Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 

 I förrgår publicerades artikeln: ”Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.

Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.

Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?

Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.

Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.

Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.

Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.

Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.

En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.

Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.

Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …

Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.

Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 

Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.

Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.

Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

Om Anne-Marie Körlings brandgula bok - Nu ler Vygotskij

”Många verkar se läraryrket som ett vanligt jobb nuförtiden.” Det här sa en äldre kollega till mig förra veckan. Det var i samband med att vi pratade om de nationella proven, att det för oss var självklart att just vi skulle finnas i våra klasser hela provtiden oberoende av hur det faller in i vår arbetstid, oberoende av om det ingår i det ”man ska göra”. I grunden handlar det om ansvar, att man känner ett ansvar och ett djupare engagemang för eleverna - ett  ansvar och ett engagemang som man inte lämnar på skolgården när skoldagen är slut.

 I grunden är det härifrån mitt motstånd mot arbetsplatsförlagd tid och semestertjänst stammar. Som lärare har man gjort sitt jobb när man har alla sina elever på banan, när man själv vet att man har gjort sitt jobb. Inte när åtgärdsprogrammen är skrivna, när arbetstiden är klockad och det centrala innehållet i kursplanen avbockat. Lika litet som en skådespelare är klar att spela Hamlet när han har lärt sig replikerna. Var alla lärare engagerade eldsjälar innan kommunaliseringen och den arbetsplatsförlagda tiden? Nej. Men betydligt fler, och det är den lärarkategorin som gör störst skillnad för eleverna. Varje unge borde träffa åtminstone en. Själv hade jag flera sådana lärare. Själv har jag föräldrar som var sådana lärare.

Allt det här kom jag att tänka på när jag läste Anne-Marie Körlings fina bok . Hon är nämligen långt ifrån att se läraryrket som ett vanligt jobb och hennes bok är allt annat än insmickrande. Lärare som slösar bort elevernas tid, som sätter etiketter på sina elever och som skuldbelägger dem har Anne-Marie ingen pardon med. Eleverna har rätt till inlärning, innehållet måste vara i fokus och det är hos sig själv läraren ska leta fel när undervisningen inte fungerar.

En del känner jag igen från bloggen Körlingsord, men långt ifrån allt. Det är liksom mer ord och inga visor här. Anne-Marie vet precis hur hon ser på lärarrollen, hur hon tycker att ett klassrum ska se ut och fungera, vad eleverna har rätt att vänta sig. Utvärdering, demokrati, att synliggöra elevernas lärande, samlärande, texten i centrum, om allt det berättar Anne-Marie hur hon gör och varför. Hon berättar om vad som lyckats, om vad som misslyckats, om sina ambitioner, om sina tankar runt läraryrket och undervisningen. Utstrött genom boken finns elevarbeten och utvärderingar som både lättar upp texten och ger den tyngd.

Anne-Marie och jag delar många ledord. Utgångspunkten är demokrati, eleverna skall  inte bara ha inflytande utan vara medskapare av undervisningen, kunskapen i centrum, trivsel och samarbete i klassen, i gruppen. Men trots att jag nickar instämmande när Anne-Marie beskriver lärarrollen, hur hon tänker och vilka mål hon har gör vi olika. Jag lägger mycket tid på förberedelser och gillar inte att rycka lektioner ur rockärmen. Variation, effektiv tidsanvändning och lustfyllda lektioner är min ständiga strävan.  Anne-Marie har ett fast upplägg, lägger litet tid på förarbete, men desto mer på dokumentation och efterarbete - mina akilleshälar.  ”Skolans tysta läsning är förödande”, skriver hon. Jag tycker att det borde finnas mycket mer tyst läsning i skolan, för de barn som inte har läsande föräldrar kommer inte in i böcker om man inte startar dem i skolan. Jag vill ha högläsning, läsning med diskussion, med läslogg och tyst läsning - rubbet.

