Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.
Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.
Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.
Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.
Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?
Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.
Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,
Tack för både ris och ros! :-)
SvaraRadera”Frågan Björklund” är komplicerad och just nu har jag bara tid att snabbt nämna några olika dimensioner som påverkar mig.
Jag tycker att han rent faktiskt lägger många ogenomtänkta och populistiska förslag som helt enkelt inte är bra, och att han gör ännu fler uttalanden av den arten. Tyvärr försvinner de goda förslagen ofta i skuggan av de dåliga.
Jag tycker att han i för hög grad talar pedagogik och metodik. Politiker bör ställa upp mål och utforma ramarna, men lämna genomförandet till yrkeskåren. Det är det jag menar med att han sysslar för mycket med detaljer i alla fall.
Hans sätt att uttrycka sig lämnar en hel del att önska. Hans plumpa uttalanden gör ofta att de goda ansatserna hamnar i skymundan. Jag kan inte heller bland allt hans tal om bestraffningar och tvång utläsa någon som helst omtanke om, eller engagemang för, eleverna… på annat sätt än att de ska få kunskap på en hög nivå. Visst är det omtanke på ett sätt, men… Jag tycker att det saknas en mänsklig nivå helt enkelt.
Dessutom är jag medveten om att jag påverkas av att jag under många år har känt mig förolämpad av hans kampanj med målet att svartmåla skolan. Det är nästan precis 20 år sedan jag upptäckte hur roligt och givande det pedagogiska yrket är, och sedan dess är Björklund den enda som på allvar har fått mig att fundera på att byta yrke. Jag tycker att han enbart utstrålar förakt mot lärarkåren.
Jag försöker att vara objektiv genom att bedöma förslag och uttalanden med grund i hur jag bedömer deras praktiska effekter på verksamheten och individer, men Björklund gör det inte lätt för mig…
Jag har iakttagit en viss försiktighet i just den här frågan - kanske för att jag tycker den är ovanligt svår och medger att Björklund har mer än en poäng när han försöker stärka lärarens ställning och öka föräldraansvaret.
SvaraRaderaMitt problem ligger nog också i den tid då Björklund verkligen svartmålade skolan och allt allt allt var sossarna och lärarutbildningens fel. De grova beskrivningarna och enkla lösningarna gjorde att han tappade sitt trovärdighetskapital och nu jobbar i uppförsbacke (på blankslitna sommardäck i blixthalka).
Men jag inser att han drivs ett starkt engagemang och skulle gärna se att han visade inom andra fält än "läsa, skriva räkna".
Christer, jag måste ha läst dig slarvigt eller för kort tid, för det är väldigt stor skillnad mellan min och din syn på Björklund och hans politik. Jag började jobba som lärare 89. Lönen var dålig, men jag tyckte att det var ett fantastiskt roligt, kreativt och viktigt jobb. Sedan kommunaliseringen har mitt yrke försvårats och ibland förstörts och jag uppfattar Björklund som en av de få som verkligen har lyssnat på oss lärare och som har tagit den kraftiga försämringen av våra möjligheter att göra ett bra jobb på allvar.
SvaraRaderaJag håller inte alls med dig i din anklagelse att han blandar sig i pedagogik och metodik heller. Det enda han har gjort är att ge oss möjligheter. Ingen behöver beslagta någon mobil eller kalla in någon förälder om man inte så önskar.
Vi ser helt uppenbart inte samma bild och det är inte så konstigt som det låter. Det här yrket kan se väldigt olika ut beroende på ämnen, ort, skola och till och med dagsform. Men jag kan önska att lärare som är helt tillfreds med sin situation kunde förstå att det finns andra som brottas med både stora och svårlösliga problem och att också ovanligare typ av bekymmer kan leda till stort mänskligt lidande både för lärare och elever.
Mats, Björklund är en mycket bestämd man som drivs av en stark tro på de frågor han driver. Jag förstår mycket väl att det kan uppfattas som provocerande - särskilt av en nyanserad, intellektuell "å-ena-sidan-å-andra-sidan" man som du. Själv har jag stött på patrull när det gäller moderna språk och tror mig kunna konstatera att det inte är så mycket å-ena-sidan-å-andra sidan med Björklund.
SvaraRaderaSjälv har jag inte alls uppfattat hans retorik på samma sätt för under den tid du beskriver var hans bild av skolan min bild av skolan. Då jobbade jag på gymnasiet och var förfärad över konsekvenserna av gymnasiereformen och kommunaliseringen. Någon gång ska jag lägga upp en av mina gamla artiklar i bloggen. Ibland är det intressant med en titt i backspegeln.
