Allt kanske inte är lärarnas fel? Det kanske är rektorernas?

 

 I förrgår publicerades artikeln: ”Ledningsansvaret bortglömt i svensk skoldebatt ” i GP. Elias Dietrichson var upphovsmannen, sedan är vi nog flera som skrivit, däribland jag. Det handlar om rektors roll och om en del av vad vi i Liberala Lärare tror krävs för att rektor återigen ska bli en person/funktion som stödjer lärare och utbildning. Det är ett viktigt ämne vi skriver om och ett i skoldebatten försummat sådant.  Läs och sprid gärna artikeln.

Ledningsansvaret har haft en undanskymd plats bakom alla Det är lärarnas fel (Här hittar ni hela min bloggserie: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9,10, 11, 12 och 13.) Men det är för den skull inte så att rektorernas del i skolans misslyckanden helt har ignorerats. Zaremba satte ett strålkastarljus både på de värsta avarterna och på några förebilder. I våra styrdokument har rektors befogenheter stärkts och ansvaret skärpts. Även Skolinspektionen har haft rektor i fokus. Man har både gjort en särskild tillsyn av rektors ledarskap runt om i landet och åkt land och rike kring och föreläst och instruerat huvudmän och skolledare i hur rektorskapet bäst utförs. Rektorsutbildningen har också blivit obligatorisk och enligt de rapporter jag har fått har även den ändrat inriktning. Fokus är idag är på att göra rektor till en tydlig pedagogisk chef som har en vision och som ser till att implementera den.

Med andra ord har man på vissa håll insett att den nya rektorsrollen inte var så bra, men istället för att backa några steg har man valt att knuffa rektor i en ny riktning. Men är det rätt riktning?

Traditionellt har rektor varit en ledare som rekryteras ur kollegiet. En ledare som står nära lärarna, som lyssnar på dem och har deras öra och förtroende och en ledare som företräder kollegiet när det behövs. Ofta var det mot skolöverstyrelsen, ibland mot politiker, ibland mot elever eller föräldrar. Den här rektorn kunde vi återse i den brittiska dokumentärserien om skolan: ”Den övervakade skolan”. En rektor som tar hand om de stökiga, arga eller hemifrån försummade eleverna så att lärarna kan bedriva undervisning. En rektor som talar föräldrar och politiker till rätta oftare än lärare – igen så att lärarna kan fokusera på undervisning.

Sedan kom den kommunala rektorn som framför allt är en budgetregulator. Det blev tjänstemän och politiker en rektor skulle hålla sig väl med, inte lärarna. Varje förslag, varje önskemål besvaras av en sådan rektor med budgetsvar som att det inte är kostnadseffektivt eller förenligt med budget. De förändringar som införs av denne rektor är i allmänhet besparingar nödtorftigt förklädda som skolutveckling. Lärare fick plötsligt höra sådant som passar inte galoscherna kan du söka dig en annan skola, eller ett annat yrke – en uppmaning som många lärare som bekant har hörsammat. Det blev viktigt med sådant som förändringsbenägenhet, samarbetsvilja – eller med andra ord lydnad. Ämnesdjup och undervisningsskicklighet kastades ut. In kom den trevlige handledaren som gör highfive med eleverna i korridoren och som stoltserar med sådan som okunskap och egna dåliga skolresultat.

Nu ska vi förstås inte ge SKL och huvudmännen hela skulden för omvandlingen av rektorsrollen.  Valfrihetsreformerna har även de haft en sänkande effekt. Numera är höga betyg viktigare än djupa kunskaper, nöjda elever och föräldrar viktigare än nöjda – viktigare än friska och arbetsföra lärare. Kunden har alltid rätt … ja till och med när kunden har ända in i bängen fel och konsekvensen av kundtänket inte bara är att läraren tappat arbetstid, auktoritet, trovärdighet, nattsömn och sinnesfrid utan även att eleven lär sig en negativ värdegrundsläxa som överskuggar alla försök att inpränta etik, moral och rättvise-pathos, detta för att vinna en pyrrhusseger som betalas i minskad trygghet, trivsel och kunskapsinhämtning.

