Läxduellen – del 3 Praktiken

Så har tiden kommit för att gå från teori till praktik. Min läxpraktik.

Först av allt vill jag klargöra att jag på inget sätt inbillar mig att jag sitter inne med något tolkningsföreträde, eller facit när det gäller bra läxor. Det går att både lyckas och misslyckas på en lång rad olika sätt som lärare beroende på så många faktorer att det som ger high five i en klass kan vara Titanic möter isberget i en annan. En förutsättning är att eleverna är med och utformar konceptet - eller åtminstone köper det.

En lärare i en FB-tråd berättade att hennes rektor har infört totalt läxförbud på skolan. Om det hände på min skola skulle jag inte längre kunna göra ett bra jobb. Läxor är ett av mina viktigaste undervisningsinstrument. Framför allt gäller det i arbetet med elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

… Det att inte kunna göra ett bra jobb kanske inte låter så alarmerande i alla öron, men att vara lärare och inte kunna göra ett bra jobb är skadligt både för den fysiska och psykiska hälsan. Det är som att befinna sig i någon av de nedre kretsarna i Dantes inferno. För mig är läxor sålunda blodigt allvar.

Det offentliga ifrågasättande av läxor som har pågått de senaste tre åren har påverkat elevernas inställning. För två år sedan hade jag aldrig haft en elev som ifrågasatte att det skulle finnas läxor. Jag hade heller aldrig haft någon elev som konsekvent vägrade göra sina läxor. Det kan jag inte längre stoltsera med. Och vem är det som vägrar och ifrågasätter? … Rätt gissat. Elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

Läxans basingredienser

1. Förankring och överenskommelse med eleverna. Syfte, rimlig tidsåtgång, typ av läxa och uppföljning bör ingå.

2. Tydligt syfte kopplat till fakta, färdighet, förmåga eller förståelse.

3. Syftet och uppföljningen ska alltid vara kända av eleverna.

4. Riggning för framgång. Alla ska kunna lyckas utan större ansträngning.

5. Systematisk uppföljning med feedback.

6. Systematisk hantering av icke-gjorda läxor.

7.  Utvärdering.

Helenas bästa läxrecept del 1: Svenska

Väcka, väcka läslust, aldrig döda läslust – där har vi mitt svenskmantra. Det präglar min undervisning och det präglar även läxorna. Eftersom de två delarna hänger samman blir det här en lång redogörelse.  

Vid de högstadieskolor där jag jobbat har praxis varit tre valfria böcker som läxa varje termin. Det är den läxan jag använder mig av. Det här är också den viktigaste av alla läxor. Varje elev som blir en lustläsare har fått förutsättningar att lyckas i skolan.

Hur gör jag då för att maximera nyttan av denna ack så vanliga läxa?

För det första lägger jag mycket tid på syftet.  I åk 7 är alltid det övergripande målet i svenska att varje elev i klassen ska tycka att det är kul att läsa. Jag talar om att det är målet och varför jag uppfattar det som ett så himla viktigt mål.  Jag talar också om vad ingångsläget i klassen är. Hur många som redan gillar att läsa, hur många som är neutrala och hur många som hatar att läsa. På så vis blir målet hela klassens gemensamma.

Vi läser artiklar om läsning, jag och läs-glada elever berättar varför vi tycker så mycket om läsning – vad vi läser, när vi läser och vad vi får ut av det. Artiklarna läser jag högt, vi går genom svåra uttryck och diskuterar innehållet.

Parallellt med det här brukar jag alltid ha någon högläsningsbok. Vargbröder är favoriten i åk sju. I åk 8 brukar det bli Pionjärerna av Richard Powell.  Det fanns en sönderläst kopia av den boken på vårt sommarställe när jag var barn. Den var sönderläst av en anledning.  Moral, omoral, sensmoral, en stadigt ökande grad absurditet och en lika stadigt ökande mängd glada skratt. Tyvärr går det inte att köpa längre, men jag håller hårt i mitt ex. J

När allt detta bäddande är klart är det dags att hitta böcker. Vi går till skolbiblioteket och där hjälps alla åt med allas böcker. När det är elever som inte kan ange någon boksort de gillar frågar jag om filmer och tv-spel och försöker utröna om det är skräck, humor, fantasy, spänning eller verklighet vi ska leta efter. 

