Bygg relation till boken

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Allt finns i skrift, i böcker. Kunskap, tankemotstånd, tankehjälp, tankeflykt, mängder av nya mockasiner att vandra i, verklighetsflykt, underhållning, makt över det egna livet, biljett till det offentliga samtalet, allt.

Den värsta skada vi har gjort våra barn är därför att vi har gjort läsning till hostmedicin. Något varje unge vet är nyttigt och bra för studier och arbetsliv, men som är förknippat med plikt, leda, hårda stolar, vuxenpiskor och morötter. Och fort har det gått. När jag var barn kunde man få en åthutning för att man bara satt och läste och inte gjorde något vettigt. Idag är läsning precis som disken och läggandet av tvätt i tvättkorgen sådant vuxna tjatar om och tjatar om. Vill man verkligen visa vuxenvärlden fingret säger man att man aldrig läst en bok och aldrig heller tänker göra det. Hur blev det så? Och vad ska vi göra åt det?

När min äldsta dotter Rebecka precis hade fyllt fem började hon i den lilla byskolan i Opua på Nya Zeeland. Vi bodde på segelbåt och varje morgon rodde jag henne till stranden i vår jolle och vandrade upp för backen till skolan där vi möttes i dörren av hennes lärare mrs Perrett. I början hade jag mina dubier när det gällde mrs Perrett. Hon var en kvinna på god väg mot de sextio, med skarp näsa, stort blonderat hår och smala läppar. Hon spände sina vattniga blå ögon i oss föräldrar, samtidigt som hon log ett värdinneleende. ... Det vill säga visade tänderna.

Mycket riktigt tog det inte en vecka innan mrs Perrett hade orsak att tala med mig om Rebeckas uppförande. Det handlade inte om någon dialog. Mrs Perrett  gjorde klart att hon inte var intresserad av information om min dotters personlighet, egenheter, eller version av det inträffade. Istället fick jag veta vad hon förväntade sig av Rebecka och vilka förhållningssätt hon rekommenderade.  

   Jag hade väntat mig fler konflikter mellan min temperamentsfulla, bestämda dotter och denna drake till lärare, men efter samtalet första veckan hade varken Rebecka eller mrs Perrett någonsin något att erinra mot den andra.

Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.

Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar - kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.

I Sverige har vi fokus på trygghet, trivsel och relationer. När det gäller lektionsinnehållet styrs materialurvalet ofta av en önskan att motverka invanda könsroller och rasism eller av en ovilja att styra eller välja för att man befarar att styrningen ska skada barnens medfödda lust att lära. I Mrs Perretts klass var inget av det här i fokus. Mrs Perrett sket i relationer. Hon offrade vad jag kunde se ingen möda alls på att få eleverna att tycka om henne. Hon lade inte heller mycket vikt vid elevernas relationer med varandra. De blandades friskt och förväntades lära sig samsas på vägen. Hennes fokus var på två saker: strukturen och innehållet. I början såg hon till att spelreglerna var klara och att arbetsro rådde. Därefter gick allt krut på att förse eleverna med lockande, lustfyllt material i lagom doser och med hög elevaktivitet. Inget moment pågick längre än tjugo minuter och många av aktiviteterna innehöll rörelser. Ramsor med gester, sånger med danssteg, med mera.

När min femåriga Rebecka grät för att det var söndag och ingen skola och när hon skyndade på stegen i uppförsbacken för att snabbt komma till skolan var det varken till mrs Perrett eller till de andra barnen hon längtade. Det var innehållet hon hade lärt sig att älska. Det var läsningen och kunskapen som drog. Det vill säga precis det som vi i Sverige vill skydda våra barn från så länge som möjligt. Låt barn vara barn, säger vi. Låt dem få leka. Vi kramar dem, vi tröstar dem, vi håller om dem och vi skyddar dem - till och med från böckerna.

Relationer är viktiga i dagens skola och det har de nog alltid varit. Jag har sett pensionärer få tårar i ögonen när de talar om en lärare de har haft. Varje elev förtjänar och behöver att det finns någon som bryr sig, som ser, som för att citera Martin Ingvars ord om sin lågstadielärare: ”det betyder något för mig att det går bra för dig”. Men jag har lärt mig massor av lärare jag inte har gillat och mina barn har haft många empatiska, snälla och omtyckta lärare som inte lärt dem ett skvatt. En risk när de mänskliga relationerna sätts i högsätet är också att alla inte känner sig eller blir lika gillade och omtyckta. Vad åstadkommer vi då i skolan? Lärare förälskar sig i sina elever, men det behöver nog finnas en viss distans för att vi ska kunna sköta vårt uppdrag på bästa sätt.
 

En relation  finns det dock som vi kan bygga helt ohämmat. En relation som enligt min mening är ett viktigare skoluppdrag än de mänskliga relationerna. Det är relationen till läsningen, till boken. För genom att knyta eleverna till oss själva är det oss själva vi ger makt och resning medan eleverna blir behövande, omhändertagna. Stärker vi elevernas relation till kunskapen, till boken då  är det de som får makt. Makt över sina liv, makt i förhållande till oss, i förhållande till vuxenvärlden.  Och vad kan vi ge dem som betyder mer än det?

... Vi kunde inte segla när vi köpte en båt för att segla halva jorden runt. Men vi kunde läsa. 

Det var Anne-Marie Körling som bjöd in mig att delta. Missa inte hennes tre inlägg: 1, 2, 3.