Att omvandlingen av rektor till administratör och räknenisse inte var ett lyckat experiment, det har många som sagt redan insett. Den kundorienterade marknadskramaren är betydligt mindre ifrågasatt. Nu ser vi dessutom en omvandling av rektorsrollen från en ledarroll till en chefsroll.  Styrdokumenten är fulla av sådant rektor har ett särskilt ansvar för när det gäller lärarroll, kunskapssyn, undervisning och arbetssätt. Rektorsutbildningen styr också mot en ny chefsroll, snarare än mot den gamla ledarrollen. Det lilla man läser i media om rektorer pekar i samma riktning. Rektorerna måste ta sitt pedagogiska ledarskap på större allvar, med fast hand styra lärarna mot god undervisning.

Vad får det här för konsekvenser? Vilken effekt kan de nya cheferna, få på skolan? En räknenisse drar i allmänhet långsamt ner en skola. Han eller hon anställer bara de billigaste lärarna och låter dem jobba häcken av sig tills de lämnar skolan eller yrket. Men budgetrektorerna sitter på sitt kontor eller i möten på kommunen en stor del av tiden och låter lärarna undervisa i fred – så länge de inte gör av med pengar. En kunden-har-alltid-rätt drabbar i skurar och när skuren kommer vill man göra harakiri eller begå mord, men mellan varven förtränger man – likt kaninerna i Watership Down – både det som hänt och risken för att det händer igen.

En handfast chef med en vision, det skrämmer mig emellertid mer än både räknenissen och marknadskramaren. Det går nämligen varken ihop med ett kreativt, krävande yrke som läraryrket eller med en genuint målstyrd verksamhet. Passiva, lydiga lärare som snällt provar på rektors senaste hugskott kan omöjligt bli skickliga lärare. De kan inte heller göras ansvariga för bristande måluppfyllelse – they are just following orders.

Dessutom för den typen av rektorer oss rakt tillbaka i frälsningsläro-träsket. Vare sig det är entreprenöriellt lärande, learning study, job shadowing, formativ bedömning, PBL, ämnesövergripande arbetssätt eller en-till-en som är vägen för dagen till nirvana.

Dessutom är det sällan antingen eller utan betydligt oftare både och … och och. Budgetregulatorn, a.k.a ”kunden-har-alltid-rätt-och marknaden-styr-och-bör-styra-rektorn”, a.k.a. ”I have a Dream”-chefen som pekar med hela handen och stampar bestämt med foten. …

Om vi hade haft en systematisk resultatuppföljning skulle det aldrig ha kunnat gå så här. I en uppföljd och målstyrd verksamhet får man nämligen facit. I en sådan kan man räkna ut precis vad räknenissen, marknadskramaren och visionären kostar sin skola. I en sådan kan man också ta reda på vilket skolledarrecept som är det mest framgångsrika.

Men inte är det här rektorernas fel. Det här är ett klassiskt exempel av katten på råttan, råttan på repet. Om inte budgetkraven möts  och tjänstemän och politker hålls goda och glada kan rektor glömma karriär, kanske rent av rektorstjänsten. Ska man överleva på en marknad där produkten inte kontrolleras navigerar man systemet - eller försvinner. Säger styrdokumenten att rektor ska in och peta i arbetssätt och undervisning, ja då ska rektor förstås det. Precis som med alla allt är lärarnas fel är det igen det olycksaliga faktum att vi har en detaljstyrd, inte målstyrd skola som spökar. 

Som jag ser det har en rektor två huvudsakliga uppgifter i en skola där huvudprodukten är elevernas kunskaper, delaktighet, trygghet och trivsel. Den första är att se om sitt kollegium. Finns det kunniga, flitiga och skickliga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb, ja då är skolan antagligen mycket framgångsrik. En bra rektor rekryterar sålunda skickliga lärare och anstränger sig för att behålla dem. En bra rektor erbjuder redskap, bollplank och stöd för den som behöver förkovra, variera eller utveckla sig och talar omskolning i de enstaka fall det behövs. En bra rektor ser till att förutsättningarna och incitamenten att bedriva god undervisning är de bästa möjliga. Undervisningen måste gå först. Före möten, dokumentation och elevvård. I förutsättningarna ingår att skolan måste vara en trygg och trevlig arbetsplats, med högt i tak och fungerande arbetsplatsdemokrati.