Uppföljning:

Under de 4 – 6 veckor eleverna har på sig gör jag en lista på vad de läser, ställer frågor om läsningen av typ, hur gillar du…, de läser läxboken i skolan vid flera tillfällen så att jag ser att alla har en bok och verkligen kommit in i den. Jag påminner om deadline och förbereder genomgången som består av muntlig eller skriftlig bokredovisning.

Muntlig bokredovisning.

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.      Etablera en gynnsam miljö för muntliga redovisningar.

3.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa muntligt.

4.     Göra det lätt och lustfyllt att vara en god publik.

5.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

6.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste bevakas. Det gäller att se upp med alla former av särbehandling av klasskamrater – positiva som negativa. … Och några goda skratt skadar aldrig.  

Jag lägger en hel del tid på att tala om vad jag har för förväntningar på publiken och varför. Vänlig uppmärksamhet på den som redovisar från varje elev, flera frågor på varje redovisning och en applåd när det är avslutat. Jag talar om att initierade och bra frågor som visar lyssnande och intresse är bedömningsgrund i svenska.

Eleven som redovisar får sitta i lärarstolen och uppmanas snurra och njuta så mycket som möjligt. Jag ser till att klassen är knäpptyst och visar ingen pardon vid störmoment eller bristande uppmärksamhet. Kraven på den som redovisar är små, men alla ska berätta vad det var för slags bok, varför de valde just den, vad de tyckte om den och vem de tror skulle gilla just den boken.  På slutet ställer klasskamraterna och jag frågor. Det brukar bli många frågor och bra frågor.  Favoriten är ”Höll den dig uppe om nätterna?”.

 Det är inte bra med många redovisningar samma lektion. Några per lektion lättar upp stämningen och stimulerar. Fler än tre på raken anstränger publikens goda uppförande och intresse.

Jag försöker alltid rigga för att kunna ge beröm – dvs rigga för framgång.

Skriftlig bokredovisning:

Syften:

1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.

2.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa skriftligt.

3.     Väcka och aldrig döda /släcka skrivlust.

4.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.

5.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste säkerställas.

Även här är det viktigast att eleverna talar om varför de valde boken, vad de tyckte om den och vem de rekommenderar den till. När alla har lämnat in sina redovisningar skriver jag en rapport som alla i klassen får där jag berättar vad var och en i klassen har läst, vad de har tyckt om sina böcker och citerar ur deras redovisningar.

Exempel ur en sådan för åk 9.

X har läst: Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Boken är verklighetsbaserad och handlar om Daves tragiska och svåra barndom. X tyckte att boken var värre än han hade väntat sig och chockerades av Daves uppväxt. Han rekommenderar boken till ”sådana som gillar verkligt spännande och läskiga böcker.”

X har också läst Pojken som kallades Det av Dave Peltzer. X tycker att boken är mycket gripande och att alla borde läsa den. ”Om jag skulle sitta med i nyhetsmorgon och recensera den här boken skulle den självklart få fem solar av fem möjliga. Det är en av de bästa böcker jag har läst.”

X har läst: Inte bara kompisar av Rosie Rushton.  Huvudtemat i boken är vänskap och X rekommenderar boken till alla som glömt bort vad kamratskap är och till alla som vill ha något att bita i. Så här beskriver han sin läsupplevelse: ”När jag började läsa den här boken kändes det som bortkastad tid, men jag kämpade mig ändå genom hela boken. Det är jag glad över för nu efteråt inser jag att boken hade ett så bra budskap att den blev bra.”

X har läst: Kukbruk av Manne Forsberg. En sexual och samlevnadshandledning som framförallt riktar sig till tonårspojkar. X tyckte att boken var intressant och tycker att alla tonåringar kan ha glädje av den. Så här skriver hon: ” Denna bok var kul att läsa. Ganska intressant att någon har gjort en sådan bok. Det var en sak som var dålig: att han skrev den som om den bara lästes av killar.”

