Korkat att bli hemspråkslärare? ... Eller är det något annat som är korkat?

Häromdagen tipsade Merit Wager mig om ett intressant och skakande blogginlägg. Ljuramannen är något så ovanligt som en behörig hemspråkslärare. Inte nog med det, han är behörig i finska, ett av våra fem inhemska språk – dvs i ett språk vi har ett särskilt ansvar att erbjuda, både lagligen och mänskligen. Inte nog med det han verkar i Norrköping – en kommun som sedan 2012 är ett förvaltningsområde för finska.  Med det följer ett åtagande att mer än andra kommuner trygga finskans särställning och kvalitet.  Norrköping är dessutom en stad där finskan traditionellt har en stark ställning, efter alla finnar som emigrerade hit för att arbeta i industrierna. Men trots att Ljuramannen har undervisat här sedan 80-talet och varit behörig lika länge har han aldrig fått en fast tjänst. Nu har han blivit förbigången av en obehörig person med motiveringen att personen är fast anställd i kommunen. Att det är så är för mig helt obegripligt. Man kan förstås tänka sig att Ljuramannen är en olämplig lärare, sådana finns ju också, men i så fall borde han inte ha tillåtits bedriva undervisning i ett antal decennier. I så fall borde man dessutom ha upplyst honom om den saken. Nej, det verkar helt enkelt som om anställningstryggheten för den som är fast anställd i Norrköpings kommun går före all annan hänsyn.

De svar på sina frågor Ljuramannen har fått från kommunen och från Skolverket var sorglustig läsning. Ingen hänvisar överhuvudtaget till elevernas rätt eller till god undervisning. Allt handlar om regelverk och vad man får och inte får göra, inget om vad som är vettigt, rimligt eller bra för eleverna.  ”I’m just following orders” som vore de alla anställda i Guantanamo. Att svaren kom från Tommy Fabricius, en skolchef jag uppfattar som en skicklig sådan och från Olle Johansson, en skolpolitiker jag gillar och har förtroende för gjorde läsningen till ett bittert piller för mig. Det ledde också till att jag ansträngde mig mer än jag kanske annars skulle ha gjort för att se det hela ur deras perspektiv. För Fabricius handlar det antagligen om att stötta sin personal som har fattat beslut i enlighet med kommunens riktlinjer. Svårt i den rollen också att tala om att man tycker reglementet är uppåt väggarna. Som tjänsteman ska man verkställa politiska beslut, inte recensera dem – åtminstone inte inför kommuninnevånare och media. När det gäller Olle Johansson gissar jag att det här är S politik som gäller hela kommunen. Då blir det svårt för honom att recensera den – annat än i partigruppen.

Men oberoende av bevekelsegrunderna är det här uppåt väggarna fel. Orsaken till att det inte finns behörighetskrav på hemspråkslärare är ju inte att det är mindre viktigt att de är behöriga utan ren krass verklighet - det är helt enkelt nästintill omöjligt att hitta sådana personer på många orter i många språk. Den behandling Ljuramannen utsatts för visar emellertid med all önskvärd tydlighet att skollagen behöver kompletteras. Självklart ska en behörig hemspråkslärare ha företräde framför någon som inte är hemspråkslärare – det finns varken orsak eller ursäkt för en annan ordning.  Utan en sådan ordning blir det för övrigt – vilket Ljuramannen påpekar – liktydigt med att slänga pengar i sjön att utbilda sig till hemspråkslärare.  Men ändringar i skollagen tar tid och tills det sker finns det ingen ursäkt för att sätta vuxnas anställningstrygghet framför barns rättighet till god och likvärdig undervisning. Så snälle, gode Norrköping, gör om och gör rätt!

Länk här till Ljuramannens både bittra och humoristiska rapport. Länk här till en angelägen och välskriven artikel i SVD av Merit Wager om vad den svenska skolan har att lära av den finska: Det finska skolexemplet. Länk här tillSpråklärarnas riksförbunds medlemsregistrering. Vi erbjuder ämnesutveckling, fortbildning, nätverk och stöd för lärare i ALLA främmande språk. Ljuramannen och alla övriga hemspråkslärare är hjärtligt välkomna till oss. Den som har en anställning ska också se till att skolan betalar medlemsavgiften. Yrkesutveckling är för många lärare ett fritidsintresse. Det må så vara. Jobb och egen passion för ämnet kan ibland vara svåra att hålla isär. Men det är huvudmannen som ska betala för fortbildning och lärarnätverk.

