Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 1

Jag börjar med huvudmannaskapet och betar därefter genom Tomas Tobés tre påstått forskningsbaserade skolutvecklingsförslag.

Det jag har allra svårast att förstå i svensk skolpolitik är oviljan att utvärdera och rätta till misstag.  Hur skulle det se ut om vi lärare fungerade likadant? Ponera att du planerar en lektion eller ett moment som visar sig bli ett riktigt stolpskott och sedan bara framhärdar? Det är sant att effekten inte blev den jag förväntade mig. Eleverna lär sig inte ett skit och de verkar snarast få avsmak för ämnet, men det betyder inte att jag lägger av med upplägget. Det skulle krävas alldeles för mycket resurser att skapa ett nytt. Dessutom finns det inga garantier för att det nya skulle vara bättre. Återgå till föregående koncept? Nej hu så bakåtsträvande.

Undrar om det finns lärare som resonerar så? Man kan omöjligt bli en skicklig – eller ens kompetent – lärare utan att fortlöpande utvärdera effekten av sin undervisning och justera den därefter. Det som fungerar i en grupp fungerar inte i en annan, det som fungerar på förmiddagen fungerar inte på eftermiddagen och en vacker dag visar det sig att kanonkonceptet som gått hem i varje klass i fem år har blivit suck, gäspning och 54 himlande ögon.  Det fantastiska är dock att varje gång man prövar något som inte fungerar lär man sig något nytt om eleverna, om inlärning, ämnet, åldern, sig själv. Misstag är utvecklande – så länge man uppmärksammar dem, insuper lärdomarna och rättar till dem.

När det gäller svensk politik i allmänhet och svensk skolpolitik i synnerhet talar man som om reformer var huggna i sten. Till och med skribenter som sågar reformer jäms med fotknölarna avslutar ofta med att konstatera att reformen, hur dum den är visade sig vara, är här för att stanna.

Att kommunaliseringen var en korkad reform och en reform som har ställt till med mycket skada – därom är de flesta överens. Är den naturliga konsekvensen av den insikten att göra om och göra rätt? Inte då. Så här skriver Tomas Tobé på DN-debatt: ”Nu är inte tiden för fler reformer som tar tid ifrån lärarnas huvuduppdrag, att undervisa sina elever. Därför är ett förstatligande av svensk skola inte prioriterat.” Snacka om svag motivering. Det är sant att vi lärare fick en kraftigt ökad arbetsbörda i samband med kommunaliseringen. Men det var inte reformen i sig som gav oss bekymmer utan bristen på förtroende, kompetens, resurser och kunskap hos våra nya huvudmän. Ett återförstatligande skulle nog ge Skolverket och tjänstemännen på departementet en hel del både arbete och huvudvärk. Vi lärare skulle jubla, gneta på med de uppgifter vi har i gott hopp om att de med tiden ska bli både färre och mer relevanta för huvuduppdraget.

Kommunaliseringen fick ingen av de positiva effekter som förutspåddes. Den svenska skolan har inte blivit billigare. Ökat lokalt inflytande har inte lett till högre motivation för studier eller bättre kvalitet. Däremot har samtliga domedagsprofetior infriats. Lärarnas status, löner och professionella ansvar och frihet har urholkats, likvärdigheten har försämrats och kunskapsresultaten sjunkit som en gråsten.  Med ett sådant facit, hur kan man försvara ett kommunalt huvudmannaskap? Det borde vara självklart att man efter att så grundligt ha trampat i klaveret gör om och gör rätt. Men framför allt borde skolan vara statlig för att utbildning är vårt mest angelägna gemensamma uppdrag. Det är rimligt och angeläget att vården, rättssäkerheten och omsorgen är likvärdig i landet. En hjärtinfarkt ska inte få olika konsekvenser i olika län. En åldring ska inte vara inlåst med maskar i liggsåren i en kommun och bli väl omhändertagen i en annan. Men om vården är sämre i Pajala påverkar det inte mig i Valdemarsvik och om en åldring far illa i Norrköping drabbar inte det stockholmarna. När det gäller skolan påverkas vi alla av dåliga skolor oberoende av var de befinner sig. Utbildning är inte bara ett gemensamt åtagande, utan en gemensam framtidsförutsättning.

En likvärdig och bra skola för alla våra barn är förutsättningen för vår framtida demokrati, välfärd och utveckling som nation. Däri ligger också det mest grundläggande i ett demokratiskt och liberalt samhälle – allas möjlighet att med vilja, uthållighet och hårt arbete bygga upp en god och produktiv tillvaro. Hur kan man vifta bort allt det med en fullkomligt falsk premiss – att ett ändrat huvudmannaskap skulle ge lärarna merarbete?

Media: SVT: Spricka i regeringen, DN: Moderaterna grusar Björklunds planer för skolan, Bo Jansson på DN-debatt: ”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”.Tina Acketoft i DN-artikeln: Förstatligad skola splittrar alliansen. Lena Melin i Aftonbladet. 