Visst finns det många som brottas med både stora och svårlösliga problem, och det finns både lärare och skolledningar som är uppenbart olämpliga på sin plats, men jag känner att Björklund har generaliserat till den grad att undantagen framstår som regel, och det tycker jag sänker skolan och lärarnas status.
SvaraRaderaDet är väldigt nyttigt att bli påmind om att bilden av en person och av syftet med en viss politik som man själv har inte delas av alla. Jag brukar försöka ange i mina inlägg när det är ordvalet el dyl jag vänder mig emot och när det är själva förslagen, men jag ska tänka på det ännu mer i framtiden.
Jo, det är precis det jag har upplevt sedan jag började blogga. Plötsligt stöter jag på åsikter, synvinklar och bilder som är nya för mig. Det är förvirrande men nyttigt. Skolan är en så komplex och föränderlig värld att till och med till synes motstridiga bilder kan vara både legitima och sanna.
SvaraRaderaBjörklunds problem kan i ett nötskal beskrivas som skicklig retorik som uttalar sig på ett rakt och enkelt sätt med stor upprepningseffekt. Problemet är att retoriken gör att när man hört det provokativa har många stängt öronen och skaffat sig en färdig uppfattning.
SvaraRaderaNär jag skärskådar retoriken i förhållande till vad som blir det faktiska resultatet är det "värsta" påhoppen som mobiltelefonförbud, avstängning av elever och andra ordningsfrågor som retat gallfeber på lärarkåren begränsad i Skollagen 2010:800 till ett kapitel. Det är så mycket mer som skolan borde fokusera på nu när Björklund lyckats runda huvudmännen i lagen genom det geniala greppet att sära på begreppen utbildning och undervisning.
Den första är huvudmannens huvudbry genom att man ska planer, följa upp och utveckla utbildningen (4 kap 3 §).
Den andra, undervisningen, är professionens ansvar att utveckla direkt utifrån de nationella målen i läroplanerna. Därmed har förskolan och skolan makten över HURet inte huvudmannen.
Skulle kunna fortsätta med exempel på exempel men risken är stor att det skulle bli en roman....
Det är fantastiskt att få utbyta erfarenheter utifrån de skolor vi arbetar på och har arbetat på samt utifrån de olika ideologiska ståndpunkter vi har. När det gäller Björklund och skolpolitiken kan man alltid ha synpunkter och visst är det viktigt att problematisera politiska lösningar på sammansatta problem. Samtidigt tror jag att det är viktigt att hålla i minnet att syftet med regeringens skolpolitiska reformer är gott. Trots att jag har invändningar när det gäller olika delar av gymnasieformen är jag lycklig för densamma i sin helhet för vad är egentligen alternativet?
SvaraRaderaPlura det är helt uppenbart att Björklund retar upp många. Allt beror väl på vilka krav man ställer på en politiker. Det viktigaste för mig är ärligt och gott uppsåt, heder och integritet. Där får Jan Björklund höga poäng. Men som kärnkraftsskeptiker i folkpartiet möter jag tvärsäkerheten även när den inte sammanfaller med min egen och det är förstås inte lika lustbetonat.
SvaraRaderaJag håller med om din uppdelning till punkt och pricka, men vill påpeka att Björklund inte har sett till att vi behöver flytta på mobbare och förbjuda mobiler, bara att vi KAN göra det. Att möjliggöra olika insatser är inte detaljstyrning. På min skola har vi inte gjort någondera, men jag för ett eget litet krig mot mobiltelefoner under mina lektioner. :)
Gertie, jag håller verkligen med. Jag inser också att den som har elevens ögonblickliga välbefinnande och trivsel i större fokus och kunskapsmålen i mindre fokus gör en samhällsinsats och verkligen bryr sig om sina elever.
SvaraRaderaMen ett tankeexperiment som jag tror skulle gagna många är att alltid föreställa sig att man har Einstein och Shakespeare junior i sitt klassrum. Då tror jag man fokuserar mer på båda. då tror jag man inser att även om en elevs barndom och tonårstid suger är förutsättningarna för ett bra vuxenliv mycket bättre om kunskapsryggsäcken är välfylld - eller åtminstone färdigpackad.
Kan det vara så att man försöker locka läsare till sin blogg och därför tar i lite extra?