Även lust är något Anne-Marie är kritisk till i skolsammanhang. Det är roligt att kunna, men inte särskilt roligt att lära, menar hon och hon varnar bestämt för vår rolighetskult i skolan.
När jag berättade det här för min 16-åriga dotter förbluffade hon sin mor genom att dra följande citat ur huvudet: ”Kunskapens rötter äro bittra men dess frukter söta”. Som svar citerade jag Georgi Lozanov, suggestopedins pappa: ”Det är viktigare att man har roligt i skolan än att man lär sig, för har man inte roligt lär man sig ändå väldigt litet och har man roligt har man åtminstone livskvalitet”. Ett provokativt yttrande, men tänkvärt. Livet pågår i skolan och det livet ska ha kvalitet. Men det finns också mycket lust i själva lärandet och den lärlusten och lärglädjen behöver eleverna möta i skolan. För utan den uträttas inga storverk. Det stryker jag under med ännu ett citat:  Thomas A. Edison ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Hur kan man hamna så olika utifrån samma elevsyn och syn på vår profession som Anne-Marie och jag? En orsak är nog att Anne-Marie är klasslärare och jag ämneslärare. Jag tror inte att jag skulle kunna göra alla skolans ämnen lustfyllda, men just mina ämnen, språk, litteratur, berättelser, resor, musik, kulturer - det är helt enkelt det bästa som finns, det  roligaste och det mest spännande. Så gissar jag att de flesta ämneslärare känner. Den kärlek vi känner till våra ämnen behöver vi sprida i klassrummet. Det kräver eftertanke. Det kräver förberedelser. Det kräver stor lyhördhet inför eleverna. Och när det lyckas är det helt underbart.

Olika yrkesroller är en förklaring, men jag tror att en minst lika viktig förklaring är att Anne-Marie och jag är olika som personer. Ska man bli sin bästa version som lärare måste man använda sig själv som redskap och vi har alla olika egenskaper, styrkor och svagheter och allt det präglar vårt arbete i klassrummet. Det här är en viktig sak. Lärare behöver inte bara tillåtas utan uppmuntras att vara och göra olika.  För eleverna är olika och de behöver många modeller, arbetssätt och infallsvinklar.

Jag är glad att jag har haft privilegiet att få besöka ditt klassrum, Anne-Marie och över att jag fått dela dina tankar om vår profession. Det har berikat mig och gett mig en stor dos av den reflektion vi har alldeles för litet tid för i vårt yrke. Tack, Anne-Marie! Din bok förtjänar att spridas och läsas både på skolor och på lärarutbildningar. Jag fick min bok som gåva av dig. Jag ska sprida den. Och jag börjar här.

Även ITmamman recenserar: Nu ler Vygotskij – en bok av Anne-Marie Körling

Björklund, Stockhaus och surfplattorna - the extended version

I dag har jag, Johan Kant och Gertie Hammarberg Tersmeden en artikel i DN som fick rubriken "Jan Björklund håller sig till läroplanen".   Artikeln jag ursprungligen skickade in var emellertid på 6600 tecken - inte som den här 2000.  Jag lovade Johan att publicera den "uncut", men istället blev det "the extended version": 

Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp  i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit.  Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har  länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.

Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både  tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur  mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.”  Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.

De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”

Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund.  Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa  partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.

Det Björklund reagerade emot?  Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”.  Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”.  Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.

En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet.  Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till  i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att  skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas  rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med  sina elever.

  För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.

Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik.  Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser,  kulturer,  raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel,  demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden. 

Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.

Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.

Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling.  Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.

Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten),  I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar) 
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.

Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling.  Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)

Artikel på Skola och Samhälle

Jag går på som en dynamo just nu, med NP i svenska, Öppet Hus, utvecklingssamtal, student, föreläsningsförberedelser och politik. Inte mycket skrivtid med andra ord. Men idag publicerades en artikel som jag skickade in till Skola och Samhälle för några veckor sedan. Här är länken till "Liedmans önsketänkande hjälper inte skolan. "

Lärarens ledarskap i dagens #skolchatt

I kväll gör jag praktik som skolchatt-moderator under Morricas kompetenta handledarskap. Twitter är inte mitt mest naturliga forum, med min tendens till långrandighet i skrift, men jag ska göra så gott jag kan. :) Länk till #skolchatt på twitter.

Lärarens ledarskap i klassrummet, ja....  Kanske en sådan diskussion kan komma att tangera hela det minerade området  auktoritet  mot auktoritär, curling mot kadaverdisciplin, flum mot lydnad. Vad gör en lärare till en god ledare? Vad förväntar sig eleverna? Vad står det i styrdokumenten?

Hur blir man bättre som ledare? Hur får man auktoritet? När övergår det i att vara auktoritär?
Hur förenar man elevernas rätt till inflytande över allt som rör deras skolgång med kravet att läraren ska ta ansvar för undervisning och studieresultat?
Vilka förutsättningar krävs för ett gott ledarskap i klassrummet?
Kollegiala tips och varningar?  Det ska bli spännande att få reda på vad alla tycker.

