I morgondagens #skolchatt (på Twitter mellan 20 - 21) är ämnet VFU - den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen - något varje lärare och de flesta lärarstudenter har både erfarenheter av och åsikter om. Nu är frågan extra aktuell i och med funderingarna på att införa Övningsskolor i Sverige. Vad tycker vi nuvarande och blivande lärare? Hur fungerar VFU:n idag. Vad vore optimalt? Vad ser vi för faror eller möjligheter med Övningsskolor?
Jag gick själv på en finlandsvensk Övningsskola på gymnasiet. Samma övningsskola som Jan Björklund besökte, för övrigt. Kommer inte ihåg att jag tänkte så mycket på det som elev. Lärarkandidaterna var en stimulerande omväxling. De gjorde praktik på slutet av utbildningen så de kunde sina saker och gjorde nästan alltid ett bra jobb.
Min bild av den praktiska delen av lärarutbildning i Finland är alltså positiv. Men det var den också initialt i Sverige. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade jag skickliga, behöriga och erfarna handledare, och jag fick göra all min praktik på gymnasiet. Jag minns också metodiklektorerna med stor respekt. Både material och råd och feed-back på de lektioner de besökte var till stor nytta för mig och mina kurskamrater. De höll också uppsikt över kvaliteten på handledare för lärarhögskolans räkning. På den tiden var kravet tre års yrkespraktik för att handleda. Det dröjde emellertid inte länge innan den regeln eller praktiken försvann. Samtidigt försvann både metodiklektorer och kontantersättning för handledning.
Under nästan hela min lärarkarriär har man haft svårt att rekrytera handledare och i princip fått tigga och be lärare att handleda. Inte undra på - ersättningen är anspråkslös - eller ingen - och arbetsbördan för en lärare så stor att en kandidat kan vara den tuva som stjälper lasset. Om man gör sitt jobb som handledare, vill säga. Jag har sett handledare som använder sin student som hjälplärare och avlastning. Det är också vanligt att studenter ombeds vikariera under sin praktik - något jag personligen tycker borde vara förbjudet.
Konsekvensen av att handledarrollen är så pass oattraktiv är att det enda kriteriet blir att man går med på att handleda. Det har inneburit att det ibland är obehöriga lärare som handleder, ibland nyutexaminerade. Somliga lärare som handleder studenter är själva i behov av handledning. Det är ju inte svårt att räkna ut vad en sådan handledning ger studenten. Klart att man kan lära sig av varnande exempel också, men mestadels blir resultatet att en blind leder en blind.
Hur ser det ut ur elevperspektiv? Jag har haft många lärarstudenter vid det här laget, och det är helt enkelt så att eleverna välkomnar och uppskattar lärarstudenter som kan sitt ämne, gör sitt bästa och förbereder sig. Man ursäktar en hel del, men inte bristande ämneskunskap - något som blir särskilt flagrant i engelska där det alltid finns elever med gedigna kunskaper. Det har hänt mig flera gånger att klasser har vädjat om att slippa studenter. Inte undra på. Under den tid då studenter har gjort praktik på fel stadier och i tidiga skeden av sin utbildning har man ju faktiskt utsatt eleverna för en hel del av skadeverkningarna med obehöriga lärare bara genom att ta emot studenter. Tyvärr är det inte heller alltid studenter har tillräckliga ämneskunskaper ens mot slutet av sin utbildning.
För att sammanfatta nuläget: skolans elever får göra uppoffringar, handledaren får göra uppoffringar och studenter får högst varierande kvalitet på sin praktik. Det är förstås inte acceptabelt. Att handleda studenter borde vara ett eftertraktat privilegium och kvalitetssignum - inte något som grundas i altruism, masochism eller påtryckningar uppifrån. Eleverna har rätt till fullgod undervisning i alla lägen och studenterna har rätt till god handledning och bra praktik.
Att systemet behöver styras upp så att varje student får en praktik de verkligen har nytta av är ett faktum. Men är Övningsskolor det bästa receptet för att nå det målet? Vad tycker du? Nyordning, återställare eller Status Quo? Förslag, Önskemål, varningar, erfarenheter? Hoppas på kommentarer och ser fram emot #skolchatt i morgon.
