Det är just precis vad folkpartisterna Seved Monke och Anna Steele Karlström har gjort i tidningen QX. De uppmanar adoptionsorganisationerna att få tummen ur och göra något åt saken. "Not a day too soon" tänker i varje fall jag om det.
Men se det tycker inte kommunikationschefen för Adoptionscentrum, Margret Josefsson. Hennes försvarsargument är både suspekta och suspekt många:
1. Det är barnen - inte bögarna som är vårt ansvar.
2. Utlänningar är homofoba, vad kan VI göra åt den saken?
3. Det finns färre barn på marknaden så det är minst lika synd om de ensamstående, handikappade och gamla som vill adoptera och som numera också ofta blir utan unge.
Men värst av allt blir det ändå när hon skyller ifrån sig på kommunerna:
”Idag finns cirka 20 barn per år(i Sverige) som behöver adoptivfamilj. Dessa adoptioner handläggs av kommunerna och de är självklart fria att välja homosexuella föräldrar! Men så vitt jag känner till har detta inte skett än. Och det kan verkligen ifrågasättas, för hur tror vi att andra länder, där synen på homosexuella är en helt annan än den i Sverige, ska välja samkönade par till sina barn om vi i Sverige inte gör det själva? Adoptionscentrum anser att de nationella adoptionerna bör vara fler med tanke på antalet barn som familjehemsplaceras. Forskning visar att barn i familjehem klara sig sämre än barn som adopteras. Därför driver vi denna fråga aktivt.”
Eller med andra ord. Vad gnäller ni på oss för? Kommunerna är ju mycket dummare. Om inte vi i framstegslandet nummer ett låter bögar adoptera hur kan ni vänta er att någon annan ska göra det? Dessutom är vi på Adoptionscentrum dom snälla här, vi försöker se ju faktiskt se till att det finns fler barn att adoptera. Försök fixa er ett av de barnen istället, och sluta bråka med oss.
Det är möjligt att kommunerna behöver granskas de också, men det har inte ett skvatt med saken att göra. Om kommunikationschefen för Adoptionscentrum ska bemöta kritik är det faktiskt den egna verksamheten hon ska redogöra för - inte någon annans. Och när det gäller den egna verksamheten är dumma undanflykter allt hon har att komma med. Klart att de ska ha ett barnperspektiv, men vad har det med det här att skaffa? Självklart kan de ha rutiner som inte är diskriminerande eller uteslutande för någon grupp utan att tappa sitt barnperspektiv. Att det finns organisationer eller länder där man inte accepterar samkönade par är en lika dum undanflykt. Men så ta kontakt med åtminstone några länder och organisationer som GÖR det då.
Och rappa på med det. För vad betyder rätten att adoptera om den bara finns på en papperslapp, men inte i praktiken?
Jo det ska jag tala om: Det betyder att vi är ena jävla hycklare!
Media: QX inlägg 1, 2, 3, 4., DN, Sydsvenskan.
Seved bloggar också om det här på på Liberati: Lögnerna om homoadoption. Andra bloggar: Helds HBT-nytt, Seved Monke, Jöran Fagerlund Rasmus Liberal, Carina Boberg.
Word!
SvaraRaderaTycker faktiskt att det är sunt att man har hård kontroll om hur man adopterar barn, vad jag uppfattar glöms bort i debatten här i Sverige är att det finns en anledning till varför barnet adopteras bort. Det är som om man tror att det är vilken unge som helst som kommer. Känner själv till några inte så helt lyckade fall.
SvaraRaderaÄven om man nu tagit barnet väldigt tidigt så är det ändå problem med att ett barn inte växer upp med eller ens känner till sina riktiga biologiska föräldrar.
Jag ser inte din poäng Per? har den med inlägget att göra? Jag tror ingen menar att kraven ska sänkas!
SvaraRaderaTungt Helena!!!!
Ha en bra dag
Helena!
SvaraRaderaDet borde finnas en ganska enkel lösning på detta. Att barn från heterosexuella föräldrar adopteras till heterosexuella par och barn från homosexuella föräldrar adopteras till homosexuella par.
Morrica, :)
SvaraRaderaPer, jag håller med Mats. Varenda ord du skriver stämmer. Men det har inget med det här att göra.
SvaraRaderaDet är givetvis viktigt att man väljer föräldrar med omsorg och att man har en ordentlig uppföljning. Men det är också viktigt att man inte utestänger grupper från adoption som har fått den rätten av riksdag och regering. Inget barn på sju år tillsammans med en rad svaga undanflykter talar sitt tydliga språk.
