Korkat att bli hemspråkslärare? ... Eller är det något annat som är korkat?

Häromdagen tipsade Merit Wager mig om ett intressant och skakande blogginlägg. Ljuramannen är något så ovanligt som en behörig hemspråkslärare. Inte nog med det, han är behörig i finska, ett av våra fem inhemska språk – dvs i ett språk vi har ett särskilt ansvar att erbjuda, både lagligen och mänskligen. Inte nog med det han verkar i Norrköping – en kommun som sedan 2012 är ett förvaltningsområde för finska.  Med det följer ett åtagande att mer än andra kommuner trygga finskans särställning och kvalitet.  Norrköping är dessutom en stad där finskan traditionellt har en stark ställning, efter alla finnar som emigrerade hit för att arbeta i industrierna. Men trots att Ljuramannen har undervisat här sedan 80-talet och varit behörig lika länge har han aldrig fått en fast tjänst. Nu har han blivit förbigången av en obehörig person med motiveringen att personen är fast anställd i kommunen. Att det är så är för mig helt obegripligt. Man kan förstås tänka sig att Ljuramannen är en olämplig lärare, sådana finns ju också, men i så fall borde han inte ha tillåtits bedriva undervisning i ett antal decennier. I så fall borde man dessutom ha upplyst honom om den saken. Nej, det verkar helt enkelt som om anställningstryggheten för den som är fast anställd i Norrköpings kommun går före all annan hänsyn.

De svar på sina frågor Ljuramannen har fått från kommunen och från Skolverket var sorglustig läsning. Ingen hänvisar överhuvudtaget till elevernas rätt eller till god undervisning. Allt handlar om regelverk och vad man får och inte får göra, inget om vad som är vettigt, rimligt eller bra för eleverna.  ”I’m just following orders” som vore de alla anställda i Guantanamo. Att svaren kom från Tommy Fabricius, en skolchef jag uppfattar som en skicklig sådan och från Olle Johansson, en skolpolitiker jag gillar och har förtroende för gjorde läsningen till ett bittert piller för mig. Det ledde också till att jag ansträngde mig mer än jag kanske annars skulle ha gjort för att se det hela ur deras perspektiv. För Fabricius handlar det antagligen om att stötta sin personal som har fattat beslut i enlighet med kommunens riktlinjer. Svårt i den rollen också att tala om att man tycker reglementet är uppåt väggarna. Som tjänsteman ska man verkställa politiska beslut, inte recensera dem – åtminstone inte inför kommuninnevånare och media. När det gäller Olle Johansson gissar jag att det här är S politik som gäller hela kommunen. Då blir det svårt för honom att recensera den – annat än i partigruppen.

Men oberoende av bevekelsegrunderna är det här uppåt väggarna fel. Orsaken till att det inte finns behörighetskrav på hemspråkslärare är ju inte att det är mindre viktigt att de är behöriga utan ren krass verklighet - det är helt enkelt nästintill omöjligt att hitta sådana personer på många orter i många språk. Den behandling Ljuramannen utsatts för visar emellertid med all önskvärd tydlighet att skollagen behöver kompletteras. Självklart ska en behörig hemspråkslärare ha företräde framför någon som inte är hemspråkslärare – det finns varken orsak eller ursäkt för en annan ordning.  Utan en sådan ordning blir det för övrigt – vilket Ljuramannen påpekar – liktydigt med att slänga pengar i sjön att utbilda sig till hemspråkslärare.  Men ändringar i skollagen tar tid och tills det sker finns det ingen ursäkt för att sätta vuxnas anställningstrygghet framför barns rättighet till god och likvärdig undervisning. Så snälle, gode Norrköping, gör om och gör rätt!