Johannes Åman skriver i DN om det här: Övningsskolor: Utan stöd blir inlärning felinlärning. Läs också Ingrid Carlgrens VFU-historik och Övningsskolemotstånd på Skola och Samhälle i Ny-gamla Övningsskolor.
Mats har också skrivit i Tysta Tankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gör nu min sista praktik på lärarutbildningen. Min första bestod av fyra veckor runt jul för ett år sedan (7 lektioner sammanlagt?). Den här praktikperioden görs samtidigt som vi måste vara på universitetet två dagar i veckan..
SvaraRaderaJag är riktigt missnöjd med hur upplägget har varit, när det är så korta praktikperioder måste man få fokusera på praktiken fullt ut och inte behöva åka in till universitetet (tider som dessutom ofta krockar med de få lektioner vi har möjlighet att få undervisa).
I veckan avslutas ett vikariat jag haft på halvtid under en månad och det är där jag fått skaffa mig erfarenhet, tyvärr har jag då ingen handledare men tar ändå med mig erfarenheterna in i den här praktikperioden.
Gärna övningsskolor men först ordentliga praktikperioder. Att under en utbildning på fem år haft (och nu räknar jag högt) 40 lektionstimmar i praktik är inte tillräckligt.
I likhet med många andra har jag erfarenheter av åtminstone två olika slag: dels av att vara den som behöver handledning, dels av vara den som erbjuder handledning. När det gäller den förra rollen upphör jag aldrig att stå i tacksamhetsskuld till dem som tog sig an mig i början (inget dåligt i detta fall). Utan dem hade jag inte klarat det. Bara en sådan sak som att jag inte själv är svensk men ändå undervisar i svenska. Snacka om behov av vägledning och uppmuntran.
SvaraRaderaNär det gäller rollen som mentor åt andra känner jag mig kluven. Problemet som jag upplevt är att det inte finns ett helhetsgrepp om det hela. Jag har fått finnas med ett antal gånger i den rollen, och på olika sätt har det berikat mig varje gång! På samma gång har jag aldrig varit med om att det varit tillräckligt intressant för rektor att uppmärksamma och följa upp det vare sig under pågående VFU, i utvecklingssamtal eller lönesamtal. Underligt tycker jag, milt sagt. Det som du berättar om obehöriga, oerfarna lärare som får agera i rollen som handledare är ju hårresande!
Manuell pingback:
SvaraRaderahttp://curiousheathen.wordpress.com/2012/02/02/skolchatt-7/
Ellinor det låter som ett förskräckligt dåligt upplägg. Man behöver sammanhängande tid och man behöver också kunna ha fokus på praktiken. Läraryrket kräver stor närvaro och även som student behöver man etablera kontakt med eleverna, lära sig namn och egenheter. Längre sammanhängande praktik, absolut. Överhuvudtaget behöver det finnas mycket bättre återkoppling och utvärdering. Vilka kurser, vilka moment och vad i praktiken har man haft nytta av? Vad har man saknat?
SvaraRaderaHenrik, skönt att du fick god handledning. Det vet jag att många studenter får även nu. Men det räcker inte. Det ska gälla alla. Och att ta emot en student skall inte vara en god gärning utan en ersatt, utvärderad och uppskattad arbetsinsats.
SvaraRaderaTack för länken, Morrica. Jag tittar in. :)
SvaraRaderaJag noterar att Morrica tolkar förslaget som att den här perioden ska ligga i början av utbildningen med mer tillrättalagda situationer som studenten sedan kan ta med sig ut i den hårda verkligheten - medan du beskriver det som en grand finale.
SvaraRaderaJag kan se fördelar med båda modellerna men håller med Ingrid Carlgren på SOS - det här har vi prövat:
Mats, metodiklektorer har vi också prövat. Att ge rimlig ersättning till handledare har vi prövat. Att ställa krav på handledare och studenter och gallra ut sådana som inte håller måttet har vi också prövat. Att vi har prövat något är inte i sig ett argument vare sig för eller emot.
SvaraRaderaJag tror inte att någon är emot utbildning av handledare.
SvaraRaderaI en del skolformer är arbetslagstanken genomförd och då kan det vara lämpligt med ett kollektivt handledarskap - även om många studenter gärna vill befiina sig i någon form av tvåsamhet. Det upplevs som tryggare och lättare att imitera en person än att hitta sin position i ett heterogent arbetslag.
