Om Anne-Marie Körlings brandgula bok - Nu ler Vygotskij

”Många verkar se läraryrket som ett vanligt jobb nuförtiden.” Det här sa en äldre kollega till mig förra veckan. Det var i samband med att vi pratade om de nationella proven, att det för oss var självklart att just vi skulle finnas i våra klasser hela provtiden oberoende av hur det faller in i vår arbetstid, oberoende av om det ingår i det ”man ska göra”. I grunden handlar det om ansvar, att man känner ett ansvar och ett djupare engagemang för eleverna - ett  ansvar och ett engagemang som man inte lämnar på skolgården när skoldagen är slut.

 I grunden är det härifrån mitt motstånd mot arbetsplatsförlagd tid och semestertjänst stammar. Som lärare har man gjort sitt jobb när man har alla sina elever på banan, när man själv vet att man har gjort sitt jobb. Inte när åtgärdsprogrammen är skrivna, när arbetstiden är klockad och det centrala innehållet i kursplanen avbockat. Lika litet som en skådespelare är klar att spela Hamlet när han har lärt sig replikerna. Var alla lärare engagerade eldsjälar innan kommunaliseringen och den arbetsplatsförlagda tiden? Nej. Men betydligt fler, och det är den lärarkategorin som gör störst skillnad för eleverna. Varje unge borde träffa åtminstone en. Själv hade jag flera sådana lärare. Själv har jag föräldrar som var sådana lärare.

Allt det här kom jag att tänka på när jag läste Anne-Marie Körlings fina bok . Hon är nämligen långt ifrån att se läraryrket som ett vanligt jobb och hennes bok är allt annat än insmickrande. Lärare som slösar bort elevernas tid, som sätter etiketter på sina elever och som skuldbelägger dem har Anne-Marie ingen pardon med. Eleverna har rätt till inlärning, innehållet måste vara i fokus och det är hos sig själv läraren ska leta fel när undervisningen inte fungerar.

En del känner jag igen från bloggen Körlingsord, men långt ifrån allt. Det är liksom mer ord och inga visor här. Anne-Marie vet precis hur hon ser på lärarrollen, hur hon tycker att ett klassrum ska se ut och fungera, vad eleverna har rätt att vänta sig. Utvärdering, demokrati, att synliggöra elevernas lärande, samlärande, texten i centrum, om allt det berättar Anne-Marie hur hon gör och varför. Hon berättar om vad som lyckats, om vad som misslyckats, om sina ambitioner, om sina tankar runt läraryrket och undervisningen. Utstrött genom boken finns elevarbeten och utvärderingar som både lättar upp texten och ger den tyngd.

Anne-Marie och jag delar många ledord. Utgångspunkten är demokrati, eleverna skall  inte bara ha inflytande utan vara medskapare av undervisningen, kunskapen i centrum, trivsel och samarbete i klassen, i gruppen. Men trots att jag nickar instämmande när Anne-Marie beskriver lärarrollen, hur hon tänker och vilka mål hon har gör vi olika. Jag lägger mycket tid på förberedelser och gillar inte att rycka lektioner ur rockärmen. Variation, effektiv tidsanvändning och lustfyllda lektioner är min ständiga strävan.  Anne-Marie har ett fast upplägg, lägger litet tid på förarbete, men desto mer på dokumentation och efterarbete - mina akilleshälar.  ”Skolans tysta läsning är förödande”, skriver hon. Jag tycker att det borde finnas mycket mer tyst läsning i skolan, för de barn som inte har läsande föräldrar kommer inte in i böcker om man inte startar dem i skolan. Jag vill ha högläsning, läsning med diskussion, med läslogg och tyst läsning - rubbet.

Även lust är något Anne-Marie är kritisk till i skolsammanhang. Det är roligt att kunna, men inte särskilt roligt att lära, menar hon och hon varnar bestämt för vår rolighetskult i skolan.
När jag berättade det här för min 16-åriga dotter förbluffade hon sin mor genom att dra följande citat ur huvudet: ”Kunskapens rötter äro bittra men dess frukter söta”. Som svar citerade jag Georgi Lozanov, suggestopedins pappa: ”Det är viktigare att man har roligt i skolan än att man lär sig, för har man inte roligt lär man sig ändå väldigt litet och har man roligt har man åtminstone livskvalitet”. Ett provokativt yttrande, men tänkvärt. Livet pågår i skolan och det livet ska ha kvalitet. Men det finns också mycket lust i själva lärandet och den lärlusten och lärglädjen behöver eleverna möta i skolan. För utan den uträttas inga storverk. Det stryker jag under med ännu ett citat:  Thomas A. Edison ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Hur kan man hamna så olika utifrån samma elevsyn och syn på vår profession som Anne-Marie och jag? En orsak är nog att Anne-Marie är klasslärare och jag ämneslärare. Jag tror inte att jag skulle kunna göra alla skolans ämnen lustfyllda, men just mina ämnen, språk, litteratur, berättelser, resor, musik, kulturer - det är helt enkelt det bästa som finns, det  roligaste och det mest spännande. Så gissar jag att de flesta ämneslärare känner. Den kärlek vi känner till våra ämnen behöver vi sprida i klassrummet. Det kräver eftertanke. Det kräver förberedelser. Det kräver stor lyhördhet inför eleverna. Och när det lyckas är det helt underbart.

Olika yrkesroller är en förklaring, men jag tror att en minst lika viktig förklaring är att Anne-Marie och jag är olika som personer. Ska man bli sin bästa version som lärare måste man använda sig själv som redskap och vi har alla olika egenskaper, styrkor och svagheter och allt det präglar vårt arbete i klassrummet. Det här är en viktig sak. Lärare behöver inte bara tillåtas utan uppmuntras att vara och göra olika.  För eleverna är olika och de behöver många modeller, arbetssätt och infallsvinklar.

Jag är glad att jag har haft privilegiet att få besöka ditt klassrum, Anne-Marie och över att jag fått dela dina tankar om vår profession. Det har berikat mig och gett mig en stor dos av den reflektion vi har alldeles för litet tid för i vårt yrke. Tack, Anne-Marie! Din bok förtjänar att spridas och läsas både på skolor och på lärarutbildningar. Jag fick min bok som gåva av dig. Jag ska sprida den. Och jag börjar här.

Även ITmamman recenserar: Nu ler Vygotskij – en bok av Anne-Marie Körling