldrarna, skolan och huvudmännen – alla ägnar sig åt samma sak. Med munnen säger vi att skolan är viktig, men allt vårt handlande sänder eleverna rakt motsatt budskap.  … Är det någon som tror att ”Words speak louder than action”?

Bloggar: Henrik Birkebo: It takes a village to reclaim undervisningstiden, Missa inte heller it takes a village to reclaim undervisningstiden 2 där Henrik har skrivit in en strålande insändare som publicerades i DN härom veckan: "Är vi förvånade?"

Media: Om ni inte redan har läst Jan Jönssons artikel på SVD Brännpunkt - gör det: Tiden i skolan måste respekteras bättre. 

Jan Björklund och lärarkåren

Innan jag började blogga trodde jag att så gott som alla lärare uppskattar Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik. Under hela min lärarkarriär har tongångarna varit positiva i de lärarrum där jag har vistats. Helt klart är också att lärarandelen är hög bland folkpartister så den som anklagar Björklund för att sakna kontakt med skolverkligheten vet inte vad han eller hon pratar om. Jag skulle förstå om han istället kräktes åt alla lärare som talar om vad som han ska göra– både inom och utanför partiet. Men det gör han inte, utan även om han är en bestämd och svårövertalad man lyssnar han.

Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.

Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.

Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.


Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.

Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?



Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.

Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,

Allt är lärarnas fel 7

Den här gången kommer påhoppen från de egna leden. Anne-Marie Körling påstår i en krönika i Lärarnas Tidning att vi lärare förstör vårt yrke genom allt gnäll. Undra på att vi inte har någon status. Undra på att ingen vill bli lärare. Det är vår whinyness och vår besatthet vid form – dvs tid snarare än innehåll som är problemet. Dags att vi skärper oss menar hon och får uppbackning av Morrica som jämför oss med en snipig martyrkärring som förstör festen genom att gnälla över hur mycket arbete hon har lagt ner på att polera servettringarna, när gästerna helst hade torkat händerna mot byxbenen.

Jag brukar läsa dessa två kloka kvinnor med stor behållning, men den här gången blir jag ärligt förbannad. Så inskränkt att utgå ifrån att man kan döma andras verklighet utifrån sin egen. Att utgå ifrån att andras klagomål är obefogade och något som bara i onödan försämrar stämningen.
Det här yrket kan se väldigt olika ut. Beroende på skola, beroende på kommun och många gånger från år till år. En klass med många elevvårdsärenden, diagnoser och underkända betyg kan knäcka den bäste av oss, samtidigt finns det fortfarande lärare som har bra arbetsvillkor. De hinner göra ett bra jobb på de 45 timmar i veckan som är avsatta. Ni två kanske hör till den privilegierade gruppen, men tro mig när jag säger att vi snarare klagar för litet än för mycket. Det är många andra lärare än jag som har jobbat 60 timmar den här veckan och ändå går och lägger sig med allt det ogjorda malande innanför pannbenet.

När jag började jobba som lärare 89 tyckte jag att jag hade ett perfekt jobb. Lönen var dålig, men det var jag villig att överse med för det var så kul, stimulerande och viktigt att vara lärare. Inte hörde jag något gnäll i lärarrummet på den tiden. Jag har också jobbat på komvux några år. Inga föräldrasamtal, disciplinproblem, elevvårdsärenden, få konferenser och en verklig fokus på UNDERVISNINGEN. Det var också ett väldigt bra lärarjobb och inte sjutton gnälldes det där heller. Det är jättekul att vara lärare när man formen tillåter ett annat innehåll än konferenser, pappersexercis, elevvård och allt det andra som gör att undervisningen blir en parentes.

De som slutar gnälla gör det inte för att de har fått det bättre eller lärt sig fokusera på formen. De slutar gnälla för att de har slutat bry sig. Och vem vill ha dem som lärare till sina barn?