Hur ska kunskapskrav och betygssystem se ut?

När det gäller engelska har flera lärare reagerat över att resultaten i färdigheterna kan sammanvägas i de nationella proven trots att den möjligheten inte längre finns vid betygssättning.  Argumentationen brukar landa i att NP konstruktörerna ska tänka om. Men är det verkligen rätt slutsats? För det första blir tyngden stor vid varje enskild färdighet på det viset, för det andra kan varje lärare räkna ut hur resultatet blir i varje färdighet i alla fall.  Men framför allt – är det rimligt att alla kunskapskrav ska vara uppnådda i varje ämne. Vad får det för konsekvenser i ett färdighetsämne som språk?

Jag är i skrivande stund på väg till Stockholm och Skolverket just för en diskussion om kunskapskrav och betygsskala. Diskussionen ska ta avstamp i en utförd och analyserad utvärdering och den ska utmynna i konkreta åtgärdsförslag. Jag är glad att en utvärdering är gjord, glad att åtgärder diskuteras och alldeles väldigt glad över att jag får delta i diskussionerna.

Vad är det då vi kommer att diskutera och vad vill jag föreslå? Ett tvistefrö är att alla kunskapskrav ska vara uppfyllda för ett bestämt betygssteg. I vissa ämnen kan det här eventuellt fungera som en sporre – tenta upp mellankrigstiden så får du A – men i språk är färdighetsutveckling ett långsiktigt projekt som går i ryck. Även när eleven gör allt rätt är det sällan möjligt att höja till exempel muntlig förmåga från C till A på några veckor. Här finns kostnader på flera plan. För det första leder det här till orättvisa betyg. En elev som har överträffat de flesta krav men som har en ojämn färdighetsprofil får ett lägre betyg än klasskamraten som generellt har lägre färdighetsnivå men jämnare mellan färdigheterna. Nästa problem är incitamenten och elevernas möjlighet att nå uppställda mål genom att arbeta för dem.  Med det nya systemet händer det för ofta att en elev som gjort tydliga framsteg stannar på samma betyg. Förbättringar i två eller tre färdigheter påverkar nämligen inte betyget om en eller två färdigheter släpar efter.  Sist men inte minst spelar personligheten in. En elev med tunghäfta eller med ovilja eller oförmåga att sätta sina tankar på pränt kan inte få ett högt betyg hur imponerande färdigheterna i övrigt än är.

Vi har alltså ett betygssystem som utgår ifrån svagheter snarare än styrkor och där den personliga läggningen kan få en avgörande betydelse för betygen.

Det jag önskar mig mest av allt är därför möjligheten att väga styrkor inom en färdighet mot svagheter inom en annan – möjligheten att ge ett betyg som ger rätt information och rätt incitament.

Jag har också invändningar mot de nya områden vi har fått att bedöma.  Jag tänker på strategier, på digital läsning och på de kraven på interkulturell kompetens. Min första invändning är att redan mängden krav på varje betygssteg försvårare en rättvisande bedömning och ökar vår arbetsbörda. Fyra färdigheter med olika hänsyn är redan det en hel del att utveckla och bedöma.

Min andra invändning är att vi här bedömer medel snarare än mål. Strategier fyller en viktig funktion i kommunikation över språk och kulturgränser. Men strategierna är ett medel, inte ett mål. De borde alltså ingå i vad vi lärare förväntas inkludera i undervisningen – det som bör bedömas är hur framgångsrikt eleverna kommunicerar.  Det är för övrigt rimligtvis så att behovet av strategier minskar med ökande språkkunskaper. Hur kan man då motivera att ha en betygsprogression för användandet av strategier?

Så till digital läsning. Först kan jag varmt rekommendera Skolverkets nya stödmaterial. Det finns utmärkta provuppgifter för varje stadium och också utförliga resonemang kring vad kravet står för och hur det ska tolkas. Men digital läsning är också det ett medel snarare än ett självändamål – åtminstone i språkämnena.  Digital läsning borde därför inte vara ett kunskapskrav på eleverna utan ett innehållskrav på lärare och huvudmän.

Det som upprör mig mest med det här kunskapskravet är att tillgången till IKT är så ojämnt fördelad i landet.  Vissa elever har en-till-en datorer, andra kan på sin höjd få en inbokad lektion i datasal någon gång per termin, med nätverk som bara tillåter det mest rudimentära arbete. Även i hemmen är tillgången till olika medier ojämnt fördelad. Kunskapskravet är inte bara orättvist mot eleverna utan även mot oss lärare. Det ingår knappast i vår kompetens att bedöma om en elev använder en digital källa för enkla eller för välgrundade förbättringar av ”egen framställning”. Faktum är att jag undrar vilken lärare som kan sätta ett rättvisande betyg på något så subjektivt och situationsberoende?