Tack Mats, och detsamma. Det är maratondagar som gäller nu i början. :)
SvaraRaderaJo Medborgare X, det är enkelt. Enkelt, för att inte säga simpelt. Simpelt, för att inte säga ömkligt. Ömkligt för att inte säga patetiskt. Patetiskt för att inte säga skamligt.
SvaraRaderaFast ingen lösning förstås.
@Mats, att lämna bort sitt barn är något fruktansvärt. Jag undrar om det finns något värre?
SvaraRaderaAtt lämna bort sitt barn till annat land tror jag instinktivt upplevs som mer problematiskt jämfört med om man gör det inom landet, tvivlar på att vi i Sverige skulle kunna tänka oss och adoptera bort barn till andra länder? Känslomässigt tar det emot då de flesta känner sig tryggast i sitt närområde.
Om nu barnet ändå tvingas bort från sina föräldrar så måste de som får barnet vara väldigt på det klara med att det kan komma en trasig människa, en som redan från start riskerar och ha kraftiga problem med både det ena och det andra samt nästan alla har problem med identiteten.
Om man då har "udda" (ifall jag får kalla det så) föräldrar så tror inte jag det bättrar på läget. Det gäller alla former av föräldraskap. Det här handlar inte om hur mycket kärlek en person kan ge, det handlar om identitet. Homosexuell, äldre, lesbisk, ensamstående, you name it.
Oavsett så tycker jag det är otroligt viktigt att om man vill kämpa för homosexuellas rätt att adoptera barn så måste man samtidigt se till och lyssna på adopterade barn och vad de har och säga. Speciellt de adopterade barn som haft problem (finns en hel del)
Det handlar om BARNEN, de som inte kan välja.
Har man själv inte kunskap om barn som har kraftiga problem, överaktiva, brister i empati, någon bokstavskombination m.m. så tycker jag man skall ta det lite kyligt i denna debatt för det är en väldigt utsatt grupp.
@Per:
SvaraRaderaJo det är en svår diskussion och det finns anledning till återhållsamhet. Din bild av farorna med det du kallar "udda" är inte min.
jag är ganska misstänksam mot något jag kallar "normalitet" men vill inte dra några slutsatser om den gruppens lämplighet som adoptivföräldrar.
@Mats:
SvaraRaderaVad du och jag tycker är normalt är helt ovidkommande. Vad som spelar roll är hur samhället ser ut, hur de drabbade kommer påverkas.
@Per: jag skulle nog vilja se dig och mig som en del av samhället och betona att de attityder som finns är starkt föränderliga.
SvaraRaderaOm du inte tror att bögar är lämpliga så säg det! Göm dig inte bakom allmänt tal om drabbade och och samhällets fördomar.
@Mats:
SvaraRaderaVar skrev jag att bögar inte är lämpliga föräldrar?
@Per: Nej du skrev inte det, men dina antydningar om barnens förmodade svårigheter är svåra att tolka på något annat sätt. Men jag hoppas att du inte menade så och ber gärna om ursäkt.
SvaraRaderaDet är, precis som du skriver, en svår process och alla barn som inte följer mittfåran riskerar att mötas av fördomar. Men att barnen kanske kommer att mobbas borde inte vara ett argument - då låter vi mobbarna sätta upp reglerna.
@Mats:
SvaraRaderaJag anser inte att jag själv skall få adoptera (ensamstående). Däremot anser jag mig vara en bra förälder, men jag kan inte ensam genom att försöka vara bra, trolla bort alla andra behov mm en människa har.
Mobbing har jag heller inte skrivit något om, det jag skrev och som jag tror är mycket problematiskt är identiteten. Mycket viktigt för alla människor och ha en identitet
Per@: Vi har alla olika bilder av perfekta bilder och lyckliga barndomar.
SvaraRaderaIdentitet är stort och viktigt - men jag förstår inte sambandet med ämnet. Vad är det du försöker säga?
Hej Per och Mats, jag har trälat i kommunens tjänst från arla morgon till sen kväll de senaste dagarna, så jag inte haft tid att lägga ett ord med i spelet tidigare. :)
SvaraRaderaJag tycker att det är viktigt att ta en sak i taget. Adoptivbarn förtjänar att höras och deras behov och villkor ska beaktas. Jag känner själv fantastiska adoptivföräldrar och barn och känner inte igen mig i dina domedagsbeskrivningar, Per. Tvärtom tror jag att adoption i grunden är något bra. Sedan är det förstås så att alla inte klarar av föräldraskapets utmaningar lika bra - men där tror jag oddsen är till adoptivföräldrarnas favör, för det är ett stort plus att verkligen ha bestämt sig för att man vill bli föräldrar och att ha tänkt igenom sitt beslut. Att det finns barn som har upplevt trauman, eller varit försummade, eller har någon skada är inget argument mot adoption - snarare för. De barnen kanske jämför sig illa med svenska biologiska barn när det gäller psyskisk hälsa, men hur hade deras liv sett ut utan adoption?