X har läst Hoppsan jag är Död av Arto Paasilinna. Boken börjar med att huvudpersonen dör. Själen lever dock kvar och det är om det här ”spöket” boken handlar. X väntade sig att boken skulle vara rolig och det var den också, men han tyckte att den tappade tempo mot slutet. ”Boken var bra i början men sedan hände det något och den blev bara inte så bra.” Han rekommenderar ändå boken till alla som gillar humor.

Ogjorda läxor?

Vad händer om man inte har gjort sin läxa? När det gäller den muntliga redovisningen blir påföljden bara att jag förhör mig med eleverna om hur mycket de har kvar och när de tror att de kan göra redovisningen. Det här är alltid den första redovisningsformen för den motiverar eleverna mest och det är också lättast att verifiera att alla verkligen har läst och på rätt nivå. När det gäller skriftliga bokredovisningar får de som missat deadline skriva sina på vår återläsningstid – även här följer jag upp ända tills jag har fått in alla.  Går det att fuska? Man kan komma undan med att inte ha läst hela boken när det är skriftlig redovisning (att de är inne i boken verifierar jag ju under resans gång), men det är ovanligt att det händer mer än en gång. Det är inte kul att bli citerad och få frågor om boken av klasskamrater om man inte har läst den. Min generella erfarenhet är att nästan alla elever är ärliga om sin läxläsning om syftet är klart och uppföljningen hålls mellan dem och mig. Påstådd läxläsning ska också alltid ställas mot färdighetsutveckling. Om en elev inte visar läsutveckling ställer jag frågor om läxläsningen och följer upp mer noga.

När jag är säker på att alla läser och att läsmotståndet är brutet följer jag upp att det finns en progression och att böckernas svårighetsgrad motsvarar de egna ambitionerna.  Jag kopplar alltid läxläsningen till resultaten – ibland i form av frågor, ibland i form av konstateranden.  Det bästa jag vet är kunskapsresor – när någon i klassen har gjort ett jättelyft och kan bli intervjuad om hur det har gått till inför klasskamraterna.  Ett läshatande gossebarn gick från ett svagt G till MVG från åk 7 – 9. Sådant påverkar hela klassen i rätt riktning. Betygen i pannan suddas ut. Inget är längre hugget i sten.

I åk 9 kör jag mycket med klassiska noveller. Då är en vanlig variant att vi börjar med högläsning i skolan så intresset väcks, fortsätter som läxa och följer upp med skriftliga frågor och samtal om novellen i helklass. Det här är mina absoluta favoritlektioner i svenska. Det kommer fram så mycket klokt och det blir ofta både skratt och etik och moral under de lektionerna. Där gör jag ingen affär av om någon elev inte har läst varje novell. Det är konsekvens nog att inte kunna delta ordentligt i samtalet. Samtalet brukar dessutom väcka nyfikenhet. Elever som missat läser ofta novellerna efteråt.

Föräldrarna och svenskläxan? Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar där jag förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat eller lästjat, däremot mycket gärna frågor om boken, intresse för läsandet och möjliggörande. Det kan handla om ”Tyst, Kalle läser.”, att hjälpa eleven/klassen/mig att detektiva fram rätt bok, läggdags med bok som sällskap eller ingen dator/smartphone efter nio på vardagar. Läxuppföljningen sköter jag. Misslyckas jag frågar jag eleven om stöttning hemma kan vara en bra idé och om jag ska tala med föräldrarna.  När det gäller läxor går jag aldrig över elevens huvud.  

Hur skulle det gå om jag gjorde allt det här men läsningen skedde i skolan?

Det som skulle gå förlorat är dels viljeyttringen, egenmakten och sannolikheten för klassresor och ett tydligt samband  mellan insats och utdelning. Men den största förlusten vore den minskade möjligheten att upptäcka det sällskap, den tröst, den underhållning och den klokskap en bok kan ge. Upptäckter som flera av eleverna jag citerar högre upp gjorde just tack vare sina läsläxor. 

Det finns få saker som går upp mot att bli så tagen av en bok att man inte kan sluta läsa, eller så wowad av det man läst att man inte kan sluta tänka på det. Helst ska boken läsas i sängen eller i favoritfåtöljen, inget får störa men gärna en kopp te på nattduksbordet. Om all läsning sker på hårda stolar, under lysrör, under tvång, med klasskamrater som fnissar, harklar sig, pruttar, skruvar sig på stolen, bilar som startar eller tutar utanför, ljudet från luftkonditioneringen, kurret i magen, ständiga avbrott … Hur tröstad, wowad, underhållen blir man på en skala?