Länk här till Ljuramannens både bittra och humoristiska rapport. Länk här till en angelägen och välskriven artikel i SVD av Merit Wager om vad den svenska skolan har att lära av den finska: Det finska skolexemplet. Länk här tillSpråklärarnas riksförbunds medlemsregistrering. Vi erbjuder ämnesutveckling, fortbildning, nätverk och stöd för lärare i ALLA främmande språk. Ljuramannen och alla övriga hemspråkslärare är hjärtligt välkomna till oss. Den som har en anställning ska också se till att skolan betalar medlemsavgiften. Yrkesutveckling är för många lärare ett fritidsintresse. Det må så vara. Jobb och egen passion för ämnet kan ibland vara svåra att hålla isär. Men det är huvudmannen som ska betala för fortbildning och lärarnätverk.

Norrköping bromsar skolan

Så var det dags igen. Anställningsstopp och inköpsstopp på skolorna i Norrköping. Hur kommer det sig att det jämt är när det gäller barnen vi drar i nödbromsen? Norrköping har redan låg skolpeng, billig skolmat och jämförelsevis låga lärarlöner och hög lärararbetsbelastning. När man inför ytterligare försämringar och åtstramningar, vad händer då?  Jag förutspår högre belastning på socialtjänst och polis och sämre framtida skatteintäkter.

 På min skola har vi dessutom ett rejält underskott, så våra svångremmar dras åt extra. En av orsakerna till det är att vår verksamhet för asylsökande och nyanlända elever har gått med ett kraftigt underskott i flera terminer. Detta efter att villkoren plötsligt ändrades mitt under ett läsår. Jag förstår inte hur det är möjligt. Vare sig att spelreglerna ändras mitt i eller att man spar just på de här barnen. I Valdemarsvik var undervisningen för de nyanlända en verksamhet som istället gav skolan ett överskott. Så var det också i Uppsala, min tidigare hemkommun. Då undrar jag hur elevpengen för nyanlända ser ut i Norrköping jämfört med i andra kommuner? Jag undrar också hur man tänker när hanteringen av nyanlända barn och tonåringar görs till en ekonomisk börda för den mottagande skolan och därmed också för skolans övriga elever? Är det god integrationspolitik? Är det ens god ekonomisk hushållning? Visserligen blir somliga avvisade och får ta med sig den utbildning de har fått här tillbaka till sitt hemland - om nu någon vill missunna dem den resväskan -  men när det gäller majoriteten som får asyl är det av största betydelse att de snabbt lär sig svenska och snabbt kommer in i det svenska skolsystemet. Av betydelse för dem själva och av betydelse för samhället.


Det verkar vara betydligt lättare att få de styrande i Norrköping att satsa på broar, idrottsarenor, musikfestivaler och byggnader än på kunskap. Inte konstigt att skatteintäkterna aldrig vill öka. Kunskaper är en mindre spektakulär investering. Men det är en betydligt mer säker och långsiktig sådan än något som beslutas av Tekniska Nämnden.


Skolan ska vara likvärdig. Så står det i vår skollag. Men skollagen sätts ur spel om kommunens skatteunderlag minskar och om beslutade investeringar och infrastruktursatsningar skenar i höjden. Då får man antingen flytta till en mer välskött kommun eller bita i det sura äpplet och acceptera en sämre skola.

Skolpolitisk läxhjälp?

Det är inte konstigt att skolan i Sverige inte är likvärdig, så sällan som någon tar det målet på allvar. Nu senast är det Johannes Åman som raljerar på DN:s ledarsida: ”Välutbildade, högavlönade föräldrar som läser godnattsagor borde besinna sig: Hur kan de vara så hjärtlösa och osolidariska att de ger sina egna barn försteg framför andra som har det sämre förspänt?”

... Undrar om inte just den formuleringen är bottennappet i skoldebatten?