Ska digital läsning finnas i kunskapskraven borde det vara samma krav på alla kunskapssteg och vara formulerat så att det räcker att eleverna kan hitta och tillgodogöra sig relevant material – inte att de ska mata in det i sin egen produktion på ”relevant” sätt. När eleverna pratar och skriver ska de ha fokus på vad de vill ha sagt eller skrivet – inte på att pussla in något de hittat på nätet i kommunikationen.

Sist men inte minst har vi den interkulturella kompetensen – krav som ger många språklärare huvudvärk. Orsaken är att de nya kraven är både godtyckliga och svårbedömda. Kan man objektivt och rättvisande bedöma om en elev diskuterar översiktligt eller utförligt eller utförligt och nyanserat? … Eller för den delen huruvida en jämförelse med egna erfarenheter och kunskaper är enkel eller välutvecklad eller välutvecklad och nyanserad? Och företeelser? … Vad är en företeelse?

Hur mycket beror här på slumpen? På vilket område läraren valt som fokus? Stämningen i klassen? Examinationsformen? Sätts betyget på arbeten som gjorts hemma eller klippts från Wikipedia? Är det överhuvudtaget rimligt att bedöma elevernas personliga förhållande till det de lär sig snarare än vad de lär sig? Vore det inte bättre att med utgångspunkt i elevernas intressen och tidigare kunskaper och lärarens kunskapsområden sträva efter att eleverna får en så rik kunskap om och ett så stort intresse för omvärlden som möjligt?

Igen ger Skolverkets kommentarsmaterial klarhet. Det visar sig nämligen att det även här är undervisningen man vill styra: ”Syftet att sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, livsvillkor och intressen betyder att eleverna ska få reflektera över skillnader 
och likheter mellan egna erfarenheter och företeelser i och på områden där engelska används. Forskning om lärande visar att det är viktigt att undervisningen knyts till elevernas förkunskaper, erfarenheter och behov. Man brukar tala om elevens förförståelse. På så vis skapas meningsfulla och funktionella sammanhang.”

Kunskapskraven i interkulturell kompetens är sålunda inte heller de ett verkligt mål utan ett medel för att öka elevernas motivation och undervisningens effektivitet. Inte nog med det – på köpet vill kursplaneförfattarna få med den övergripande läroplanens värdegrundsmål:

”Genom att eleverna får veta mer om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella före- teelser i olika delar av världen där engelska används, får de möjlighet att reflektera över likheter och skillnader i språkområdena, utan att för den skull direkt värdera dem. På det sättet finns det en central koppling mellan värdegrundsfrågor och undervisningen i engelska.”

Den övergripande läroplanen bör vara levande för alla lärare. Men det är helt oacceptabelt att den påverkar kunskapskraven i språk – dessutom på ett sätt som leder till orättvis och godtycklig bedömning och antagligen också till ökade fördomar. För när eleverna får klart för sig att de blir bedömda på sin förmåga att jämföra och relatera till egna kunskaper – ja då sätter de igång och värderar. Visst kan resultatet bli ökad tolerans och förståelse för kulturella likheter och skillnader, men det kan också bli intolerans och minskad förståelse. Det egna samhället är ju trots allt den måttstock allt annat mäts efter.

Betyg i engelska ska sättas på färdigheter och kunskaper i engelska. Färdigheter som som vägs mot varandra i en samlad bedömning. Ska något annat vägas in i betyget räcker det fint att det finns som krav för betyget E. 

Hoppas mycket på morgondagen. Fortsättning följer. 

"Tiden för undervisning i skolan måste få bli helig"

Det här är ämnet för kvällens #skolchatt och ett ämne jag verkligen kan gå igång på. Inte bara för att undervisningstid som försvinner är inlärning som försvinner utan för att skolans och föräldrarnas brist på respekt för undervisningstiden sänder en tydlig signal till eleverna – skolan är inte viktigare än så här.

Så vilka är det som behöver skärpa sig om den idag så styvmoderligt behandlade undervisningstiden ska bli helig? Om budskapet från vuxenvärlden ska bli: Utbildning är viktigt. Inte som nu - Utbildning kvittar.?