Upprörda röster om lärarlegitimationen

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens?  Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.


... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning.  SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Brösttoner om lärarlegitimationerna i DN och Expressen

Det har varit mycket liv om lärarlegitimationerna på sistone. Först var det städslandet av Proffice som väckte ont blod och nu är det att man inte bara skjutit upp utan tagit bort deadline för utfärdandet av legitimationer. De starkaste tongångarna hörs i DN.
"Ett riktigt fiasko", trumpetar man på ledarsidan. På DN-debatt anklagar LR regeringen för underfinansierade reformer och kallar det vitalt att lärarlegitimationerna är utfärdade den 1 juli nästa år. Under rubriken politik skriver Lenita Jällhage att det är farligt att inte komma med ett nytt datum. I Expressen är man mer kritiska till reformen än till utförandet: "Lägg ner lärarleg".

Att LR bevakar frågan är knappast förvånande, men hur kommer det sig att de uppskjutna lärarlegitimationerna väcker så starka känslor bland journalister och ledarskribenter? Jag kan inte märka att de gör det bland lärare, elever eller föräldrar. På min skola har det inte meriterat en enda kommentar och i sociala medier diskuterar vi lärare helt andra saker. Undra på det. Legitimationen är en papperslapp i pdf-form som varken gör till eller från i vår yrkesvardag. Jag har personligen inte ägnat min en tanke sedan jag skickade in ansökan någon gång i oktober. Jag kan inte heller se att det spelar någon större roll om de är klara 1 juli eller 1 oktober nästa år. Det vore mer allvarligt om man manglade ut en massa felaktiga legitimationer.

Efter DN-artiklarna tog vi upp frågan vid vårt lärarköksbord. Jag menade att det ändå tyder på viss inkompetens från något håll att man gjort sådana felkalkyler. Åt det fnös min man. Förseningar är normaltillståndet - att saker blir klara i tid det ovanliga. Hur många byggnader, broar eller tunnlar har varit klara på utsatt tid? När det gäller behovet av reformen var vi däremot rörande eniga. Varje gång man anställer en obehörig att leka lärare sätter man en dumstrut på alla oss som skaffat stora studielån och  satt fem år av våra liv på att skaffa utbildningen och verkligen bli lärare. Vi har också båda sett många exempel på att man använder sig av möjligheten att anställa obehöriga, eller ”vuxna i skolan” som budgetregulator. Vi har båda också fått hjälpa obehöriga med de delar av jobbet de inte klarar. Vi har båda också sett olämpliga lärare som bara sökt sig till en annan skola när de på grund av det förlorat jobbet. Det här är en reform som stärker elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare som följer styrdokumenten. Det är också en reform som stärker lärarnas profession och status. Ett yrke som vem som helst kan utföra har självklart lägre status än ett som kräver utbildning och en viss nivå på yrkespraktiken. Inte hade läkare hög status när slaktaren kunde hugga in vid behov, inte hade tandläkaren det på den tid när smeden drog ut tänder - och varken slaktaren eller smeden var ”vem som helst” i samma utsträckning som obehöriga som agerar lärare kan vara det. Läraryrket är komplicerat och krävande och det kräver en lång rad kunskaper och färdigheter. Ämneskunskaper inte minst, men det är bara ett område bland många.