Det är ingen som vare sig inbillar sig eller förväntar sig att barn ska växa upp i en likvärdig miljö. Självklart har skillnader i uppfostran, uppväxt och hemmiljö betydelse för skolresultaten. Vi kan knappast vänta oss att Lisa som har en knarkande mamma, en utvecklingsstörd lillasyster och en pappa på kåken ska ha samma förutsättningar att göra bra ifrån sig i skolan som Erik som växer upp med högläsning, utlandsresor, violinlektioner och en storebror på KTH. Just därför är det så otroligt viktigt både att skolan är likvärdig och att personalen på skolan ägnar det mesta krutet åt Lisa och andra i liknande sits. Vi ska inte ha ett samhälle där en eländig barndom med automatik ger skolmisslyckanden och ett eländigt vuxenliv. Alla måste ha en rimlig chans att genom att kavla upp ärmarna och anstränga sig forma sina liv till något de kan vara stolta över och trivas med. Det är det enda anständiga. 

   Men det är också det enda rationella. För det är kanske Lisa, inte Erik, som har potential att bli vår nästa Strindberg, Kamprad eller Nobel. Om vi slår ut alla nyanlända och alla som växer upp i dysfunktionella eller torftiga hem då lär det inte bli ofta vi får dela ut några Nobelpris till folk från Alfreds egna hemtrakter.

Min erfarenhet är att lärare skattar likvärdighet betydligt högre än andra skolintressenter. Vi ser hur ofta det är ”mycket som får mer” och vi ser hur ofta en elev som har hemförhållanden som ger en härdad högstadielärare tårar i ögonen inte får en ärlig chans att lyckas i skolan. 

Ungefär en fjärdedel av eleverna i varje högstadieklass jag har haft har föräldrar som är ett hinder - inte en tillgång i skolan. Det handlar om missbruk, sjukdom - både fysisk och psykisk - och allmän oförmåga att axla föräldraansvaret. Om vi uppmuntrar de övriga föräldrarna att engagera sig i sina barns skolgång, köpa läxhjälp, välja skola minskar likvärdigheten.

Den svenska satsningen på att involvera föräldrarna har också fått som konsekvens att den tid vi sätter på utvecklingssamtal, föräldrakontakter och mentorskontakter framför allt går till de högpresterande eleverna och de engagerade föräldrarna. På vår skolmarknad har vi lärare nämligen mycket små möjligheter att säga till en förälder att vi inte har tid att tala med dem, eller behöver prioritera en annan elev. Det vill säga - till den som har skall varda givet och den som är lurad på sin barndom och uppväxt blir även lurad på sin skolgång.

Vi har utmärkta mål i vår skollag. Men vad hjälper det så länge vi har ett skolsystem som räcker skollagen långnäsa?

För att man ska lyckas i livet krävs för det första hårt arbete och för det andra förmågan att lära av misslyckanden. Vare sig det handlar om fotboll, kärnfysik eller företagsamhet. Talang, begåvning, annat medfött eller förvärvat spelar in - men inget av det har någon betydelse om man inte är villig att lägga manken till och göra uppoffringar eller om man ger upp vid första motgång. Läxorna är elevens träning i uppskjutna belöningar, elevens skola i sambandet mellan insats och utdelning. Därför är det oerhört viktigt att det finns läxor i skolan. Det är också viktigt att de är rätt utformade. Det ska inte behövas hjälp när man gör sina läxor. Hjälpen ska man få i skolan. Det är också viktigt att läraren ser till att alla elever verkligen gör läxor och förstår sin egen makt över de egna resultaten och den egna framtiden.

I Sverige valde vi att offra likvärdigheten på valfrihetens och resultatens altare. Konkurrensen skulle pressa upp kvaliteten. Valfriheten skulle öka motivationen. I Finland valde man att sätta likvärdigheten först. 

Kanske är det så att det är våra politiker snarare än våra elever som behöver läxhjälp för att hantera vår skolpolitiska bakläxa?

Media: SVD Brännpunkt, SVD ledare, Ny Brännpunkt artikel.

Bloggar: Anne-Marie Körling, 

LR:s kongress och en fråga som väckts från döden och äntligen riktigt börjar spritta.