Men min främsta invändning här är att jag inte har skrivit om hur man hanterar barnen utan om hur man hanterar den grupp som har blivit godkända som adoptivföräldrar. Det är två helt separata frågor. Det finns ingen forskning som visar att barn som växer upp i samkönade äktenskap mår sämre än andra barn. Tvärtom finns det forskning som tyder på motsatsen.
Helena, har du läst om berättelser från adopterade barn som kommit som upplevt trauman?
SvaraRaderaVäljer du inte att glömma bort barnen om du anser att det är två separata frågor? Det går ju inte och adoptera utan att ha minst ett barn och minst en ny förälder? Frågorna är ju tätt sammankopplade.
Jag sökte lite efter positiva berättelser från adopterade barn, hittade bl.a. denna sidan med en väldigt viktig berättelse.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/varfor-dras-alla-adopterade-over-en-kam_336612.svd
CITAT:
"Jag var två år när jag hämtades till Sverige. Jag har alltid hatat mitt utseende, mina sneda ögon och mörkgula hy. Men mest har jag hatat mina adoptivföräldrar. Så långt jag kan minnas har jag hatat dem. Mest min mamma, hon fick aldrig ta i mig. När hon ville krama eller kyssa mig vred jag mig ur hennes grepp. Jag tyckte hon var ond långt innan jag visste vad ”ond” betydde. Allt som gick fel i mitt liv skyllde jag på henne. När jag inte klarade mig i skolan, när jag inte fick kompisar, när jag inte mådde bra – allt var hennes fel.
Jag hade alltid ett antal människor omkring mig som jag kunde beklaga mig för och tala om hur elak hon var mot mig. Och de tyckte naturligtvis att det var synd om mig och fast de aldrig träffat henne höll de med om att hon var hemsk – jag hittade på de värsta historier. När de inte tyckte synd om mig vände jag mig till andra som ”förstod mig bättre”.
Varför skriver jag det här? Jo, därför att jag själv har barn nu. Och samtidigt som jag går i terapi för att kunna förstå bättre vad föräldraskap är har jag gått med i en grupp med adopterade som också blivit föräldrar. Jag har börjat förstå att alla barn och ungdomar (alltså också inte-adopterade) har problem. Det kan vara att de är tjocka, att föräldrarna super, att någon mobbas i skolan etc. [mera....]"
Det hon säger är väldigt viktigt och ta till sig om man skall fatta hur många barn resonerar, jag tror de flesta vuxna som anstränger sig att försöka komma ihåg sin barndom känner igen en del av det, kanske lite eller kanske massor.
Det finns iofs något fantastiskt som hänt på senare tid och det är internet. Om barn idag är udda i sitt närområde (vänner, grannar, skola) så kan de ändå söka sig ut i världen och hitta andra som har likartad situation som de själva.
Vuxna som i huvudsak tänker känslomässigt brukar ha glömt av sin egen barndom, men om man försöker komma ihåg den samt också fått barn så borde man lärt sig att barnets känsloband till föräldern inte alls är lika starkt som förälderns känsloband till barnet. En förälder kan lägga enormt mycket tid och kraft på att sköta sina barn, barnet är inte i närheten av att lägga ner samma tid på sina föräldrar, där handlar det mer om att ta tid från föräldern.
Om man ser till berättelsen ovan som jag klistrade in. Hon hade förmodligen en mycket kärleksfull mor. Men eftersom hon inte begrepp situationen utan försökte hitta anledningar (som vi alla försöker hitta när något inte stämmer) så blev kanske hennes anledning att det var hennes udda utseende och hennes föräldrar som var anledningen till hennes problem. Därmed så hade hon också skjutit bort sitt egna ansvar över sitt eget välmående och när man väl gjort det så brukar det gå med raketfart till psykisk sjukdom.
Känsliga personer som har lätt och hitta "anledningar" till deras problem kan det lätt gå illa för.
er, tack för ditt långa och intressanta inlägg.
SvaraRaderaDet låter ju som om flickan hade något trauma i bakgrunden. Det verkar hon inte direkt ha fått någon hjälp med. Istället förvärrades allt av offertänk både hos flickan och folk omkring henne. Det är en vanlig väg till ett förstört liv. Jag har känt några människor som har odlat sin självömkan och bitterhet tills den blev kronisk. De är verkligen varnande exempel.