Vad är väl en knuff eller ett litet mordhot hit eller dit?

Det har skrivits en hel del om våldsutsatta och hotade lärare den senaste veckan. Först i DN:s reportage med uppföljning, men även på ledarsidorna. Det här är inget nytt. Vi har läst om det här många gånger tidigare. Skolrapporteringen följer en prediktabel ordning och samma ämnen återkommer som vore de nyheter med jämna intervaller. De dåliga resultaten, glädjebetygen och de dåliga lönerna. Varje höst skriver man om mobbning och beskärmar sig över alla flata och lata lärare som inte ingriper. Hot och våld mot lärare gör sig bättre på våren - ja om det inte har hänt något spektakulärt förstås. Analyser och utredningar - eller ens funderingar - kring varför lärare utsätts för hot och våld och varför de drar sig för att ingripa i slagsmål, mobbning och trakasserier, sådant får man däremot leta länge efter.

I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam.  Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.

De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.

Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.

Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.

 Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.

Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala.  Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna. 

Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.

På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.

Som gången då jag fick  se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket.  Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.

Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.

Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.

För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar  för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.

Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.

Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.

... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.


Media: DN,   SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DN,  LR

Härskartekniker

I går skrev Liberala Anna om härskartekniker. Manipulativa och kränkande metoder att skaffa och behålla makt. Till min stora förtjusning länkar hon till Cizzie Kemle, Valdemarsviksbo och cybervän, och till hennes utmärkta blogginlägg om härskartekniker. Länk till inlägget här. Till Cizzies blogg här.

Jag har intresserat mig för det här ämnet i flera år och även föreläst om härskartekniker. Det har jag bara gjort i politiska sammanhang - för det är i politiken man främst väntar sig och talar om teknikerna. Men det är i skolans värld kunskapen behövs bäst, för där är teknikerna minst lika vanliga och där ställer de till med ännu mer skada. Härskarteknikerna är mobbningsredskap, och de används mellan rektor, lärare och elever i alla tänkbara konstellationer. Dessutom föregås grov mobbning i princip alltid av härskartekniker.

Så vad handlar det då om för tekniker? Det var norska Berit Ås som myntade begreppet. Då när det gällde hur män håller kvinnor på mattan genom att osynliggöra, förlöjliga, skuldbelägga, undanhålla information och dubbelbestraffa dem. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Norge och hade bitter erfarenhet av hur svårt det var att ta sig fram som kvinna i politiken. Men det är inget manligt med härskartekniker. De används lika gärna och lika utstuderat av kvinnor, men just i politiken är det fortfarande mest män på maktpositionerna - och man ska vara riktigt dum för att använda härskartekniker nerifrån upp. Därför är det lättast att hitta politiska exempel med manliga förövare och kvinnliga offer. Men i skolans värld har jag stött på betydligt fler kvinnliga härskare än manliga.

Vad gör man när man drabbas? Jag tror som Elaine Bergkvist att härskartekniker alltid behöver uppmärksammas och synas. På det sättet kan de nästan alltid stoppas. Gör man det som offer är priset tyvärr ofta att man själv framstår som besvärlig, lättstött eller krävande. En åskådare kan däremot syna härskartekniker utan att behöva betala något pris. Därför är det väldigt mycket värt att ha bundsförvanter och uppmärksamma vänner när man drabbas. Undanhållande av information är den teknik som är svårast att syna. Det går så lätt att hitta undanflykter för att information inte kommer fram. Men det man kan göra är att lugnt insistera på att beslut skjuts upp och rutiner ändras - dvs vägra ta konsekvenserna av härskartekniken.

Men härskartekniker är inte bara sådant vi utsätts för utan också sådant vi använder. Vi skuldbelägger andra för att dra uppmärksamheten från våra egna tillkortakommanden och vi behandlar information som hårdvaluta och gömmer den girigt. Vi ignorerar eller förlöjligar någon vi tycker är jobbig, långrandig eller otrevlig. Det kan handla om en elev, en kollega vi inte drar jämt med, syskon, partnern, en förälder. Själv kanske man tycker att man ger personen en välbehövlig tankeställare eller knäpp på näsan, men i själva verket använder man sig av ett maktövertag för att trycka ner någon annan.
Så viktigare än att skydda sig mot härskartekniker är att se till att man själv aldrig, aldrig använder dem. Här kanske det känns som om jag slår in öppna dörrar. Klart man vet att man aldrig ska använda härskartekniker. Men vi människor är nu en gång sådana att vi har betydligt lättare att se när andra är dumma mot oss än när vi är dumma mot andra. Därför krävs det betydligt mer uppmärksamhet, integritet och ansträngning för att vägra vara förövare än för att vägra vara offer.

Jan Björklund och lärarkåren

Innan jag började blogga trodde jag att så gott som alla lärare uppskattar Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik. Under hela min lärarkarriär har tongångarna varit positiva i de lärarrum där jag har vistats. Helt klart är också att lärarandelen är hög bland folkpartister så den som anklagar Björklund för att sakna kontakt med skolverkligheten vet inte vad han eller hon pratar om. Jag skulle förstå om han istället kräktes åt alla lärare som talar om vad som han ska göra– både inom och utanför partiet. Men det gör han inte, utan även om han är en bestämd och svårövertalad man lyssnar han.

Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.

Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.

Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.


Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.

Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?



Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.

Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,