”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga.”
Det var det besked  LR:s Hans Johansson fick 1999 när han bad sitt fackförbund LR agera för en återgång till en statlig skola. Just det årtalet blir jag påmind om när jag läser Metta Fjelkners debattartikel på DN-debatt: ”Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan”. 1999 är nämligen just det årtal man tagit avstamp i när SCB tagit reda på hur det har gått med likvärdigheten sedan kommunaliseringen. Att svaret är att likvärdigheten sjunkit överraskar knappast någon. Att klyftorna ökat med hela 30% på 12 år förtjänar emellertid både höjda ögonbryn och kraftfulla åtgärder.

Idag är inte kommunaliseringen någon död fråga och det är jag väldigt tacksam över.  Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan acceptera att skolan är så orättvis, att våra barns livschanser hänger på i vilken kommun de råkar bo, ibland till och med i vilket kvarter.  Det finns barn och tonåringar som direkt blir snuvade på sin utbildning. Jag har träffat före detta elever som nästan fradgat vid munnen när de talat om sin gymnasietid, jag har själv jobbat på en skola där det varken fanns läroböcker eller lärare så det räckte, där eleverna snarare fick omsorg än utbildning på gymnasienivå. De här eleverna borde egentligen få skadestånd och kompensation. Istället är det inte ens sagt att de tillåts reparera skadorna på Komvux.
Min dotter går på Nyströmska skolan, ett bra gymnasium i en bra skolkommun, Söderköping. En skola med hög lärartäthet, hög lärarkompetens, stort kursutbud, god teknisk utrustning och dessutom inhyst i en vacker, anrik byggnad.  Det råkar vara vår närmaste gymnasieskola och den råkar vara bra. Hur många svenska elever har den turen? Hur kan vi acceptera att det ska hänga på tur? Och på pålästa engagerade föräldrar?

Idag har jag hört Metta Fjelkner, Jan Björklund,  Anders Bondo Christensen och Samir El-Sabini tala vid invigningen av LR:s kongress. Inspirerande starka tal alla fyra, om betydelsen av elevernas rätt till bra lärare och en likvärdig skola alla fyra.

Det står i  det inledande kapitlet i vår skollag att  ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.”
... Är det inte dags att vi tar som strävansmål att lyda lagen även i skolan?

Media: På Brännpunkt skriver Anna Ekström och Sverker Härd om den sjunkande likvärdigheten.  Slutklämmen: "Alla skolor ska vara bra skolor". Varför har vi resignerat så till den grad att vi nöjt oss med mindre?
 I DN har man riktat in sig på skillnaderna i Stockholm.
Även här förtjänar slutklämmen ett omnämnande: "– Men ska vi kunna göra något åt de växande klyftorna i skolan måste vi ta itu med klyftorna i samhället, säger Anne-Marie Lindgren (S)". Det finns ingen ursäkt för klyftor i skolan. Det är nämligen i skolan vi i första hand ska "ta itu med klyftorna i samhället".

Bloggar: Ekonomistas, Johan Kant, Plura,

Kan man jämföra skolor ?

Så lyder frågeställningen i kvällens #skolchatt (Twitter 20 - 21).  Man kanske behöver börja med att fråga sig är det ett nödvändigt eller önskvärt mål  att kunna jämföra skolor?
Vad händer när man inte kan göra det?  Motiveringen inför kommunaliseringen var ju att skolan skulle kunna anpassas för lokala villkor och behov - dvs att man skulle öppna upp för skillnader. Men vad handlar det om för lokala villkor och behov? Finns det lokala skillnader som vi gillar och som är bra för våra barn?