SvaraRaderaFråga: Är det på gång att lärare skall börja lära sig av varandra? Kanske köra lektioner med två eller flera lärare där man kan diskutera olika lösningar på problem?
Är lärare duktiga på att ta vara på varandras erfarenheter vad gäller pedagogiken.
Förr var det extremt ovanligt att lärare deltog i andra lärares lektioner för att gemensamt komma fram till något bra (kan inte komma ihåg att jag hade en enda lektion), men det borde vara något otroligt värdefullt och kunna ta vara på varandras upparbetade kunskaper och erfarenheter.
Halloj Helena, visste inte att du var lärare! Samma här, som du nog vet! Det som oroar mig lite med Folkpartiets skolpolitik är att det kanske bara attraherar lärare och att vi börjar bli ett enfrågeparti.
SvaraRaderaDu, ska vi höras om fortsättningen på sexköpsfrågan...jag har "good news"
Kram Camilla
Per, jag uttryckte mig kanske otydligt. Klart att lärare lär sig av varandra och skall göra det men det var inte vad jag menade.
SvaraRaderaMitt inlägg handlade om att påverka genom samarbete. Snarast att lärare borde lära sig att slåss sida vid sida på barrikaderna. Både för elevernas skull och för vår egen yrkesroll och arbetssituation. Jag tycker att det vore betydligt mer konstruktivt än att beskärma sig över saker man aldrig provat.
Tycker du att jag har tagit i extra? Hur då?
Camilla, fantastiskt med en öppning just i den frågan. Absolut ska vi höras.
SvaraRaderaJust i den här bloggen har det inte varit någon större fokus vid skolan den här sommaren. Mest har det handlat om tvångssteriliseringar och sexköpslagen.
kram
Helena
Svar: Tack så mycket för din långa kommentar. Vad kul att du har sett goda resultat av att föräldrar har besökt sina barns klasser. Det är roligt när man ser en förändring och när dåligt beteende försvinner. Ett lugnt och tryggt klassrumsklimat är viktigt för undervisningens skull och även för att barnen ska känna sig lugna och trygga.
SvaraRaderaJunitjej, jag gillar problemlösning. Tur det för sådant får en lärare ägna mycket tid åt.
SvaraRaderaDet var inte dig jag menade när jag skrev att en del kanske tar i lite extra, utan "Men bloggande skolfolk är inte nådiga".
SvaraRaderadå förstår jag Per. Jag vet att vi slåss på samma sida när det gäller det här. :)
SvaraRaderaBra att frågan ställs. I lärarummet är Björklund riktigt populär och man pratar om mp som använder individanpassning utan att ha en aning om dess komplexitet och moderater som driver på en helt galen tillväxt av friskolor. Man minns SKL's obehagliga kampanj i våras och en ohelig allians av alla utom folkpatriet. Från andra håll lyssnas det verkligen inte mycket på lärarkåren.
SvaraRaderaVarför klagar då så många på Björklund? Han låter i och för sig som en militär men vi lärare är ju vana vid att se djupare än det yttre.
Camilla, jag hoppas att bloggar med kunskapsfokus ska attrahera många och att syn pá lärande har stark inverkan på yrkesliv och välstånd. Tänk på Obamas uttalande "att utbildning är den ekonomiska frågan i vår tid"
SvaraRaderaJan, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på Ingela Gardner Sundman och kampanjen mot lärarna som pågick i över ett halvår. Det är något så otäckt med deras sätt att skrika ut sitt budskap med jättemegafon och låtsas som om de inte hör ett ord någon annan säger.
SvaraRaderaNär det gäller Jan Björklunds bestämda framtoning tycker jag missnöjet är litet ironiskt. Är vi inte det torra, tråkiga och veliga partiet längre? Och är det i så fall en dålig sak?
Jag vänder mig mot Björklunds ordval och att han gör en del elever till bråkiga och tråkiga och att skolan inte kan hantera dem. Jag har hållt mig saklig i frågan, och det är den jag vill problematisera. Jag tycker väldigt illa om att man säger något om en viss grupp. Skolan behöver stöd i att verkligen få med oss alla in i skolans verksamheter. Jag har också skrivit att Björklund mer än någon annan fått oss att diskutera skolfrågorna... och att vi tvingas lyfta dem och diskutera dem... men orden ska vara värdiga.