Skolan är utmärkt lämpad för läsning som kollektiv upplevelse, men ska man verkligen få klart för sig vad skönlitteratur kan ge alldeles på tumanhand med en bok måste läsningen hem och det måste finnas ett element av egenmakt, av att vilja ge läslusten en chans. 

Varje elev som hatar att läsa är ett allvarligt skolmisslyckande. Varje elev behöver någon gång ha haft en bok som hållit dem uppe om natten.

Bygg relation till boken

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Allt finns i skrift, i böcker. Kunskap, tankemotstånd, tankehjälp, tankeflykt, mängder av nya mockasiner att vandra i, verklighetsflykt, underhållning, makt över det egna livet, biljett till det offentliga samtalet, allt.

Den värsta skada vi har gjort våra barn är därför att vi har gjort läsning till hostmedicin. Något varje unge vet är nyttigt och bra för studier och arbetsliv, men som är förknippat med plikt, leda, hårda stolar, vuxenpiskor och morötter. Och fort har det gått. När jag var barn kunde man få en åthutning för att man bara satt och läste och inte gjorde något vettigt. Idag är läsning precis som disken och läggandet av tvätt i tvättkorgen sådant vuxna tjatar om och tjatar om. Vill man verkligen visa vuxenvärlden fingret säger man att man aldrig läst en bok och aldrig heller tänker göra det. Hur blev det så? Och vad ska vi göra åt det?

När min äldsta dotter Rebecka precis hade fyllt fem började hon i den lilla byskolan i Opua på Nya Zeeland. Vi bodde på segelbåt och varje morgon rodde jag henne till stranden i vår jolle och vandrade upp för backen till skolan där vi möttes i dörren av hennes lärare mrs Perrett. I början hade jag mina dubier när det gällde mrs Perrett. Hon var en kvinna på god väg mot de sextio, med skarp näsa, stort blonderat hår och smala läppar. Hon spände sina vattniga blå ögon i oss föräldrar, samtidigt som hon log ett värdinneleende. ... Det vill säga visade tänderna.

Mycket riktigt tog det inte en vecka innan mrs Perrett hade orsak att tala med mig om Rebeckas uppförande. Det handlade inte om någon dialog. Mrs Perrett  gjorde klart att hon inte var intresserad av information om min dotters personlighet, egenheter, eller version av det inträffade. Istället fick jag veta vad hon förväntade sig av Rebecka och vilka förhållningssätt hon rekommenderade.  

   Jag hade väntat mig fler konflikter mellan min temperamentsfulla, bestämda dotter och denna drake till lärare, men efter samtalet första veckan hade varken Rebecka eller mrs Perrett någonsin något att erinra mot den andra.

Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.

Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar - kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.

I Sverige har vi fokus på trygghet, trivsel och relationer. När det gäller lektionsinnehållet styrs materialurvalet ofta av en önskan att motverka invanda könsroller och rasism eller av en ovilja att styra eller välja för att man befarar att styrningen ska skada barnens medfödda lust att lära. I Mrs Perretts klass var inget av det här i fokus. Mrs Perrett sket i relationer. Hon offrade vad jag kunde se ingen möda alls på att få eleverna att tycka om henne. Hon lade inte heller mycket vikt vid elevernas relationer med varandra. De blandades friskt och förväntades lära sig samsas på vägen. Hennes fokus var på två saker: strukturen och innehållet. I början såg hon till att spelreglerna var klara och att arbetsro rådde. Därefter gick allt krut på att förse eleverna med lockande, lustfyllt material i lagom doser och med hög elevaktivitet. Inget moment pågick längre än tjugo minuter och många av aktiviteterna innehöll rörelser. Ramsor med gester, sånger med danssteg, med mera.