I måndagens NT hade vi en jämförelse av Norrköpings gymnasieskolor. Det man redovisade var lärartäthet, behöriga lärare och elever som går ut med godkända betyg. Siffror kan man alltid jämföra, men vad står de för? Vi kan läsa oss till att skolan med högst lärartäthet har 9 lärare per 100 elever, medan den med lägst låg på 4.  Det gick också snabbt att se att lärartätheten var mycket högre på de kommunala gymnasierna. Kunskapsgymnasiet hade 6 lärare per 100 elever, John Bauer 5. Det säger förstås en del, men utan att veta hur elevunderlaget ser ut, vilka linjer det handlar om kan man inte göra en rättvis jämförelse. Samma sak gäller godkända betyg. Vi kan se att det finns skillnader även där, men hur ser elevunderlaget ut? Vad kunde eleverna när de började? Vilka kunskaper står betygen för? Är det de elever som kan mest som har de högsta betygen, eller handlar det om glädjebetyg?

Som förälder vill jag inte veta av några lokala villkor och behov. Jag vill att mina barn ska gå i en bra och likvärdig skola, en skola som rustar dem för den framtid de väljer, oberoende av vilken kommun vi flyttar till. Men så ser det inte ut. Skillnaderna mellan skolor är hårresande stora. I flytten från Uppsala till Valdemarsvik fick vår nio-åring gå på tomgång i två år innan de nya klasskamraterna var på samma nivå. Den lokala påverkan jag har sett exempel på är att politiker och eller föräldrar i kommuner med få akademiker premierar trivsel framför kunskap och protesterar mot läxor och kunskapskrav. Är det här verkligen lokala villkor skolan ska anpassa sig efter?  Villkor som innebär att de barn som inte har bokhyllor och akademiker hemma tar det extra lugnt i skolan och har halva läxbördan? Jag tycker inte det. Om jag flyttar från Lund till Karesuando, eller från Uppsala till Valdemarsvik ska mina barn få en lika god skolgång och lika många framtidsdörrar att välja mellan. I eftersnacket till Världens Bästa Skitskola del 1 säger Göran Greider så här: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.”  På den här punkten är Göran Greiders och mitt ideal identiska. Skolan skall vara bra och likvärdig. Den ska göra sitt jobb oberoende av var i landet den finns, oberoende av lokala villkor och önskemål.

Man ska nämligen inte bara kunna jämföra skolor. Man ska kunna lita på dem. 

Idag släppte Skolverket en mycket intressant rapport som heter Kommunalt Huvudmannaskap i Praktiken.  I inledningen förklarar man syftet så här: Rapporten syftar till att fånga huvudmännens perspektiv och visa på specifika grundproblem i skärningspunkten mellan nationell styrning och kommunal självstyrelse. I klartext letar den svar på frågan:  Varför sköter kommunerna skolan så olikvärdigt och med sådan nonchalans inför statliga krav och lagar? En fråga man också till viss del besvarar. Läs också Anna Ekström i Dagens Samhälle.

Jag kommer att återkomma till den här rapporten, men redan i det här sammanhanget är det värt att konstatera att man också måste kunna jämföra huvudmän. Och att man också måste kunna lita på dem.

Morrica har skrivit klokt om det här och hon modererar även #skolchatt i kväll. Titta först över till You're no different to me så ses vi på Twitter klockan 20.

En lärare måste kunna ta skit

Det har kommit intressanta kommentarer i samband med mitt föregående blogginlägg om kritik. Kanske du skulle sopa rent framför egen dörr, verkar en person tycka. Kritik ska vara blandad med beröm för att inte vara för sänkande, tycker en annan. Att kritisera är att höja sig själv på någon annans bekostnad, tycker en tredje.

Självklart kan kritik vara sårande. Kritik gör nytta bara om man vill mottagaren väl. Är kritiken avsedd att såra eller förminska är den lika skadlig som baktal. Det gäller i synnerhet i de fall då man vet att det som för den oinsatte framstår som konstruktivt kritik eller ett vänligt råd i själva verket är ett tjuvnyp eller en kniv i ryggen. Det tror jag de flesta har varit med om. Det man behöver fråga sig är har man själv delat ut sådan illvilja maskerad som hjälpsamhet?  Det kan vara frestande om man tycker att någon behöver sättas på plats eller få igen för gammal ost, men det är en sällsynt otrevlig blandning av småaktighet och feghet.