SvaraRaderaDet är ordvalen jag vänder mig emot. Och jag tänker fortsätta att göra det. Om vi talar så i skolan är det inte värdigt vårt yrke. Därför ska man heller inte tala så från skolpolitikens håll. Det handlar om detta. Och jag reagerar alltid oavsett vem det är som yttrar sig.
SvaraRaderaJag kan också hoppa till över Björklunds sätt att uttrycka sig men har när jag lyssnat, läst noggrannare faktiskt inte upptäckt några påhopp på någon grupp eller människa. Det är bara en bestämd framtoning och att han ligger nära tabu-belagda ämnen.
SvaraRaderaJag som känner en stark avsky för politiker som gjort det till icke-problem med otroligt utåtagerande ungdomar, grupper med stora skillnader i förkunskaper och stökig skolmiljö. Bara det finns en lärare som klarar en svår situation så ska alla göra det och plötsligt är allt lärarnas problem. Jag som avskyr dessa tabun för vad man inte får nämna. Jag tycker att Björklund gör en enorm nytta. Alla de andra partierna blundar djupt i åtminstone någon fråga.
Anne-Marie, man kan inte läsa din blogg utan att upptäcka din kärlek till ordet. Till ordet och till bilden. Det är därför högst förståeligt att du går igång på just ordval.
SvaraRaderaJag är emellertid övertygad om att Björklund inte menar att uttrycka sig på ett sätt som kränker någon och har jag förstått det rätt var han inte främmande för att själv spela Allan nu och då i yngre år.
Det är inte eleven det är fel på när det går över styr, men lärare och föräldrar som abdikerar sitt ansvar och som inte sätter gränser skapar ibland bråkiga och tråkiga elever.
Många utåtagerande elever skapas på helt andra sätt och som Björklund så riktigt påpekar är de ärenden för skolhälsovården och socialtjänsten.
Jan, jag förstår exakt vad du menar och delar din avsky. Resultatet av den "bleeding heart" metodik som både du och jag stött på är att personalen tycker att de själva luktar rosor för de har gjort allt och varit så snälla, men eleverna blir lämnade i vägrenen.
SvaraRaderaDet spelar faktiskt ingen roll hur mycket man har gjort om problemet finns kvar.
Och är problemet av ett slag som kostar barn och tonåringar framtidsmöjligheter, trygghet och deras utbildning finns det inga ursäkter.
Hej Helena!
SvaraRaderaDu har absolut rätt i att Jan Björklund (eller snarare den politik som förts under hans tid som skol- och utbildningsminister) har nått goda resultat inom skolområdet. Det är något jag vill bli bättre på att se och erkänna för mig själv och andra.
Men samtidigt förundras jag över de många val som gjorts att att lägga så kraftigt fokus på frågor som handlar om undantag? Du besvarar t.ex. en av Christers kommentarer med att man inte "behöver beslagta någon mobil eller kalla in någon förälder om man inte så önskar." Ändå krigades just den möjligheten fram på ett sätt som fått "alla" att se det här som en oerhört viktig fråga. Men det är något vi alla vet är en åtgärd som bara tas till i yttersta nödfall och som antagligen ändå skulle kunnat lösas med befintliga medel (och på ett sätt som undviker den form av konfrontatorisk maktutövning ett beslagtagande i klassrummet innebär).
En fråga som ovanstående är en detaljfråga som givetvis är berättigad, men som givits alldeles för stort utrymme och som lagts fram - av Jan Björklund - på ett sätt som skapat en negativ bild av såväl skola som lärare. Lösningen på frågan stämmer heller inte överens med min människosyn - jag anser helt enkelt inte att elever behöver tas i örat (bildligt talat) eller att det sättet att skapa studiero i ett klassrum leder till önskade resultat.
För mig handlar alltså frågan "Jan Björklund" inte om frågorna i sig, utan om en bakomliggande människosyn som knappast är oprövad, utan snarare förlegad.
Men det är väl å andra sidan det som gör mig till en flumpedagog... ;)
Janne, hoppas du har haft ett skönt lov och kul att höra din stämma i debatten igen.:) Det att du är en stolt flumpedagog är säkert en del av ditt motstånd. Det är uppenbart att du har en lärarstil och ett förhållningssätt som passar dig och som fungerar. Men vi är olika och vi bemöts olika och vi verkar i olika miljöer på olika villkor.
SvaraRaderaDet är inte bara hundar som lyder män bättre än de lyder kvinnor. Det gäller även skolelever (bara för att nämna ett exempel). Dessutom är vi olika bra på att hantera arbetsro- eller disciplinproblem. Den som har en naturlig auktoritet behöver då inse att det faktiskt kan finnas lysande pedagoger som är milda, försynta, eller på något annat sätt helt olika dem själva.
