Hela tänket bakom kommunaliseringen var fel. Skolan skulle anpassas efter lokala behov och omständigheter. Men av alla verksamheter vi går ihop och sköter gemensamt är skolan den sista vi ska decentralisera. Att våra barn lär sig det de ska i skolan är grunden för hela landets tillväxt och framtid och att skolan är likvärdig och håller god kvalitet är den främsta hörnstenen i en demokrati.
Om man i Haparanda dumpar soporna på torget eller har sophämtning en gång i månaden angår det strängt taget bara Haparandaborna, men om Haparandas kommunpolitiker missköter skolan påverkar det oss alla. Dessutom hör det till ett anständigt och demokratiskt samhälle att alla ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud och egen kapacitet, inte efter vilken kommun de har haft turen eller oturen att hamna i.
Vill vi ha en bra skola måste också läraryrket återupprättas. Vår nuvarande arbetsgivare SKL är i klass med mattfabrikörerna i Pakistan när det gäller att missköta sin personal. Misstro, kontrollbehov, dålig lön, dåliga arbetsvillkor och noll dialog är vad vi har haft sedan kommunerna tog över. Det är hög tid att vi får en huvudman som räknar resultat istället för minuter och kunskapsförmedling framför dokumentation.
Ingen sådan halvmesyr som LR:s skolpeng alltså utan både karta, roder, skattkista och planka tillbaka till staten. Förste man på den kan förslagsvis bli Ingela Gardner Sundström.
Media: DN, SVD, Expressen.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Christoffer Fagerberg, Olov Lindqvist, Jan Sjöberg.
*står upp, applåderar och busvisslar*
SvaraRadera:)
SvaraRadera" karta, roder, skattkista och planka tillbaka till staten"
SvaraRaderaJag tycker mycket om ditt bildspråk! Men den där enögde och enbente kaptenen som ligger nere i kajutan och smuttar på romflaskan och drömmer om skatter - vad ska vi göra med honom?
Tack Mats! :)
SvaraRaderaJag vet inte... Varför inte fylla på romflaskan och gömma undan träbenet?
Helena, tror du att det går och återupprätta status för läraryrket utan att man inför någon form av utslagning? Lärare som lyckats bli lärare på grund av att det varit en enkel och slapp linje att komma in på, vad gör man med dem?
SvaraRaderaPer - man visar dem världen och låter dem träda ut i den. De är i fel bransch, skolan är inget socialt projekt för bittra akademiker eller välmenande tanter i foträta tofflor och lila scrafs. Det är den alltför viktig för.
SvaraRaderaOch ja, jag vet att jag är kallsinnig och hård. Ni behöver inte älska mig, men ni behöver lyssna på mig.
Jag tycker nog att de kan få någon liten ljusstake eller signerad bok om sin kommun som tack för visat intresse, men sedan blir det respass. Morrica har nämligen helt rätt.
SvaraRaderaEtt tips man skriva på tackkortet är yrket nattportier. Det är åtminstone det slappaste jobb jag har haft. Det kanske finns fler tips?
Ska jag fylla på vaktmästare, väktare, författare, arkivarie, m fl.
SvaraRaderaKänner övervintrade akademiker som aldrig lyckat komma ut från universitetet för att bokläsandet var så intressant så man ägnade sig åt det på betald arbetstid - stationär väktare i en vaktkur. Kanske något för de stelbenta pedagogerna och curlinglärare....
Tack för påfyllningen Plura. Vi kan väl skicka en lista till Skolinspektionen? Kanske de rent av själva har några softa pappersvändarjobb att erbjuda?
SvaraRaderaRiskerar vi inte att hamna i knät på Pratpartiet?
SvaraRaderaKapten Skam tog sig fram till en mager madam
Kapten Sju tog itu med en ungdomlig fru!
Kapten Hyska tog en ryska,
Kapten Ess tog en negress!
Kapten Benka tog en änka,
Kapten Gris en servitris!
Lägga an! Lägga till!
Lägga upp! Lägga bi!
Kapten Punkt tog det lugnt,
och tog hand om nåt ungt
Och Kapten Döös ska vi bara inte prata om...
Jag utgår från att du kan din Hellsing)
Märks det att jag försöker undvika sakfrågan?
Lite märks det, Mats. Man undrar stillsamt vad detta beror på? På piratskeppen rådde trots allt en relativ jämlikhet och tämligen demokratisk ordning.
SvaraRaderaJo, hade Hellsing skrivit det där nu hade han nog blivit anmäld till Jämo.
SvaraRaderaJag undrar vilken sakfråga det är du undviker? Är det den om vad vi ska ta oss till med dåliga lärare eller återförstatligandet?
Det är återförstatligandet som jag inte delar din entusiasm inför. Jag ser LR:s agerande som drivet av lika delar nostalgi och gruppintresse.