Tyvärr är det här något elever råkar ut för. De blir straffade för kritik och annat som uppfattas äventyra lärarens auktoritet på något listigt vuxensätt så att bara de själva och läraren vet om det. Ofta också på något sätt som är svårt att bevisa eller komma åt. Betyget är ett sådant redskap för hämnd, men det finns andra maktredskap en lärare med bristande integritet kan använda. I nya skollagen står det att man inte får utsätta elever för repressalier i samband med kränkning eller anmälan. Det borde vara förbjudet att utsätta elever för repressalier punkt slut.

För även om elever kan brista i respekt, undergräva lärarens auktoritet, ifrågasätta både omdöme, heder, intellekt och kompetens - kort sagt bära sig riktigt illa åt - finns det ingen ursäkt för att använda en maktposition för revansch. Ändå har jag haft goda skäl att misstänka att flera av mina tidigare kollegor har gjort precis det. En gång har jag haft bevis för saken och då talade jag både med den läraren och med rektorn. För det mesta stannar det vid misstanke, men det är illa nog. För sådana lärare ställer nämligen till med väldig skada. Inte bara den skada som uppstår av själva handlingen. Vad händer med elevernas tilltro till vuxenvärlden, till samhället, till rättvisa, till demokrati när de utsätts för sådant? ”Du behöver nog inte vara rädd att framföra din kritik till den läraren”, sa mentorn till ett av mina barn. Det hon menade var att han var inte en av de hämndlystna lärarna som tar kritik som början på ett krig. Att man kan säga något sådant under ett mentorssamtal säger något om vidden av problemet.

Därför erbjuder jag här mitt bästa lärareexempel på förgörande men ändå framåtsyftande elevkritik. Författaren är en gymnasieelev jag hade för snart tio år sedan. I många år använde jag brevet i mina föreläsningar om lärstilar och individualisering.

fÖR LÅR FÖR ATT JAG HATAR ENG
FÖRLÅT FÖR JAG BLIVIT MOBBAD AV MINA ENG LÄRARE!
TÄNKER BÖRJA PÅ SPRC ENG

DU BA VI SKA TA DE LUNGT SÅ ALLA HÄNGER ME DU BA SLÄNGER PÅ OSS MASSA PAPPER VI SKA LÄSA!
OCH FATTA!
DU BA DE DÄR FATTAR DU VÄLL!
MEN TÄNK OM JAG INTE GÖR DE DÅ?
OCH OM JAG INTE FÅR BÖRJA PÅ SPEC ENG
HOPPAR JAG AV SKOLAN OCH DE MENAR JAG!
JAG SKITER I VA DU TROR!
FÖR JAG KOMMET GÖRA DE!
DE E INTE MITT FEL ATT JAG HAR LÄST LÄTTARE ENG SEN 7:AN!
&SÅ GER DU EN VÄRSTA SVÅRA ENGELSAN
ENLIGT MEJ MEN DE SKITER DU FAN I!
MIN LÄRARE I 9:AN SA ATT JAG SKULLE FÅ X-TRA HJÄLP MED ENGELSKAN!
MEN DE HAR JAG FAN INTE FÅTT!
Å DU KAN BAAR INTE SÄTTA IG PÅ MEJ
+ ATT JAG GÖR VIST SAKER PÅ DINA LEKTIONER
OM DU SÄGER ATT JAG INTE GÖR DE E DU FAN HELT BÄNG!
JAG HAR GJORT ALLT DU SAGT ÅT MEJ OCH GÖRA
INTE MITT FEL ATT JAG KANSKE FRÅGAR VA DE BETYDER?!
OM DU  KOMMER FORTSÄTTA KLAGA PÅ MEJ HOPPAR JAG AV SKOLAN SOM JAG SA! OCH DE E ÄRLIGT!
MEN DU BRYR DEJ VÄLL KASNKE INTE OM JAG HOPPAR AV ELLER INTE! MEN DE E PGA DEJ JAG HOPPAR AV ISOF!
DE E TILLRÄCKLIGT JOBBIGT SOM JAG HAR DE I FAMILJEN!