Ofta är det också låg och mellanstadielärare som protesterar mot de hårda tagen, när det är högstadie- och gymnasielärare som behöver dem.
Högstadieelever är i allmänhet för hårdare tag och en orsak till det tror jag är att de upplever arbetsklimatet som sämre än vi lärare vill medge. Precis som det är offret som har tolkningsföreträde när det gäller mobbning måste de som störs ha tolkningsföreträde när det gäller arbetsro.
Tack! Jag har varit lite ofrivilligt tyst av olika anledningar, den främsta varande att min RSS-läsare lade av under sommaren utan att bli ersatt av en lat flumpedagog. (Men det har iofs varit skönt också.)
SvaraRaderaMin lärarstil - jag vill se mig som en mild auktoritet i garngruppen - fungerar förstås inte i alla situationer, men den passar mig. Och eftersom den säkerligen är ideologiskt vald (till en viss gräns i alla fall), är det också en utmaning att hitta fungerande strategier när det inte funkar - och för mig blir ju den auktoritära vägen en tillfällig lösning, en förrädisk genväg till målet som på längre sikt kostar mer än den smakar.
Samtidigt pekar du på något viktigt i ditt sista stycke. Inte för att jag ser det som ett försvar för den auktoritära lärarstilen, men för att skolverkligheten förändras över "stadierna". Behoven förändras. Och även resonemanget hos oss det berör. Det förklarar också varför jag automatiskt antar att stödet för Jan Bjöklund är större hos medlemmar i LR än hos oss i Lärarförbundet.
Det är en aspekt av diskussionen som berörs, men sällan lyfts fram. Kanske för att den visar att skolan inte är den enhet som man ofta får intrycket att den är när man läser om den i media...
Janne, det är nog säkert bra att ta en paus nu och då. Jag börjar känna mig som en energizerbunny. Skola, artiklar, mejl och blogg.
SvaraRaderaSom lärare har man sig själv som arbetsredskap och då är det bra att ha självkännedom och bygga på sina styrkor. Det är det tydligt att du gör.
Jag har på ett sätt en auktoritär stil så till vida att jag beslagtar mobiler, visar ut elever ur klassrummet och tar enskilda snack i korridoren. Men det här behöver jag bara göra någon enstaka gång sedan är det lugnt, behagligt, skämtsamt och avspänt i mitt klassrum. Ramarna blir etablerade, sedan kan man ha det behagligt innanför dem.
Men jag skäller aldrig på elever. Jag tycker att sådant är väldigt obehagligt. Skällande och gnatande gillar jag inte själv och det utsätter jag inte heller mina elever för.
Jag tycker att skolvärlden skall lära sig av byggjobbarna. En strikt hierarkisk ordning där lärlingarna gör grovjobbet och vet sin plats. De får lära sig att de är föremål för skämt, ironi och cynism. Passar det inte kan de gå. När hundåret är till ända så kommer det nya pettringar att driva med. De första att driva med de nya lärlingarna är fjolårets. En mycket bra skola där ungarna får lära sig veta hut och hålla käft tills de fått ordet. Så kära lärare, sluta upp med att dalta med ungarna och tryck till dem när de inte är uppmärksamma eller visar respekt för äldre. Alldeles särskilt skall ni trycka till bortskämda medelklass- snorungar som idag kan glida genom skolan enbart på en upplärd arrogans. De är precis lika djävla värdelösa som alla andra. Skolan skall vara som militären. Alla börjar på noll och är lika mycket eller lika lite värda. På så sätt skapas en sann gemenskap och laganda. En för alla, alla för en. Fram med katedern och hullingförsedd pekpinne, uppradade ungar och ta kommandot i klassrummet!
SvaraRaderaanonym, är det så illa i byggbranschen? Jag har använt mig av besläktade metoder som förälder, kollektiv bestraffning, orättvis morsa som gemensam fiende för att skapa sammanhållning i barnaskaran, men tror inte att det är rätt väg att gå i skolan.
SvaraRaderaEnkla tydliga negativa konsekvenser på störande beteende är allt jag behöver för att hålla ordning i klassen. Tyvärr är det många som ser även det som överdrivet auktoritärt. Då förstår man inte att de tydliga negativa konsekvenserna nästan aldrig behöver användas, de behöver bara finnas.