Arvoderingen hänger samman med ovanstående - men jag ser problemet. Dessutom var det antagligen en form av karriärväg, att bli utsedd till handledare. Inte att förakta i en värld utsvulten på bekräftelse.
Grrrr - ipad fungerar inte jättebra med blogspot...
SvaraRaderaMetodiklärare - jag kommer att tillvringa de närmaste veckorna på resande fot som vfu-lärare. Det är jag ganska stolt över och betraktar de här erfarenheterna som ett personligt kapital i diskussioner med de högskollärare som satsar på den akademiska vägen
Mats, jag tror att det här är en fråga där vi igen missar på att alla stadier och alla åldrar buntas ihop. För det första blir elever mer kritiska och krävande när det gäller kandidater ju äldre de blir. En gymnasist med höga ambitioner har en väldigt låg tröskel när det gäller att vara försöksdjur. Det ställer höga krav både på handledare och student om det ska gå bra. Det är inte heller sagt att man är lika överarbetade och underersatta i förhållande till arbetsinsats på alla stadier och på alla skolor.
SvaraRaderaLösningen på det här är att det finns en ordentlig dialog mellan skola och lärarhögskola, mellan student och skola och mellan student och lärarhögskola. Man måste ta reda på hur bra och ändamålsenlig praktiken är, vad som bör behållas och vad som behöver förändras. Och här ska det givetvis gälla separat för varje stadium.
Tänker inte gå in så djupt i det här...Men håller med om att det behövs en dialog. Det har hänt någon enstaka gång under 13 år som lärarutbildare, att en handledare tagit kontakt med mig som varit lärare för det moment som innehållit praktike eller VFU. Det bör ju vara lättare för en handledare att ringa upp mig än det är för mig att ringa upp 80 handledare. :-) Det har också varit svårt att få komma på besök på skolor. Oftast har de inte tid eller också återkommer de inte med svar. Jag försökte för ett antal år sen och det var som jag upplevde det, kalla handen.
RaderaFör övrigt vill jag tacka dig för att du tar upp den praktiska delen av utbildningen. För det har stor betydelse för studenternas möjlighet att öva i yrket. Det finns t.o.m. handledare som säger att studenterna inte kan tillräckligt när de kommer ut på praktiken och då handlar det om undervisning. Och tycks missa att det är dom som handledare som skall ge dem den möjligheten. Man kan inte lära sig undervisa på den teoretiska delen av lärarutbildningen, som en del tycks tro.
Övningsskolor - vet för lite om dem. Men, efter att ha tagit del av dina erfarenheter, låter det kanske inte så eftersträvansvärt. I så fall måste lärarna på dessa skolor vara speciellt anställda för den uppgiften.
Utbildningspolitiken har, som jag ser det, fokuserat mest på den teoretiska delen. Men det räcker inte bara att ro i land en ny lärarutbildning om inte praktikens villkor förändras.
Det var illa att handledare är så passiva, Monika. Jag tycker också att det är på tok för mycket att ha 80 handledare inom sitt ansvarsområde. Det borde inte vara fler än att man kan föra en ömsesidig dialog.
RaderaHåller med dig om att praktiken är viktig. Men när man gör praktik just innan man ska börja arbeta är man taggad, flitig och suger upp material som en dammsugare. Då kan man också i regel göra bra ifrån sig - åtminstone fläckvis - och det ger mycket råg i ryggen. Olämpliga studenter har jag aldrig haft. Lata studenter (som vill göra minsta möjliga och komma lätt undan) och studenter med otillräckliga ämneskunskaper är däremot inte så ovanligt.
Det ingår ju VFU i varje kurs jag har och studenterna träffar då sina handledare, som kan ha synpunkter, behöver veta något, inte förstår uppgiften mm. VFUn är sig inte mitt ansvarsområde som det är för en som t.ex. har samordningsansvar. Min uppgift är att examinera uppgiften som de genomför. Om uppgiften är oklar eller att handledaren anser att den inte är tillräckligt bra eller så, är inget jag kan veta eller ha möjlighet att ta reda på. Mina kurser är iofs icke-didaktiska. Men det är ändå märkligt att det bara varit någon enstaka handledare som hört av sig direkt till läraren för kursen VFUn ingår.
RaderaLängre praktikperioder i början, i mitten och i slutet är något jag skulle se som en lösning.