När min femåriga Rebecka grät för att det var söndag och ingen skola och när hon skyndade på stegen i uppförsbacken för att snabbt komma till skolan var det varken till mrs Perrett eller till de andra barnen hon längtade. Det var innehållet hon hade lärt sig att älska. Det var läsningen och kunskapen som drog. Det vill säga precis det som vi i Sverige vill skydda våra barn från så länge som möjligt. Låt barn vara barn, säger vi. Låt dem få leka. Vi kramar dem, vi tröstar dem, vi håller om dem och vi skyddar dem - till och med från böckerna.

Relationer är viktiga i dagens skola och det har de nog alltid varit. Jag har sett pensionärer få tårar i ögonen när de talar om en lärare de har haft. Varje elev förtjänar och behöver att det finns någon som bryr sig, som ser, som för att citera Martin Ingvars ord om sin lågstadielärare: ”det betyder något för mig att det går bra för dig”. Men jag har lärt mig massor av lärare jag inte har gillat och mina barn har haft många empatiska, snälla och omtyckta lärare som inte lärt dem ett skvatt. En risk när de mänskliga relationerna sätts i högsätet är också att alla inte känner sig eller blir lika gillade och omtyckta. Vad åstadkommer vi då i skolan? Lärare förälskar sig i sina elever, men det behöver nog finnas en viss distans för att vi ska kunna sköta vårt uppdrag på bästa sätt.
 

En relation  finns det dock som vi kan bygga helt ohämmat. En relation som enligt min mening är ett viktigare skoluppdrag än de mänskliga relationerna. Det är relationen till läsningen, till boken. För genom att knyta eleverna till oss själva är det oss själva vi ger makt och resning medan eleverna blir behövande, omhändertagna. Stärker vi elevernas relation till kunskapen, till boken då  är det de som får makt. Makt över sina liv, makt i förhållande till oss, i förhållande till vuxenvärlden.  Och vad kan vi ge dem som betyder mer än det?

... Vi kunde inte segla när vi köpte en båt för att segla halva jorden runt. Men vi kunde läsa. 

Det var Anne-Marie Körling som bjöd in mig att delta. Missa inte hennes tre inlägg: 1, 2, 3.

Om Anne-Marie Körlings brandgula bok - Nu ler Vygotskij

”Många verkar se läraryrket som ett vanligt jobb nuförtiden.” Det här sa en äldre kollega till mig förra veckan. Det var i samband med att vi pratade om de nationella proven, att det för oss var självklart att just vi skulle finnas i våra klasser hela provtiden oberoende av hur det faller in i vår arbetstid, oberoende av om det ingår i det ”man ska göra”. I grunden handlar det om ansvar, att man känner ett ansvar och ett djupare engagemang för eleverna - ett  ansvar och ett engagemang som man inte lämnar på skolgården när skoldagen är slut.

 I grunden är det härifrån mitt motstånd mot arbetsplatsförlagd tid och semestertjänst stammar. Som lärare har man gjort sitt jobb när man har alla sina elever på banan, när man själv vet att man har gjort sitt jobb. Inte när åtgärdsprogrammen är skrivna, när arbetstiden är klockad och det centrala innehållet i kursplanen avbockat. Lika litet som en skådespelare är klar att spela Hamlet när han har lärt sig replikerna. Var alla lärare engagerade eldsjälar innan kommunaliseringen och den arbetsplatsförlagda tiden? Nej. Men betydligt fler, och det är den lärarkategorin som gör störst skillnad för eleverna. Varje unge borde träffa åtminstone en. Själv hade jag flera sådana lärare. Själv har jag föräldrar som var sådana lärare.

Allt det här kom jag att tänka på när jag läste Anne-Marie Körlings fina bok . Hon är nämligen långt ifrån att se läraryrket som ett vanligt jobb och hennes bok är allt annat än insmickrande. Lärare som slösar bort elevernas tid, som sätter etiketter på sina elever och som skuldbelägger dem har Anne-Marie ingen pardon med. Eleverna har rätt till inlärning, innehållet måste vara i fokus och det är hos sig själv läraren ska leta fel när undervisningen inte fungerar.