Men det är som sagt inte alla som ser det på samma sätt. Expressens ledarredaktion börjar med en föraktfull och putslustig beskrivning av hur reformen kom till: ”Facken grubblade och kom att tänka på läkarna - de har minsann yrkeslegitimation, anseende och ordentligt betalt. Slutsatsen blev att kräva lärarlegitimation. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gick dem till mötes, han var tvungen att visa vänlighet mot kåren efter att på goda grunder kritiserat mycket av den praktiska yrkesutövningen.”  Alla inblandade ges grumliga motiv - mest av allt favoritsyndabocken - lärarna.  Sympatin reserveras för de obehöriga: ”Ta slöjdlärarna - de är 6 000 och en tredjedel av dem saknar behörighet, antingen har de inte lärarexamen eller saknar de ämnespoäng. En del har faktiskt inte någotdera, vilket inte hindrar att de gör ett utmärkt arbete. Men nu måste de alltså sätta sig på högskolebänken, i en del fall väldigt länge. Det är varken en rimlig användning av individens eller skattebetalarnas resurser.” Artikeln avslutas med en riktig käftsmäll mot lärarna, och även om artikeln inte är signerad känner man lätt igen Malin Siwes signatur i texten: ”Det finns bara ett sätt att skaffa status; att förtjäna den. Så länge elevernas kunskapsnivåer sjunker är det svårt att få gehör för löneryck. Men den dag vi ser ett trendbrott - framför allt att läsförståelsen ökar och eleverna klarar rudimentär matematik - då finns möjligheten där.” .... Ja, kan det tänkas vara möjligt att kunskaperna ökar när det finns fler behöriga, skickliga lärare i skolan? ...  Och inte bara fler vuxna? Och hur vet man på Expressens ledarredaktion att slöjd ... personer som saknar både slöjdutbildning och pedagogisk utbildning gör ett utmärkt arbete? Personligen skulle jag bli upprörd om jag fick reda på att mina barn undervisades av en sådan. Vid sidan av slöjdkunskaper krävs bland annat goda kunskaper om vad man kan vänta sig av barn i  olika ålder och om hur man förebygger olyckor när ett stort antal barn ska sköta farliga verktyg och maskiner.

DN:s ledarredaktion är ännu mindre nådiga: Det visar sig att just det jag och min man ser med sådant ogillande,  huvudmännens frihet att anställa personer utan utbildning, här uppfattas som något positivt. I DN påstår de också att ”en rad skickliga och kvalificerade lärare utestängs från yrket”. Men är man obehörig är man varken kvalificerad eller lärare.  Tvärtom, det vi verksamma lärare har sett är att en rad behöriga och skickliga lärare har fått gå arbetslösa medan huvudmännen anställt billiga kvackare, vi har sett nyexaminerade går före erfarna och skickliga lärare - kort sagt att mammon styrt och kompetensen kvittat. Det borde aldrig ha varit möjligt att ge obehöriga fast anställning, men när det inte bara har varit möjligt i flera decennier utan också mycket friskt utnyttjat är det ett klokt grepp att legitimera lärarna. Sätter man räven att vakta hönshuset är det förståndigt att spika upp ett hönsnät.

Att lärarlegitimationerna skjuts på framtiden är ett misslyckande,  men inget särskilt dramatiskt sådant, inget som har någon större betydelse för vare sig lärarkåren eller dagens elever. Att man på ledarredaktionerna på två av landets största tidningar ser lärarnas utbildning, behörighet och yrkespraktik som oväsentliga - det är ett betydligt större problem. Hur löser man det? Kan Skolverket eller någon Lärarhögskola ordna med  journalistfortbildning? En fortbildning ägnad att höja både respekten för och statusen hos skribenterna?

I Tankar om Skolan i Media är Zoran Alagic inne på liknande spår.

Bedömningskonferens och lärarlegitimationer

Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)

Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”

För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna  mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det? 
  För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna.  Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.

Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att  ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning,  kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever.  En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.

Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs.  Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.

... Hur kan det uppfattas som ett problem?

På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.

Artikel på Skola och Samhälle

Jag går på som en dynamo just nu, med NP i svenska, Öppet Hus, utvecklingssamtal, student, föreläsningsförberedelser och politik. Inte mycket skrivtid med andra ord. Men idag publicerades en artikel som jag skickade in till Skola och Samhälle för några veckor sedan. Här är länken till "Liedmans önsketänkande hjälper inte skolan. "

Ett sånt jäkla gnäll och gnöl om lärarlegitimationerna

Vilket jäkla gnäll och gnöl det blir om lärarlegitimation! Prova på att legitimera rörmokare för att få ner vattenskador, eller långtradarchaffisar för att få ner buskörningen i yrkestrafiken, ingen kommer att ha något att invända. Välkommen uppstramning kommer det att heta. Självklart ska rörmokare kunna sina rör och långtradarchaufförer sina hastighetsgränser. Men så fort det är tal om att lärarlegitimation då får man veta att de bästa lärarna är obehöriga och att de flesta utbildade lärare är ena stolpskott som man helst borde göra sig av med.