Jag träffar studenterna högst 4-5 veckor på en teoretisk kurs med VFU som innehåller 5-7 seminarier, varav ett är VFU-seminarium där de redovisar uppgiften de fått. Jag träffar studenter som har olika ambitionsnivå, men alla kan inte vara lika intresserade eller kunniga i alla ämnen. Det är ju vi inte själva :). Dessutom är det kurser inom det allmänna utbildningsområdet som har att göra med läroplansteori, historia mm. Jag kan inte upptäcka om någon student är olämplig som lärare eller se att studenterna skulle vara lata - nej. Att de inom kurserna skulle göra det minsta möjliga kan (om det händer) bero på olika saker. Jag kommer inte så nära inpå dem att jag kan säga om de är oambitiösa, lata eller har bristande kunskaper. Det är vuxna människor som har ett liv utanför den kurs jag undervisar i.
Om handledare upptäcker eller anser att de ämneskunskaper de har med sig inom AUO-området skulle de ju kunna ringa och berätta hur de ser på det. Och varför gör de inte det? Varför ligger det på dem som är längst från verksamheten? När studenter kommer till mig och berättar om vad en handledare har sagt, tar jag det till mig och försöker få in det i min undervisning, dvs. ett närmande mot praktiken.
Monika, självklart behöver man ha något underlag för sin lämplighet innan sluttampen av utbildningen. Men om man planerar att bli ämneslärare är det i så fall bättre att man tränar på sina kurskamrater än att ha tidig praktik mer än i högst en vecka. Det ger nämligen väldigt litet.
RaderaNär det gäller passiva handledare tror jag att det har att göra med att det inte ger något plus att vara handledare. Ingen mer än studenten bryr sig om man gör ett halvdant eller ett bra jobb och man får inte en ersättning som ens nästan motsvarar arbetsinsatsen.
Jag tänkte mig nog minst en månad i början eller kanske mer. Det kan ge mycket att ha praktik så länge i början, både för studenten själv men också för lärarutbildningen som på ett tidigt stadium kan se om studenten kommer klara av det.
RaderaSjälv hade jag två månaders praktik i början och två i slutet. Och en hel del praktik under åren däremellan, 12 veckor på olika stadier. Totalt 30 veckors praktik på 2,5 år. Plus en hel del fältstudier förutom det. På bekostnad av det teoretiska iofs. Men ... jag undrar ibland om inte praktiken var det värdefullaste jag har tagit med mig.
Praktiken - VFU är alldeles för snuttifierad, liksom de teoretiska kurserna. Vi får se om det blir annorlunda inom den nya lärarutbildningen. Några kurser går nu på halvfart vilket betyder att studenterna får lite mer tid på sig att läsa in litteraturen och vi lärare att lära känna studenterna. Förut kunde man lära sig namnen. Numera har jag gett upp!
Jag pratar nu specifikt om ämneslärarutbildningen. Där kan man bara vara åskådare om man är i början av sin utbildning. Auskultering i ett läge där man vet att man inte ska undervisa själv och där det är långt kvar på utbildningen ger inte mycket.
RaderaPå lägre stadier är det lättare att delta utan ämneskunskaper.
Jo, så är det.
SvaraRaderaUnder den gemensamma lärarutbildningens tid 2001-2011 var det många diskussioner om när vfu skulle ligga. Bristen på ämneskunskaper var plågsam för de studenterna som skulle vara i gymnasiet.
Mats, jag lovar att var de plågade på lärarhögskolan var det nog inget mot vad de blev i klassrummen. Elever tolererar bristande ämneskunskaper illa.
SvaraRaderaDet är som IT-folket säger "ett känt problem".
RaderaAlternativet är inte så lockande
1) Tre års ämnesstudier
2) Ett år pedagogik
3) Därefter komma ut och pröva om man passar för yrket
De gymnasielärare som under den inledande terminen ibland fick praktisera bland yngre barn var ofta djupt förorättade. Jag tänker att det kunde vara ett bra tillfälle att utveckla sitt ledarskap och pedagogiska förmåga
Mats, jag kör aldrig över mina elever. Kan inte tänka mig att det är vettigt att göra det på lärarutbildningen heller.
SvaraRaderaMenar du vid utplaceringen av vfu platser?