Här bjuder jag på en dikt jag skrev för ett antal år sedan:

    Ledningsfrågor

Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Jag vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För  dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk, ni tycker jag är bra! :)


Att härska  här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? ...
En sån som jag?

Här är några länkar som kan tjäna som uppvärmning: The value of teachers, en artikel i New York Times som Jan Sjunnesson tipsade om, och

Entreprenöriellt Lärande - Been there, done that.

Vi har en skola  där kunskapsresultaten och likvärdigheten har varit i kraftigt fall under en lång tid. Nästan var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg, samtidigt som betygen är så godtyckliga att Skolinspektionen liknar dem vid ett lotteri.  Somliga rycker på axlarna åt det här och menar att kunskaperna inte är det viktigaste. Kunskap är ändå en färskvara som surnar innan man lämnar skolan. Eleverna i Sverige lär sig andra saker istället. De blir mer kreativa, mer självständiga och när de väl behöver kunskaperna vet de var de ska hitta dem.  På nittiotalet gick det här hand i hand med PBL och ett klassrum där eleverna var forskare på jakt efter sin egen kunskap och där lärarna skulle akta sig för att komma i vägen för elevernas motivation, drivkraft och kreativitet. Idag är det Entreprenöriellt Lärande som tagit över manteln och spiran.

Det här är ett cyniskt och kallsinnigt resonemang.  För det första har vi inte belägg för att de senaste decenniernas skola lämnat ifrån sig mer kreativa och självständiga elever som kompensation för att de lärt sig så litet. För det andra är våra hjärnor vad vi gör dem till. Ju mer vi lär oss, ju mer vi anstränger oss desto fler synapser och grå celler får vi.  Skolan är som ett enda långt gym-pass för hjärnan.  Den som tror att kreativiteten och entreprenörsandan spirar i den hjärna som bara tas fram vid festliga tillfällen misstar sig.

Men framför allt är resonemanget stötande för att det handlar om unga människor som har blivit bestulna på de kunskaper och färdigheter de behöver för att klara sig i livet. Kunskaper och färdigheter de har rätt till. För de elever som misslyckas i skolan, och även för de elever som går ut med godkända betyg, men utan motsvarande kunskaper väntar en dyster framtid.  Inte bara professionellt utan också personligt. Utan de grundläggande färdigheter och kunskaper som förutsätts hamnar man utanför samhället på alla plan. Man hänger inte med i samhällsdebatten, man saknar redskap för att slåss för sin situation, man förstår inte referenser, man känner sig dum, känner sig utanför.  Det är faktiskt så allvarligt att vuxenvärlden borde sätta till alla klutar för att inte en enda unge i Sverige ska hamna i en så eländig sits.
 
Ändå är det inte kunskapsmålen som är i fokus i våra nya styrdokument, för det är inte kunskapsmålen som ska genomsyra hela den svenska skolan utan det skall istället entreprenörskap göra. Redan i förskolan ska våra barn lära sig att bli ”hittepåiga”.

Mina äldsta barn hade oturen att gå på ett lågstadium som var entreprenöriellt genomsyrat redan på nittiotalet. Man bekymrade sig inte så mycket om de olika ämnena utan jobbade i stora ämnesövergripande sjok på någon månad. Eleverna fick verkligen vara kreativa. De klippte, de klistrade, de byggde och ritade. Dessutom fick de själva skapa små dikter, texter eller sånger om dinosaurier, planeter, eller vad det nu rörde sig om.  Politikerna i Uppsala applåderade denna föregångsskola där ingen lärare någonsin intog en kateder och där lärarna arbetade helt i lag årskursvis. Eleverna var däremot skoltrötta redan på vårterminen i åk 1, och mina barn - som både kunde läsa långt innan de började skolan - hade så stora kunskapsluckor att de kom ikapp elever från mindre framstegsvänliga skolor först på gymnasiet. Och de kommer ändå från ett hem klätt av bokhyllor och från en familj fullproppad av lärare (jag, min man, mina båda föräldrar, min svåger, min svärfar, bara för att ge några exempel).

 Här är Skolverkets beskrivning av vårt ny-gamla förhållningssätt: ”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultat kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt.”
Exakt samma saker som satte krokben för mina barn och som jag sett ställa till med förödelse i den svenska skolan under hela min lärarkarriär. Skall det någon gång bli oss förunnat att få arbeta i en skola utan frälsningsläror?