Bloggar: Plura,  Norah4you, MMR, Kent Persson

Björklund, Stockhaus och surfplattorna - the extended version

I dag har jag, Johan Kant och Gertie Hammarberg Tersmeden en artikel i DN som fick rubriken "Jan Björklund håller sig till läroplanen".   Artikeln jag ursprungligen skickade in var emellertid på 6600 tecken - inte som den här 2000.  Jag lovade Johan att publicera den "uncut", men istället blev det "the extended version": 

Det är en olustig debatt om digitala lärverktyg som blåst upp  i DN och i sociala medier. Man argumenterar vilt - men inte mot gjorda uttalanden utan mot sådant som ingen vare sig sagt eller skrivit.  Att vi diskuterar skolan är bra - en nyanserad diskussion resulterar i mer genomtänkta och välavvägda beslut. Men när man ägnar sig åt överdrifter och osakligheter i debatten gör man däremot skolan en björntjänst. Vi har  länge haft en infekterad och ideologiserad skoldebatt i Sverige där sådant varit vardagsmat. Under de senaste åren har motsättningarna mellan de två politiska blocken minskat och samtalsklimatet hyfsats. Tyvärr verkar det nu ha grävts nya skyttegravar i skoldebatten.

Ett exempel på det här är är en debattartikel skriven av tre lärare (DN 4.2.).Det börjar redan i rubriken. ”Surfplattan är ingen fluga, våga se framåt Björklund.” En rubrik där man både  tillskriver Jan Björklund ett osmickrande citat och en osmickrande rädsla. Men hur  mycket man än googlar på Björklund och flugor är den här artikeln den enda träff man får. Var kommer då debattörernas fluga ifrån? Det finns en ledtråd i den här svårlästa meningen: ”Precis som kritiker på 90-talet hävdade att internet bara är en fluga kan man inte längre avfärda den digitala utvecklingen.”  Onämnda personer ska alltså ha kallat internet en fluga? Den här gången fanns det en google-träff. På Wikipedia vet man berätta att Ines Uusman (S) en gång felaktigt har tillskrivits ett sådant påstående.

De tre lärarna nöjer sig emellertid inte med att lägga falska flugor i Björklunds mun, vi får också veta att han ”tagit avstånd från den digitala utvecklingen”, ”kritiserat användandet av surfplattor i skolan”, är en bakåtsträvare som ”backar ur framtiden”. Dessutom rasar och basunerar han samtidigt som han sviker både lärare och elever med sin ”svartvita pedagogik”. Ingenstans i artikeln finns ett citat, en källa eller en förklaring till alla invektiv. Däremot skriver man ”En surfplatta utesluter inte pennor och böcker och det bör heller inte vara tvärtom.” Vilket ju faktiskt är precis vad Jan Björklund har uttalat i frågan. Ur intervjun i DN: ”När man uttrycker sig som att böcker tillhör forntiden och att pennan inte ska finnas, då tror jag att man är farligt ute. Det är bra att man är snabb med att använda ny teknik, men jag blir orolig om man tror att man kan sopa ut allt som inte är det nyaste.”

Anna-Karin Hatt (C) väljer också att gå i polemik mot sådant ingen har påstått. Efter att ha instämt i Björklunds budskap att det inte ska handla om antingen eller skriver hon att ”grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på digitala lärverktyg, snarare tvärtom”. Men vem är det som har påstått att skolan satsar för mycket på digitala lärverktyg? I varje fall inte Jan Björklund.  Nu har Anna-Karin Hatts partikamrat Niels Paarup-Petersen plockat upp den här bollen och startat en insamling för att köpa Björklund en läsplatta. Även han är noga med att förklara att eleverna ”givetvis ska lära sig att skriva för hand också” men han vill visa Björklund ”att den (läsplattan) tvärtom är något som alla har nytta av”. Det han i själva verket vill är förstås samma sak som Anna-Karin Hatt - nämligen skaffa  partiet billiga poänger genom att delta i vantolkandet och förlöjligandet av Jan Björklund.

Det Björklund reagerade emot?  Den 31 januari deklarerar Maria Stockhaus i DN att eleverna ska ha surfplattor istället för läromedel och att man därmed tar ”klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden”.  Inget både och där inte. Skolorna får välja vilket digitalt lärverktyg de ska ha, men de får inte välja att även ha böcker. Det är inget problem menar Stockhaus för det finns ändå så många fler källor på Internet. En annan övertygad person i Sollentuna är rektor Eva-Lotta Kastelholm. Hon ”tror inte på klassiska läromedel”, förklarar hon, och hon ”tror inte att pennan kommer att finnas på sikt”.  Intressant nog är det ingen bland alla de debattörer som försäkrar att det behövs både datorer och böcker som kritiserar de här två kvinnorna som så tydligt anger avvikande åsikt - eller tro. Björklund som säger detsamma som alla andra, han är den svartvita fundamentalisten.