Allt det här gör mig så irriterad att jag har svårt att skriva om det. Visst finns det obehöriga lärare som är som klippta och skurna för yrket. Nåmen så grattis! Då är det väl bara att skaffa sig utbildningen då. De närmaste åren lär det gå att göra utan de enorma studielån vi andra stackars satar går och dras med. Är man för lat, osmart eller ointresserad för att skaffa behörighet då ifrågasätter jag att man är en så fantastisk lärare. Visst finns det behöriga lärare som inte har lärt sig det de behöver och andra som inte ”have what it takes”. När den nya lärarutbildningen kommer igång får vi hoppas att de blir färre. Till dess gäller det för rektorer och kommuner att identifiera dem, fortbilda, handleda och stötta dem. Olämpliga lärare tycker jag borde få omskolning på statens bekostnad, för det är ju faktiskt ett systemfel att man kan skaffa sig en femårig universitetsutbildning för ett yrke man inte klarar av. Och systemets fel ska systemet betala.

Så vad är då poängen med lärarlegitimation? Ja för det första är en legitimation något man kan bli av med. En signal till varje lärare att vi har ett grannlaga uppdrag som det åligger oss att sköta professionellt och med styrdokumenten i bakhuvudet. För det andra är det en signal till våra huvudmän. Under de senaste 15 åren har man anställt enligt devisen en bra lärare är en billig lärare. Inte ovanligt att obehöriga gått före behöriga, snarast regel att nyexade gått före erfarna lärare och vi lärare sätts att undervisa i betydligt fler ämnen än vi har behörighet för. Jag har till och med hört en rektor säga att han ser djupa ämneskunskaper som en nackdel (Linnéskolan i Uppsala).

Kostnaden för att man tagit så lätt på lärarskrået ser vi i de stadigt sjunkande kunskapsresultaten. Kostnaden för det ser vi också i låga löner, arbetslöshet och sjunkande status för lärarna. Det är något mycket märkligt med att man ser det som helt naturligt att sjuksköterskor legitimeras men inte lärare. En inkompetent lärare kan ställa till med bra mycket mer skada än en inkompetent sjuksköterska.

Media: Metta Fjelkner på Newsmill, moderater-mot-på SVD, SVT Debatt,

Bloggar: Tysta Tankar, Pluraword, Ny i svenska skolan, Tankar om Skolan i Media, Lite äventyr med ord och bilder, Björn om skola och utbildning, Flumpebloggen, Jan Lenander, Christermagister, metabolism.

En lärare behöver kunna litet mer än att "lära ut"

I en ledarartikel I DN jämför man läraryrket med journalistyrket ”Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.”
Det här är en jämförelse som haltar betänkligt. För det första är få yrken så öppna för granskning som jounalistens. Hela yrkesproduktionen finns för allmänt beskådande. En lärare kan man snarare jämföra med en tandläkare. Allt kan verka bra och kännas bra vid själva ”behandlingen”, men fem år senare sitter man med facit i hand och inser att man har varit i händerna på en klåpare.
För det andra är journalistyrket ett av de mest eftertraktade och journalisthögskolan svår att ta sig in på. Inget behov av statushöjning där, däremot innebär behovet av att locka läsare att skickliga skribenter utan journalistutbildning kan få jobb på tidningar. De sitter emellertid tryggt bara så länge läsarna är dem trogna. En fast anställd lärare sitter i de flesta fall tryggt tills pensionen eller döden skiljer läraren och skolan åt.
Sist men inte minst är det viktigt att komma ihåg att lärarens arbete är myndighetsutövning. Här handlar det om elevernas rättigheter, trygghet och rättssäkerhet. Därför är läraryrket kringgärdat av regler, krav och villkor. Redan läroplan och betygskriterier är svårtolkade för en lekman. Jag har hört en obehörig idrottslärare tolka betygskriterierna så att elever som röker och äter ohälsosamt i skolmatsalen (inga grönsaker) därmed diskvalificerar sig för MVG. Själv har jag varit behörig lärare i mer än femton år och jag är fortfarande ofta tvungen att läsa in mig på lagtext för att vara säker på att jag sköter mitt jobb korrekt. Det finns lagar som reglerar hur vi skall hantera mobbning, hur vi får tillrättavisa elever, hur vi skall hantera föräldrakontakter, hur vi skall utföra, förankra och dokumentera vår bedömning, vad vi skall anmäla till skolhälsovården, socialtjänsten, skolledningen, hur vi ska hantera ett underkänt betyg, en elev med aspberger, misstankar om sexuella trakasserier, slagsmål på skolgården, blodspår på toaletten ... Pust, hoppas "I've made my point".

