Min så plötsligt och oväntat alldeles vuxne son

I dag fyller min kloka, modiga, snälla och begåvade son 21 år och jag är fylld av den sentimentala nostalgi som drabbar oss föräldrar i sådana lägen.

Det är Cedrik som har gett mig Metallica. Först skolade han in mig genom att spela deras låtar på gitarr, sedan fylllde han min MP3 med Metallicaskivor. För knappt två år sedan när han just hade flyttat råkade jag höra Fade to Black när jag satt på bussen på väg till skolan.


Jag bölade hela vägen till Norrköping.

Jag saknar fortfarande hans gitarrspelande enormt. Både elgitarren och den akustiska.

Förra sommaren åkte Cedrik, Mathilda och jag till Hultsfred och hörde Metallica live. Det ösregnade när vi kom dit. Vi hoppade mellan lerpölarna, växlade mellan scenerna och hade det helt fantastiskt.



Tålmodigt väntade vi på Metallica alldeles nära scenen. Men det nöjet blev kortvarigt. Jag tyckte nämligen att det var otäckt. Ibland var ingendera foten i kontakt med marken, det gick inte att andas, folk var som galna och Mathilda såg så liten och bräcklig ut. Cedrik märkte att jag var skärrad och såg till att vi blev utlyfta. Sedan satt Mathilda på hans axlar resten av konserten.



Ibland skypar vi, Cedrik och jag. Han spelar Tibia eller pluggar, jag skriver eller spelar Betapet. Ibland är vi tysta, ibland pratar vi och ibland spelar han gitarr.

Då känns det nästan som om han är hemma.