En del känner jag igen från bloggen Körlingsord, men långt ifrån allt. Det är liksom mer ord och inga visor här. Anne-Marie vet precis hur hon ser på lärarrollen, hur hon tycker att ett klassrum ska se ut och fungera, vad eleverna har rätt att vänta sig. Utvärdering, demokrati, att synliggöra elevernas lärande, samlärande, texten i centrum, om allt det berättar Anne-Marie hur hon gör och varför. Hon berättar om vad som lyckats, om vad som misslyckats, om sina ambitioner, om sina tankar runt läraryrket och undervisningen. Utstrött genom boken finns elevarbeten och utvärderingar som både lättar upp texten och ger den tyngd.

Anne-Marie och jag delar många ledord. Utgångspunkten är demokrati, eleverna skall  inte bara ha inflytande utan vara medskapare av undervisningen, kunskapen i centrum, trivsel och samarbete i klassen, i gruppen. Men trots att jag nickar instämmande när Anne-Marie beskriver lärarrollen, hur hon tänker och vilka mål hon har gör vi olika. Jag lägger mycket tid på förberedelser och gillar inte att rycka lektioner ur rockärmen. Variation, effektiv tidsanvändning och lustfyllda lektioner är min ständiga strävan.  Anne-Marie har ett fast upplägg, lägger litet tid på förarbete, men desto mer på dokumentation och efterarbete - mina akilleshälar.  ”Skolans tysta läsning är förödande”, skriver hon. Jag tycker att det borde finnas mycket mer tyst läsning i skolan, för de barn som inte har läsande föräldrar kommer inte in i böcker om man inte startar dem i skolan. Jag vill ha högläsning, läsning med diskussion, med läslogg och tyst läsning - rubbet.

Även lust är något Anne-Marie är kritisk till i skolsammanhang. Det är roligt att kunna, men inte särskilt roligt att lära, menar hon och hon varnar bestämt för vår rolighetskult i skolan.
När jag berättade det här för min 16-åriga dotter förbluffade hon sin mor genom att dra följande citat ur huvudet: ”Kunskapens rötter äro bittra men dess frukter söta”. Som svar citerade jag Georgi Lozanov, suggestopedins pappa: ”Det är viktigare att man har roligt i skolan än att man lär sig, för har man inte roligt lär man sig ändå väldigt litet och har man roligt har man åtminstone livskvalitet”. Ett provokativt yttrande, men tänkvärt. Livet pågår i skolan och det livet ska ha kvalitet. Men det finns också mycket lust i själva lärandet och den lärlusten och lärglädjen behöver eleverna möta i skolan. För utan den uträttas inga storverk. Det stryker jag under med ännu ett citat:  Thomas A. Edison ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Hur kan man hamna så olika utifrån samma elevsyn och syn på vår profession som Anne-Marie och jag? En orsak är nog att Anne-Marie är klasslärare och jag ämneslärare. Jag tror inte att jag skulle kunna göra alla skolans ämnen lustfyllda, men just mina ämnen, språk, litteratur, berättelser, resor, musik, kulturer - det är helt enkelt det bästa som finns, det  roligaste och det mest spännande. Så gissar jag att de flesta ämneslärare känner. Den kärlek vi känner till våra ämnen behöver vi sprida i klassrummet. Det kräver eftertanke. Det kräver förberedelser. Det kräver stor lyhördhet inför eleverna. Och när det lyckas är det helt underbart.

Olika yrkesroller är en förklaring, men jag tror att en minst lika viktig förklaring är att Anne-Marie och jag är olika som personer. Ska man bli sin bästa version som lärare måste man använda sig själv som redskap och vi har alla olika egenskaper, styrkor och svagheter och allt det präglar vårt arbete i klassrummet. Det här är en viktig sak. Lärare behöver inte bara tillåtas utan uppmuntras att vara och göra olika.  För eleverna är olika och de behöver många modeller, arbetssätt och infallsvinklar.

Jag är glad att jag har haft privilegiet att få besöka ditt klassrum, Anne-Marie och över att jag fått dela dina tankar om vår profession. Det har berikat mig och gett mig en stor dos av den reflektion vi har alldeles för litet tid för i vårt yrke. Tack, Anne-Marie! Din bok förtjänar att spridas och läsas både på skolor och på lärarutbildningar. Jag fick min bok som gåva av dig. Jag ska sprida den. Och jag börjar här.

Även ITmamman recenserar: Nu ler Vygotskij – en bok av Anne-Marie Körling