En invändning som hörs i debatten är att Björklund inte ska ha åsikter om vad lärarna gör för pedagogiska val i klassrummet.  Men här handlar det inte om åsikter. Vi har styrdokument att hålla oss till  i skolan och där anges tydligt att eleverna ska lära sig att  skriva både för hand och på dator och läsa både i böcker och på skärmar. Då vore det mer lämpligt att invända mot att skolledare - i strid mot styrdokumenten - bestämmer att böcker och pennor inte behövs. Det vore dessutom ett stöd för lärarnas  rätt och plikt att i enlighet med läroplanen utforma en varierad undervisning i samråd med  sina elever.

  För en dryg vecka sedan kom Skolverket med en rapport om hur kommunerna hanterar sitt skolhuvudmannaskap. I Dagens Samhälle protesterade Maria Stockhaus mot slutsatserna. Underlaget (intervjuer med politiker och tjänstemän i åtta kommuner) var för tunt. En av slutsatserna i rapporten var att kommunpolitiker inte ser skolans styrdokument som den tvingande lagtext de de facto är utan som utopiska strävansmål. Här har Maria Stockhaus breddat underlaget genom att visa att hon, ledande skolpolitiker i Sollentuna och en av skoltopparna inom SKL, inte anser sig behöva följa läroplanen.
Det gör uppenbarligen inte heller vare sig den citerade rektorn eller de tre lärardebattörerna. I artikeln förfasar man sig över att : Björklund basunerar ut att ”man måste lära sig att skriva för hand” - obekymrade av att våra styrdokument ”basunerar ut” exakt samma sak.

Det är tråkigt att politiker ägnar sig åt att förlöjliga och vantolka en kollega. Vi skulle ha mindre politikerförakt utan sådant. Men det är ännu mer illavarslande när lärare ägnar sig åt den typen av retorik.  Som lärare är vi både förebilder och förmedlare av skolans och samhällets värdgrund. Vi möter elever från alla samhällsklasser,  kulturer,  raser och åsiktsriktningar. Vi ska ansvara för elevernas trygghet, trivsel,  demokratiska fostran, tolerans och respekt för varandra. Vi ska lära dem att ange källor, motivera sina påståenden och balansera sina uttalanden. 

Det har i och med sociala medier blivit allt vanligare att man tycker i flock. Att man köper hela paketet, knyter an genom att ondgöra sig över en gemensam fiende, att man struntar i att kolla källor och i att försöka förstå motpartens resonemang. Det blir liksom safety in numbers. Något som twittras av så många och gillas av folk man känner blir automatiskt okej och behöver inte filtreras genom den egna hjärnan. Det är lätt att smittas av det här, att tycka det är kul med bondage och militärskämt kring Björklund, att prata knutpiskor, medeltid och excercis. Den gemenskap som uppstår genom vi-mot-dom kan vara förförisk. Men om liknande saker hände i skolan skulle vi skriva händelserapporter, ringa föräldrar och göra akutanmälan till elevskyddet. Om elever visade sådant förakt mot åsiktsmotståndare och sådant ointresse för källor eller argument skulle vi både försöka tala dem till rätta och göra en markering i betygsboken.

Kanske är det för att jag själv är politiskt aktiv och trebarnsmamma som jag får de här tankarna, men jag tänker en hel del på Jan Björklunds barn. Vad av den här retoriken nås de av? Är det alls möjligt att skydda dem från det? Hur känns det för hans fru att läsa bondage-skämten? Jag förstår inte hur det kommer sig att en - åtminstone vad jag hittills har uppfattat - hederlig och rättskaffens man som inte har missbrukat sin position, fifflat, ljugit eller gjort något annat som skulle rättfärdiga väljarmissnöje kan utsättas för ett så massivt förakt och misstänkliggörande.

Kanske får jag en förklaring i någon kommentar. Precis som mobbarna oftast har en förklaring till varför just deras offer förtjänade - ja till och med tiggde om - sin behandling.  Den riktiga förklaringen är nog den vanliga. Man låter flocken sköta tankeverksamheten och det är ingen som säger stopp.

Media: Corren (Illiterata Sollentuna), DN (Teknikdrömmen skymmer sikten),  I SVD verkar Johan Ingarö ha missat att det inte är lärarna som bestämmer utan rektor och kommunpolitiker i (Låt skolorna bestämma, Björklund).Expressen (Låt läsplattan vara innan analysen är klar) 
Missa inte heller denna intressanta artikel i Barometern (Oskarshamns lokaltidning): Att surfa eller plita - det är frågan i skolan.

Bloggar: Johan Kant, Gertie Hammarberg Tersmeden. Jans Syrligheter. Anne-Marie Körling 1 och 2.
Här är länken till Rottingmajorens vardag: ett exempel på den typ av retorik jag ifrågasätter från bloggen Det progressiva USA. Fascinerande nog finns det i samma blogg ett två år gammalt inlägg om betydelsen av handskrift för hjärnans utveckling.  Edvin Alam (M) kallar mig, Johan och Gertie för stenklumpar i Stenklumparna tries to strike back (en bloggtitel det skär i en engelsklärares hjärta att behöva sätta på pränt)

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan.  Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans -  rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara.  Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage,  handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
 av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit.  Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ...,  Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damen,  Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.