PJ Anders Linder kommer med en annan typ av invändningar. Blir lärare skickligare av att legitimeras undrar han. Frågan är retorisk och det förväntade svaret nej. Samma lärare med eller utan legitimation är givetvis lika skicklig. Men tittar vi på landets samlade lärarstyrka blir svaret ett annat. Om fler lärare har rätt utbildning för sitt jobb, om lärare har ett provår och om lärare kan bli av med sin legitimation kommer vi att se en standardhöjning i skolan. En annan invändning han kommer med är att de mediokra lärare som redan utexaminerats blir legitimerade med automatik. Den invändningen ekas av Adam Cwejman, ordförande för LUF. Där är frågan vem som ska lastas för den dåliga lärarutbildningen. Studenterna eller myndigheterna?

På Voter ställer man en annan felaktig fråga: "Kan obehöriga lärare många gånger vara bättre på att lära ut än behöriga?" Klart att de kan. Behöriga lärare kan också många gånger vara "bättre på att lära ut" än obehöriga. Vad har det med något att skaffa?

P.S. Tack Peka för ditt beröm under PJ Anders Linders blogg. Jag växte så mycket att jag slog huvudet i taket. :)

Läsvärda bloggare i ämnet (som av en slump tycker som jag): Mikael Wendt (FP), Seved Monke (FP), Linnea Darell (FP), Anna Wikström (S)och Mats Gerdau (M)

Med lärarlegitimation får många rektorer tänka om.

Obehöriga lärar är billigare än behöriga. Obehöriga lärare sätter högre betyg än behöriga, Obehöriga lärare är i allmänhet mer fogliga och flexibla än behöriga. Men vem tror att det är ett plus för likvärdighet, inlärning och måluppfyllelse att vem som helst kan kliva in från gatan och sätta sig bakom en kateder?

Men i vårt bristfälligt kontrollerade skolsystem är ekonomi, konkurrenskraft och en flexibel organisation både viktigare och lättare att bedöma än kunskapsinhämtning , rättvis bedömning och undervisningskvalitet. Därför finns det ett antal rektorer som hellre anställer obehöriga än behöriga lärare. Av samma skäl anställer många hellre en billig nyutexaminerad lärare än en mer erfaren, renommerad och dyr sådan. Det är hög tid att det oskicket får ett slut.

Det förslag alliansen presenterar på DN debatt är riktigt bra. Den andra ingången gör det lätt för de obehöriga lärare som vill ha och förtjänar fast anställning att skaffa sin legitimation. Det är också mycket bra att nya lärare får en mentor under det första året och att legitimationen kan dras in. Att bara behöriga lärare får sätta betyg är ett viktigt steg mot rättvisare bedömning. Det enda som gör mig tveksam är provåret som möjlighet att sålla bort olämpliga lärare. Det är ett fruktansvärt slag att efter en universitetsutbildning på 4-5 år få tummen ner på det sättet. Studielån på flera hundra tusen, utrangerad och arbetslös. Olämpliga lärare skall självklart inte vara lärare, men det vore bättre att sortera bort sådana i början av utbildningen istället för när den är slutförd. Blir detta verklighet måste man se till att enskilda lärarstudenter inte drabbas för hårt. Alla vet att man tar en risk när man startar ett eget företag. Det är man inte lika inställd på när man söker in på lärarhögskolan.

Många vänsterdebattörer kritiserar förslaget. Alltid rött alltid rätt (V) börjar med att källhänvisa förslaget till vänstern och fortsätter med att såga det. Allt som behövs är tydligen ”fler vuxna i skolan”. Roger Jönsson (S) är mer positiv, men anklagar också alliansen för ha snott förslaget från dem. Substansen i anklagelserna kan ni läsa mer om hos Mats Gerdau (M). Han som jag undrar när det blev det en dålig sak att vara överens i skolpolitiken? I Expressen svävar vänsterpartiets skolpolitiska taleskvinna på målet men landar vad jag förstår för förslaget.

I Västerås är Roger Haddad (FP) redan inne på verkställandet.
Mer om rättsäkerheten med provåret hos Mats Olsson (lärarutbildare), och till slut ett häftigt och välskrivet lärarförsvar av Mats Persson (FP). SVD