Håll dina vänner nära och dina ovänner ännu närmare heter det. I november var jag på ett seminarium om entreprenöriellt lärande. Under förmiddagen ägnade vi oss åt att rangordna entreprenörer och lista och diskutera entreprenörsfrämjande egenskaper. Jag kan lugnt säga att alla mina farhågor infriades. Var det för det här jag hade planerat självgående lektioner och ordnat med vikarie för mina elever? För att sitta bland främlingar och diskutera huruvida Björn Borg kan uppfattas som en entreprenör och vilken egenskap som ligger bakom Blondinbellas framgångar?

 Mitt invärtes nej exploderade till ett skrik när vi skulle prata oss samman i storgrupp. Leeson förtjänar noll på entreprenörskalan hävdade en lärare. Han var ju självisk och ställde till med skada - det gör ingen riktig entreprenör. En riktig entreprenör tar inte stora risker, påstod en annan. En entreprenör har ju ansvar för många anställda och måste kunna ta det ansvaret. Sammantaget visade sig entreprenöriell vara ett ord man kan ge nästan vilken betydelse som helst. Kreativ var det enda adjektiv man verkade kunna enas om. Det är tydligen ett ord som inte utmanar några lärarvärderingar.
Personligen är jag inte alls säker på att kreativitet är en förutsättning för ett framgångsrikt entreprenörskap.  Förmågan att identifiera och slå mynt av andras kreativitet borde vara precis lika värdefull. Men jag ville inte göra mina kommunkollegor ledsna så jag höll tyst med det.

Jag förstår nämligen mycket väl varför det blir så här. Vi får ett påbud ovanifrån. Hela skolan ska genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt. Vi väljer inte våra styrdokument så vad man än tycker är det bara att verkställa. Hur gör man då som lärare när man tycker sig uppmanas att dana kapitalister och själv tycker att kapitalister är onda varelser i cylinderhatt? Jo man bestämmer sig för att entreprenörskap är något annat än företagande. Då är det Moder Teresa och Nelson Mandela som blir entreprenörsexemplen. Vår ena föreläsare hörde själv till den här gruppen. Om och om igen förklarade han att det här med entreprenörskap inte har något med pengar att göra.  Är det så att undervisningen ska ”genomsyras” av entreprenörskap böjer vi oss alla för det oundvikliga och gör entreprenörskap till något vi vill ska genomsyra undervisningen.

Och det är här det alltid leder fel när man styr i metod, medel och förhållningssätt. Det som händer är nämligen att allt det blir mål. Mål som överskuggar de ursprungliga. Styr man metoderna kan man  rent av glömma kunskapsmålen. För har jag använt den föreskrivna metoden, är min undervisning entreprenöriellt genomsyrad, ja då har jag gjort mitt.  Det här gäller också om metoderna är bra och beprövade. Det fanns säkert lärare, ämnen och elever där PBL fungerade alldeles utmärkt. Det finns säkert också goda exempel på entreprenöriellt lärande. Men en skicklig lärare har en stor verktygslåda proppfull av metoder, medel och förhållningssätt. Vilket man använder beror på den egna personligheten, på ämnet,  på eleverna, på situationen och man är ständigt beredd att omvärdera och prova något nytt om målen inte nås eller om eleverna inte är med på tåget.Skolan kan varken räddas av formativ bedömning, en-till-en, EL, eller seminarieundervisning, hur attraktivt det än är att tro att det finns en lösning, en kungsväg.

Läraryrket är kreativt, dynamiskt och man kan aldrig vila på gamla lagrar.  Det finns ingen frälsningsmetod, inget saliggörande förhållningssätt. Allt forskare kommer med, alla uppslag, idéer, goda exempel, allt är välkommet så länge vi får använda, modifiera och tillämpa efter vårt och elevernas gottfinnande. 

... Eller med andra ord så länge vi tillåts ha ett entreprenöriellt förhållningssätt till vår egen yrkesutövning.

Länk till föregående #skolchatt som hade entreprenöriellt Lärande som ämne. Johan Kant  skriver tänkvärt på samma tema.  Två riktigt bra debattartiklar på temat i SVD: Entreprenöriellt Lärande skapar inga företag, och SNS artikeln: Skolan behöver inte ett nytt flummigt begrepp. Mats i Tysta Tankar tipsar om en påhittig man, Gertie  i Man oroar sig inte för småsaker skriver om entreprenören Polhem och undrar hur han hade klarat sig i dagens skola. Anna Kaya skrev ett utförligt inlägg om entreprenöriellt lärande på Skollyftet i september.