Den andra uppgiften är att se om sin skola. I det ingår att slåss för tillräcklig budget, en god skolmiljö, gott samarbete med andra instanser, en ökad uppskattning för och ökat samarbete med lärarna från samhälle och föräldrar. I det ingår systematisk utvärdering och resultatkontroll och analys. Det skadar inte om rektor kan hålla medryckande och inspirerande tal vid avslutningar och föräldramöten, skriva små dikter till den lärare som går i pension eller på annat sätt behöver hedras eller uppmuntras.

Kanske är det ett fantasifoster jag målat upp. Det har kanske aldrig funnits sådana förträffliga skolledare, det kanske aldrig heller kommer att finnas sådana. Men what the heck, det är ju bara min vision. Och sådana är som bekant på modet. …

Missa inte "Den övervakade skolan"

I går tittade jag på första avsnittet av ”Educating Essex”, eller, som det av någon outgrundlig anledning heter på svenska, ”Den övervakade skolan”. När Morrica skrev om det här programmet för andra gången tyckte jag nämligen att det var dags. Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ett program med ett namn som låter som kritik i sig. Något bra mycket mindre underhållande och inspirerande, det är i varje fall helt klart.

Educating Essex påminner en del om första säsongen av Klass 9 A och erbjuder en skarp kontrast mot säsong två av den serien och mot Världens bästa skitskola, två program som vältrade sig i tillkortakommanden och misslyckanden. Här har man istället valt ut en prisbelönad skola och lagt fokus vid en uppskattad, karismatisk och humoristisk biträdande rektor. Genom att installera mängder av kameror istället för att ha ett kamerateam på plats har man också lyckats få en riktig ”fly on the wall” känsla.

Jag tittar på programmet och tänker vad avslappnade och glada lärarna verkar. Så kul de har på sina möten och så bra de samarbetar. Det var också ovant att se en rektor och en biträdande rektor som är så hands-on. Som tar konflikter, svåra samtal och som samarbetar med lärarna i det dagliga. Programmets klimax är när en elev anklagar biträdande rektorn för att ha tagit henne hårt i armen då hon vägrade ta av sig sin huvtröja. Detta efter att hon svurit åt honom och därför blivit hemskickad. En kollega hanterar mamman på telefon, berättar att  Mr Drew nekar till anklagelsen och hälsar att han varit på minst en meters avstånd från henne hela tiden. Rektorn kallar in flickan, ber henne förklara precis vad som hänt och var. Han förklarar att han tar allvarligt på hennes anklagelser, att han är ansvarig för hennes säkerhet och att lärare som inte kan behärska sig och gör fysiska utspel mot elever måste lämna sina uppdrag med omedelbar verkan. Han påminner också om att de har övervakningskameror och att det alltså är möjligt att ta reda på precis vad som har hänt. På så vis ger han henne en möjlighet att backa. En möjlighet hon inte utnyttjar.
Med hjälp av filmmaterialet går det att etablera att flickan ljugit och att Drew aldrig varit i närheten av henne. Flickan får omedelbart en ordentlig utskällning och blir relegerad resten av terminen (oklart hur länge, men antagligen några dagar).

I Sverige hade det för det första varit otänkbart att vara så avfärdande mot föräldern. Föräldrar är kunder här. Dem ska man till varje pris hålla sig väl med. En svensk rektor hade helt säkert också fått det här på sitt bord. Antagligen hade läraren blivit inkallad först och  utsatt för grillning snarare än stöd. Här får vi inte ha den typen av kameraövervakning, så ord hade stått mot ord. Möten hade följts av möten, utsagor av utsagor. Antagligen skulle den stackars läraren ha fått spendera många timmar i olustiga möten. Stämningen i klassen skulle antagligen ha blivit bekymmersam med olika partier tagna. Till och med om det hade funnits vittnen skulle man säkert ha slätat över flickans handling.

Men vem gagnas av vår tandlöshet? Att komma med falska anklagelser är oerhört allvarligt och inte alls något som är ovanligt i skolans värld. Man kan anta att en elev som gör det i en såpass oträngd situation inte gör det för första gången och heller inte för sista. Liv blir ödelagda av sådant. Om ingen sätter stopp för det, vill säga.

Klockan åtta sänds del 2 av den här serien.  Här är länken till en artikel med brittiska reaktioner på programmet. Intressant nog reagerar de över slapphet och bristande disciplin.

Bloggar: Henrik Birkebo har skrivit en bra sammanfattning med analys av del 1. Här är länken till Morricas första inlägg.