Först och främst måste staten, huvudmännen och rektorerna prioritera annorlunda. Idag går elevvård, konferenser och dokumentation före undervisning på de flesta skolor. Inget konstigt med det. När har föräldrar ringt till lokaltidningen eller anmält en skola till Skolinspektionen för brister i undervisningen eller otillräcklig sådan? Någon central kunskapskontroll finns inte heller, däremot kontrolleras dokumentation och elevvård både av myndigheter och av huvudmän. … Som man ropar får man svar. Betygsstatistik för vi ju, kanske någon kontrar, betygsstatistik och statistik över NP-resultat. Så länge vi inte har någon central rättning av NP och skolor och lärare sätter betyg enligt egna huvuden (och enligt vad som lönar sig bäst) säger sådan statistik väldigt litet. Precis lika litet som ett korrekt åtgärdsprogram betyder att åtgärderna haft effekt. Precis lika litet som en utmärkt likabehandlingsplan betyder att alla på skolan behandlas lika. Vill vi ha resultat måste det vara resultat vi följer upp. Inte kulisserna och utanverket. 

Kalendarier pepprade med schemabrytande aktiviteter är ett annat otyg. Hela dagar på orientering, spökboll, badhus-besök, elevuppvisningar, etc.. Elevråd, körtid, jourklass-system är annat som tar elever från undervisningen.

Det står i skollagen att elever som ägnar sig åt elevdemokrati ska kompenseras för den undervisning de förlorar. Undrar om det finns någon skola där det sker? Belöningen för engagemang är just att man ”slipper” lektioner. Samma gäller kören. Vad ger det eleverna för signaler? Och hur blir det i resten av klassen när en fjärdedel – ibland hälften – av eleverna är borta?

Det där med orientering är också något som retar mig. Eleverna skulle behöva röra sig mycket mer under veckorna. Men en hel dag som sätts på att irra runt i skogen har ingen stor effekt på folkhälsan. Och varför denna extrema fokusering vid just den sporten? Vore det inte bättre att prova på något där det finns bättre förutsättningar för att försöket ska leda till eget intresse och engagemang för eleverna? Eller också sådant som har goda effekter på sammanhållning och kamratskap. Kunskapskravet att eleven ska kunna orientera sig i okända miljöer med användande av kartor och andra hjälpmedel uppfattar jag som högst rimligt. Sådan kompetens behöver vi alla. Men de utmaningar vi alla ställs inför är att hitta till nya arbetsplatsen, tågstationen, tandläkaren, till hotellet på semesterorten. Orientering i skogen med karta och kompass är däremot en ganska smal sport. Att orientera och att orientera sig är faktiskt inte samma sak.

… Om undervisningstiden vore helig skulle också tiden för förarbete behöva prioriteras. Undervisning bedrivs nämligen inte med nödvändighet för att lärare och elever befinner sig i samma rum.

Värst är det i åk 9. Där får man till allt annat otyg lägga gymnasiebesök och hela två veckor PRAO och flitiga besök hos SYV – helst på lektionstid. PRAO gärna, men en vecka räcker och gymnasiebesöken borde bort helt och hållet. Öppet hus på kvällstid och lördagar ger lika gott urvalsunderlag utan att hota elevernas grundskoletid.

Föräldrarna då? Resor under skoltid, elever som får stanna hemma så fort de klagar på litet ont i magen eller huvudet, tandläkartid på skoltid är några av de främsta föräldrasignalerna om skolans betydelselöshet. Min ekonomi är viktigare än din skola, det räcker om du går till skolan när du känner för det och det man kan göra för att slippa undervisningstid gör man (tandläkartid på skoltid). Ett intressant fenomen är hur god hälsan bland eleverna är när vi har något uppskattat schemabrytande i kalendariet. Vips är också de mest sjukliga eleverna på plats.

 Men vi lärare är långt ifrån oskyldiga. Lektioner som börjar för sent och slutar för tidigt är ett vanligt sätt att signalera vilket värde man ger undervisningen. Samma signal ger den som frågar eleverna vad som hände förra lektionen, sätter en kvart på att läxa upp dem för bristande ordning och annat ovidkommande, sådana som låter hela klassen lyssna på sådant som är en elevs ärende. Sådana som kommer oförberedda i ytterkläder till lektionssalen. … Listan kan tyvärr göras lång.

Samhället, föräldrarna, skolan och huvudmännen – alla ägnar sig åt samma sak. Med munnen säger vi att skolan är viktig, men allt vårt handlande sänder eleverna rakt motsatt budskap.  … Är det någon som tror att ”Words speak louder than action”?

Bloggar: Henrik Birkebo: It takes a village to reclaim undervisningstiden, Missa inte heller it takes a village to reclaim undervisningstiden 2 där Henrik har skrivit in en strålande insändare som publicerades i DN härom veckan: "Är vi förvånade?"

Media: Om ni inte redan har läst Jan Jönssons artikel på SVD Brännpunkt - gör det: Tiden i skolan måste respekteras bättre.