mm nu vet du va jag tänker göra iaf jag inte får börja på spec eng å du har sagt till angelica att hon kan få börja där men inte mej!
asså den stilen du har mt mej GILLAR JAG FAN INTE jag har försökt vart snäll och så! men du fan trackar mej iaf ska du oxå börja mobba mej för min eng eller va då? jag börjar undra!

jajaj vaa fan! heejs
När man läser det här brevet och inte är lärare tänker man kanske att den här eleven verkligen måste ha hatat mig. I själva verket skulle hon aldrig ha satt en kväll på att plita ihop det här brevet om det var så. Hon hörde till den elevkategori som upplever hela vuxenvärlden som fiendesidan. Föräldrarna, socialen, polisen, skolan - alla.
Ändå hade hon gjort sig besväret att skriva ett långt, utförligt och medvetet brev. Varför? Vad ville hon åstadkomma? Hur gick hon tillväga? För det första spelade hon på många effektiva lärarsträngar. Hon vädjar till medlidande och föräldrainstinkt, hon använder sig av hot på flera nivåer och hon försvarar och rationaliserar skickligt sitt eget beteende. Hon berättar också mycket om sig själv. Trasslig familjebakgrund, trasslig skolbakgrund, en skoltillvaro i liten grupp med lätt material, en stämpel i pannan vare sig det var hon själv eller omvärlden som placerat den där.
   För att väcka medlidande - visst. Men också för att förklara.

Hon säger också något om hennes och mitt förhållande. Hon skriver att jag kanske struntar i om hon hoppar av. Men i själva verket är hela brevet ett bevis på att hon trodde eller hoppades på att jag brydde mig. Annars skulle hon inte skrivit det. Hon klagar på att jag ger henne för svårt material. Det är ett påstående. Men det är också  en fråga. Kan jag klara det här? Vågar jag ta risken att försöka och kanske misslyckas? Försöker man inte kan man inte misslyckas och det är den strategin hon hade använt sig av dittills.

Sista meningen är bäst: ”jajaj vaa fan! heejs”

Jag blev glad när jag fick det här brevet, för då förstod jag att vi var på väg att komma någonstans. Jag fick också ledtrådar till hur jag skulle hantera henne. Information om vilka frågor hon ville ha besvarade. Det blev avstampet till ett helt nytt förhållande mellan oss. Hon fick inte G i engelska för hon skolkade för mycket och hade för mycket som drog i henne för att hon skulle hinna lära sig tillräckligt. Men hon gjorde ordentliga framsteg i engelska och hon fick allt bättre självförtroende. Det var inte bara hennes och min relation som blev god, det  påverkade hela klassen.

Hur man reagerar på ett sådant brev beror på många saker. Hur trygg man känner sig i sin yrkesroll, vilken distans man har till den. Vet man med sig att man är omtyckt av eleverna blir det lättare. En stöttande rektor och bra kollegor är ytterligare friskfaktorer. Men det spelar ingen roll hur otrygg och utsatt man känner sig som lärare, hur illa man tycker om kritik. Om man mosar till en elev av det här  skadskjutna slaget, en elev som redan innan ser sig som varande på förlorarsidan i ett smutsigt krig. Ja då gör man faktiskt något oförlåtligt. Därför måste varje lärare lära sig att ta kritik. Vare sig den är berättigad eller inte. Vare sig den är trevligt presenterad eller inte. Det hör helt enkelt till jobbet.



Lyssnade på dethär medan jag cyklade hem. Jag frös som en hund och sjöng med i "Lustlos fasse ich mich an, und merke bald ich bin schon lange kalt, so kalt, mir ist kalt..." och kände en sådan där helt oförklarlig och stark lyckoilning.

Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.