SvaraRaderaJag tror på betydelsen av att hålla samman utbildningssystemet från förskola och uppåt. Förskolan kom från Socialtjänsten och blev en del av utbildningsväsendet på 90-talet. Jag ser inga vinster med ett förstatligande av den verksamheten och letar med ljus och lykta efter exempel på framgångsrika statliga verksamheter på det lokala planet.
(El, vatten, tele, militär, apotek, tåg, post - ge mig något att tro på!)
Staten kanske är bra på att skriva regler och åka runt och kontrollera - men (och det kanske låter illa från en som är statligt anställd vid högskola) att verkligen driva verksamheter med decentraliserad styrning ställer högre krav.
Det räcker inte med att ge exempel på kommuner som misslyckats - argumentationen borde vara skarpare (och befrias från sentimentala drömmar om att staten ger status)
Jag skiter högaktningsfullt i det här med status - jag har ingen status, kommer aldrig att få någon och har definitivt inte sökt mig till läraryrket för att få status. Och faktum är att de enda jag hör ständigt upprepa sambandet status och förstatligande är de som talar emot ett förstatligande. Det är ett ickeargument, ändå försöker motståndarna framställa det som vore det viktigt i sammanhanget.
SvaraRaderaSå, låt oss prata om det som är viktigt, och riktigt, istället:
jämlikhet, elevers rättssäkerhet, demokrati.
Tre aspekter som inte bara hotats, utan på sina ställen runt om i landet skjutits i småsmulor av kommunaliseringen. Det är inte ett misslyckande från ansvariga kommuners sida, de har misskött de tunga och viktiga ansvar de givits.
Vi, i aspekten samhället, har ett gemensamt ansvar för att alla elever, utan undantag, i den svenska skolan får en god utbildning. Utbildningsanordnare tar på sig ansvaret att genomföra detta. Om de missköter detta ansvar måste vi, i aspekten samhället, genom vårt verktyg staten, ta över detta ansvar, och plocka ifrån utbildningsanordnaren samtliga privilegier och fördelar denne givits i samband med ansvaret.
Det finns fler alternativ än ett förstatligande, men något måste göras. Nu. Det är inte acceptabelt att det bedrivs skolor i Sverige där jämlikhet och demokrati sopas under mattan, och där elevers rättssäkerhet ignoreras. Oavsett vem som är huvudman.
Jag har maratontillvaro just nu och har läst Mats kommentar flera gånger utan att kunna uppamma tillräcklig tankeskärpa för att kommentera. Tacksamt alltså att Morrica som helt klart har alla hästar kvar i sitt stall tar upp pinnen. :)
SvaraRaderaMen jag vill ändå påpeka att det inte handlar om vem som gör det här bättre - även om kommmunernas track record förskräcker. Det handlar om vems bord det är. Skolan är inte en kommunal angelägenhet utan en statlig. Därför måste staten ta sitt fulla ansvar och avge fulla räkenskaper inför oss medborgare och skattebetalare. Sedan är det vårt jobb att se till att staten - dvs vi alla tillsammans - gör sitt jobb.
Morrica och jag har vandrat den här allén några gånger och jag tror att det handlar mer om bakgrund och erfarenheter än ideologi.
SvaraRaderaMin bakgrund i förskolan och den sociala omsorgen utgör min självklara referenspunkt. Vad vinner förskolan genom att bli en del av den staliga utbildningspolitiken? Vad tappar vi när vi ger upp seminarietraditionen och går in i högskolans värld?
Idag är den överskuggande diskursen att se staten som garant för kvalitet, läroplan som garant för innehåll, skolinspektion som garant för efterlevnad, och lång högskoleutbildning som för pedagogiskt kvalitet.
Samtidigt marginaliseras andra traditioner och sådant som lek- och omsorgskulturer lever farligt i allt det här mätandet och styrandet. Jag hör historier om skolinspektioner som kommer ut på förskolor och tillämpar skolans måttband med förändande konsekvenser. De s.k. pedagogerna monopoliserar de statusgivande pedagogiska aktiviteterna och den övriga personalen torkar bord, byter blöjor, öppnar och stänger. Jag har aldrig jobbat så och menar att den svenska modellen bygger på en förening av pedagogik och omsorg (educare). Därför blir de här statusgivande projekten riskabla och även om inte Morrica tror att sådana hierarkier finns eller är betydelsefulla menar jag nog att de flesta fritidspedagoger är väl medvetna om vem som har tolkningsföreträdet i skolans värld.
Så jag ser inga stora vinster med att staten detaljstyr förskolan - exemplen från England och Canada förskräcker . För mig är idén om den sammanhållna skolan fortfarande en viktig vision - men inser att jag håller på att bli rätt ensam.