SvaraRaderaAtt fördela rätt ämne och åldersinriktning med med natchande plats och rimlig geografi är en logistisk utmaning-
Jag tror att det var 1200 studenter som skulle få plats. Det var ett sort pussel med en viss form av centralism. Så jag tror att en del kände sig överkörda som inte fick plats i hemkommun med rätt inriktning.
SvaraRaderaDet är partnerskapets baksida - att ha ingått avtal med kommunerna och leva upp till det
Mats, jag förstår det. Logistiken påverkas antagligen också av att det inte är särskilt eftertraktat att vara handledare.
SvaraRaderaNej jag tänkte mer generellt. Studenterna borde själva ha ett ordentligt ord med i laget när det gäller när praktiken placeras. Det är inte alls sagt att önskemålen faller lika på alla stadier. För min del storgillade jag att ha praktik på slutet. Det var väldigt motiverande att veta att man snart ska stå där utan skyddsnät.
Grrrr... tredje gången en kommentar försvinner.
SvaraRaderaMin eventuella poäng är att detta är en fråga som bör hanteras på en relativt formell nivå med representanter som tar ett långsiktigt ansvar för helheten genom att engagera sig i kår, institutionsråd, programråd och andra strukturer där olika intressenter möts.
Problemet är att en del tycks tro att demokrati handlar om att JAG ska få bestämma. En annan baksida när många driver sina frågor är att det blir mer av allt och helst på kortare tid.
Håller med helt och fullt, Mats. Men jag tycker också att man ska bli bättre på att utvärdera. Med dagens teknik är det ju faktiskt enkelt att låta alla utvärdera sin lärarutbildning och praktik efter avslutad utbildning. Den feedback man kan ge efter säg tre år som yrkesverksam borde kunna ge redskap för både ökad "satisfaction" och kvalitet." Men jag tror att det här med praktik på slutet är viktigare ju djupare ämneskunskaper som krävs. Att stå där utan tillräckligt på fötterna är inte till någon nytta, däremot till en hel del skada både för det egna självförtroendet och för eleverna.
SvaraRaderaNär jag gick på min VFT-skola fick jag en väldigt bra mentor, en sån här "super" lärare. Ambitiös på alla sätt och vis, enda problemet var att han inte kunde släppa sitt jobb när han var hemma. Men han märkte tidigt att jag hade lätt för att ta för mig och gav mig mycket fria tyglar redan från första start. Jag uppskattade det väldigt mycket, men jag vet inte om det upplevs som något negativt?
SvaraRaderaVidare funderar jag på detta med att arbeta som lärare fulltid, parallellt med att man avslutar sin lärarutbildning. Hur fungerar det med den praktik som man har kvar? Jag skriver lite om det på min sida: http://jespershuja.wordpress.com/2012/02/05/heltidsarbetande-larare-och-obetald-praktik/
Hade uppskattat lite feedback :-)
Uppskattade du det och fick det du behöver är det inget negativt. Men läser man mellan raderna låter det litet som om du fick göra den lärarens jobb. Var det så? Jag har haft en kollega som gjorde praktik medan hon jobbade. Det låter sig göras, men är inte optimalt.
SvaraRaderaJag ska läsa ditt inlägg, men i morgon. Nu är det läggdags. :)
Det har jag faktiskt inte reflekterat över förrän du nämnde det. Förmodar att det finns en sådan möjlighet, men han la ändå en hel del tid på att besvara mina frågor och funderingar. Ofta satt vi ner och diskuterade situationen, han hade massa frågor till mig. Med jämna mellanrum satt han med och observerade och följde upp med diskussioner. Fast visst, han var där ofta. Likväl har det nog mer med mig att göra, då jag var tämligen tydlig med att jag trivs bäst i klassrummet själv.
SvaraRaderaDet jag saknade dock var att få vara med på föräldrarmöten. Han tyckte inte det var rätt mot föräldrarna. Han var rädd att det skulle upplevas som om vi gaddade upp oss mot dem.
Ojdå, det skulle vara "Fast visst, han var INTE där ofta". :-)
RaderaJesper, tack för uttömmande redogörelse. Låter som om du fick en bra praktik och det är ju huvudsaken. Det är faktiskt rätt stor skillnad på hur en klass beter sig när deras egen lärare är där och annars. Man behöver prova på att ha en klass själv också. Föräldramöten är bra att prova på, men han hade kanske sina skäl att tro att det skulle upplevas på det sättet i just den klassen.
SvaraRadera